Kitabı oxu: «Språket en spegel av kulturen»
Einar Odhner
Språket en spegel av kulturen
Utgiven av Good Press, 2022
EAN 4064066416850
Innehållsförteckning
SPRÅKETS BETYDELSE.
SPRÅKETS UPPKOMST.
DRAG UR SVENSKA SPRÅKETS HISTORIA.
SPRÅKET SOM SPEGEL AV KULTURUTVECKLINGEN.
LJUD- OCH FORMUTVECKLING.
STILARTER. SPRÅKET OCH DE ENSKILDA.
LITTERATURANVISNINGAR.
W. W s HANDBÖCKER
SPRÅKETS BETYDELSE.
Innehållsförteckning
En innerlig förbindelse äger rum mellan kulturens och språkets utveckling. Hela den mänskliga kulturen med dess skiftande rikedom och föränderlighet har språket som sitt förnämsta uttrycksmedel. Så kunna vi säga, att språket utgör en trogen spegel av hela kulturen. Språket blir naturligtvis därmed en del och en betydelsefull del av den mänskliga kulturen. Men trots den betydelse vårt språk har för var och en, äro få sidor av vår odling föremål för så litet verkligt och mera allmänt intresse som just detta. Måhända tro vi oss så väl känna till språket, detta förträffliga redskap, som vi dagligen begagna oss av. Men det är nog i grunden så, att ju närmare en sak ligger oss, dess mindre uppmärksamma vi den. Budet: Känn dig själv! kommer först sent till oss.
Visserligen tala och sjunga vi ofta om vårt vackra språk, vår »klingande svenska tunga», »ärans och hjältarnes språk». Vi kalla med skalden vårt tungomål »en härlig skatt, musik och stål, behag försmält med kraft». Men vi skulle också älska vårt språk så, att vi ville lära känna något om språkets utveckling och betydelse, dess samband med vårt folks hela liv, odling och historia.
Börja vi att tänka över språkets uppgift och studera dess utveckling, skola vi snart finna, vilken rikedom av gåtor, möjligheter och intressanta uppslag språket bjuder oss. Det är ett område, där det är lätt för var och en att göra iakttagelser, ty materialet för sina undersökningar har han runt omkring sig, närliggande och tillgängligt. Den, som på egen hand börjar att fundera över t.ex. ordens släktskap eller deras ursprungliga betydelse, begår nog visserligen en hel del misstag, men man kan lära även av sådant, ens tanke utvecklas och skärpes, steg för steg går det framåt, och så småningom bliva misstagen allt färre och färre. Det gäller naturligtvis då också att samtidigt studera, vad andra utrönt, sagt och tänkt i ämnet, för att så finna utgångspunkter och ledning. Men här som på andra studieområden gäller det att söka komma fram till verklig självverksamhet, göra rön och iakttagelser på egen hand, först då får man en levande förståelse för sitt ämne. En dylik litet djupare inblick i en vetenskap kan man i viss mån vinna även i det fall, att området för ens mera självständiga arbete är ytterst begränsat. Man behöver — för att använda en bild — endast gräva på en punkt för att nå ned till ett rikt källflöde; man måste endast känna en väg till en fjälltopp för att komma upp och få en lyftande anblick över stora vidder.
Mitt syfte med denna uppsats är att peka på några frågor, som kunna vara av intresse för var och en, som känner kärlek till den svenska odlingen och dess historiska utveckling. Språket är en viktig del av det oerhörda kraft- och kulturkapital, som vi fått i arv av våra fäder. Ej blott vår litteratur, utan redan vår ärvda talförmåga, vårt ordförråd erbjuda oss en samlad rikedom av kunskap, erfarenheter, uttrycks- och tankemöjligheter av så omfattande betydelse, att vi svårligen därom kunna göra oss en klar föreställning. Jag ville här söka att med några spridda drag visa språkutvecklingens nära samband med kulturutvecklingen, visa, hur språket städse som en lydaktig tjänare ställer sig i kulturens och tankens tjänst.
Med språk mena vi i första hand avsiktligt frambragta ljud och ljudgrupper, som äro bärare av en given betydelse och åsyfta att göra en individs tankar klara och levande för en annan, förstådda, som vi säga.
Kultur är på samverkan byggt framåtskridande i ett mänskligt samhälle. Då tydligen arbetsfördelning, samhällsliv och samverkan höra till kulturens viktigaste hävstänger, är det också tydligt, att språket är ett av kulturens oumbärligaste redskap. Direkt kunna vi ju ej överföra våra tankar till en annan människa, utan måste ha språket som ett medel. Detta kan ju bli ett hinder, en begränsning, särskilt för den, som har ett rikt själsinnehåll, ett djupt tankeliv, men liksom avstänges genom svårigheten att uttrycka sig, att finna det rätta ordet för sina tankar. Och hur lätt kunna ej missförstånd uppkomma! Svårigheten att uttrycka sig kanske vi alla ha känt någon gång. Dock bryter sig nog den verkliga begåvningen väg och skapar sig uttrycksmedel. Och tycka vi, att språket ej är tillräckligt tjänstaktigt, så beror det i de flesta fall på våra egna brister.
Vidare få vi betänka, att det är oerhörda uppgifter, som vila på språket. Det skall kunna omfatta allt mänskligt, det högsta som det lägsta, allt, som kan bli föremål för mänsklig kunskap, mänsklig längtan, tro och hopp. Av ett kulturspråk fordra vi med ett ord, att det skall kunna ge uttryck åt alla tänkandets möjligheter. En brist i språket kan nog också stundom motsvaras av en brist i uppfattningen. Ett folk, som t.ex. saknar våra moderna språks många namn på olika färgskiftningar, får nog ej heller sin blick så skarpt öppnad för den rika mångfalden i naturens färgprakt.
Om språkriktighet, d.v.s. om vilken norm eller prövosten, man skall använda för att se, om ett uttryck är gott eller ej, om språket går framåt eller tillbaka, har man länge stritt, tills äntligen den lika enkla som värdefulla sanningen dagades, att det språk är bäst, som bäst fyller sitt ändamål som meddelelsemedel (prof. Noreen). Här är en dubbel hänsyn nödvändig: till den talande och till den hörande. Den talande skall ge ett fullgott, ett adekvat uttryck åt sin tanke, men han skall ock förstås av den, han talar till — först då är språket verkligt ändamålsenligt. Så kunna vi säga, att det språk är bäst, som med minsta möjliga ansträngning och möda för den talande förmår att hos den hörande framkalla en klar insikt om den tanke, som den talande åsyftar att meddela. I korthet sagt, det språk är bäst, som, lättast frambragt, lättast förstås. Det kunna vi alltså sätta upp som norm, som grundregel, då det gäller att bedöma, vad som är gott eller dåligt språk, vad som är verkligt framåtskridande i språkutvecklingen, det må sedan vara fråga om en ny ordbildning, en ljud- eller en formförändring: språket skall så klart och enkelt som möjligt ge uttryck åt den mänskliga tanken och på samma gång ådraga såväl den hörande som den talande minsta möjliga besvär.
Enkelhetens och tydlighetens krav kunna synbarligen lätt nog komma i strid med varandra — förenklingen kan ju drivas intill otydlighet. Härvid är naturligtvis tydligheten viktigast. För övrigt kan framåtskridandet sägas vara betingat av en ständig tävlan mellan kraven på tydlighet och enkelhet.
Huru mycket än kulturen utvecklas i riktning mot en gemensam världskultur, bibehålla sig dock de språkliga olikheterna mellan folken. Språket är folksjälens uttryck, är ett med fosterlandet, med friheten, och varje livskraftigt folk bevarar sitt eget språk. »I orden som tanke- och känslobärare, i deras förmåga att skärt och tydligt, kort och kraftigt, ljuvt och rent överflytta förnimmelser från själ till själ uttalar sig folkets innersta gry», säger Viktor Rydberg. Visserligen resa språkolikheterna andliga gränser mellan folken — och även den bästa översättning gör ej ett diktverk fullt levande för ett annat folk, den blir alltid något främmande, kan ej helt ge orden deras rätta valör, ej återge den finaste doften, den fulltoniga klangfärgen. Varje språk har sin innersta själ, som endast den, som med kärlek vuxit sig in i det, lär känna och förstå. Så kunna vi ock till fullo säga med skalden, att vårt språk är »vår andas stämma i världen». Och även om vi stundom känna språkgränserna som bojor, som hindra oss att helt förstå ett annat folks odling, så ville vi dock ej, att vårt eget språks stämma skulle tystna. Så blir diktkonsten emellertid mera nationellt betonad och begränsad än vad t.ex. musiken och målarkonsten behöva vara — ehuru naturligtvis utbyte och påverkan mellan folken äger rum på alla områden.
Även inom sitt eget språk äga nog de flesta en mängd ord, som i grunden äro dem skäligen oklara, ord, som man endast genom trägen beröring får ett verkligt grepp på; det gäller särskilt det andliga livets områden. Det är ej säkert, att man känner en sak, därför att man bär den på läpparna. I språkets utvecklingshistoria går saken före namnet, men så är det oftast ej för den enskilde, han känner namnet först och lär kanske endast småningom känna den sak, det betecknar. Och ord, som en gång blott varit döda ljud för oss, kunna helt plötsligt få en oanad och rik innebörd på grund av en motsvarande fördjupning av vårt själsliv — vi tänka på sådana ord som kärlek, tro, plikt, arbetsglädje, fosterland. Och människors mottaglighet och känslighet kunna vara olika. Fredrika Bremer t.ex. sade med tanke på sin barndom: »Blotta anblicken av vissa ord i en bok, såsom sanning, frihet, ära, odödlighet, väckte hos mig känslor, som jag fåfängt skall söka beskriva.» I vårt umgänge med orden liksom i vårt umgänge med våra medmänniskor gäller det, att det finnes olika grader av förstående — intill den grad, att förståendet blir förståelse, varvid även en samklang i känslan tillkommer.
Men ofta är det även så, att man tycker sig ej fullt förstå en sak, ett förhållande, ett begrepp, förrän man har ett namn att ge det. Så ger språket på många områden klarhet, ordning och system. Så får språket en oöverskådlig betydelse för all mänsklig kunskap.
Men naturligtvis finnes ej något nödvändigt och obetingat samband mellan ordet och vad det betecknar. Orden återge ej tingens väsen och förefalla ofta som slumpvis valda tecken, som vi genom vana förbinda med det betecknade. Men väl inlärda, bliva orden i sin tur en den viktigaste hållpunkt för minnet.
SPRÅKETS UPPKOMST.
Innehållsförteckning
Varifrån har människan fått språket? Är det något, som vi fått som en gåva direkt av naturen, liksom vi fått förmågan att se, höra och känna? Tydligen icke. Romulus och Remus, Roms grundläggare, som enligt sagan uppföddes av en varginna, lärde sig nog att se och höra, men ej att tala mänskligt tungomål, förrän de återkommo till människorna. Och våra små barn kunna utan vår undervisning se och höra, men tala lära de sig endast långsamt och med möda.
I forna tider föreställde man sig nu vanligen, att språket ursprungligen hade meddelats människan såsom en uppenbarelse från Gud, en uppfattning, som t.o.m. motsäges av bibelns första blad, där det i 1 Mos. 2 kap. heter med dess naiva språk, att »Gud förde markens djur fram till mannen för att se, huru denne skulle kalla dem; ty såsom mannen kallade var levande varelse, så skulle den heta».
Språkforskningen ger också vid handen, att språket är en mänsklig skapelse, alltså en konstprodukt, en frukt av den mänskliga intelligensens verksamhet, än omedveten och än medveten och avsiktlig.
Sex tusen, åtta tusen, ja möjligen tio tusen år tillbaka i tiden kunna vi följa den mänskliga kulturens utveckling å vissa områden. Så sluta vi härifrån till den föregående utvecklingen. Språket kunna vi ej följa så långt tillbaka, dock äro vi ej alldeles okunniga om gestaltningen av vårt svenska modersmåls stamspråk för sju tusen år sedan. Då hade emellertid språket redan tillryggalagt en lång utvecklingsbana, om vilken vi nästan intet känna. Även här kunna vi dock sluta ett och annat om hur man kan tänka sig, att ett språk först uppkom och utvecklades.
Nu levande vildar kunna ej lära oss så mycket härom, då även deras språk genomgått en lång utveckling. Något lära oss barnen, om vi noga studera deras sätt att inlära och använda språket. En s.k. jämförande språkforskning kommer nog också att i framtiden ge värdefulla uppslag i denna sak.
Redan djuren förstå ju att genom vissa läten och andra tecken meddela sig med varandra. Vi kunna ju tänka på en mängd locktoner och varningsljud, orrspelet, hundarnas jaktskall, myrornas känselspråk o.s.v. Vi kunna väl alltså antaga, att den s.k. urmänniskan, om vilken utvecklingsläran talar, haft samma förmåga. Och meddelelsebehovet växte med växande samverkan vid anskaffande av föda eller avvärjande av hotande fara. Ett ofrivilligt smärteskri visade sig kunna väcka uppmärksamhet och så användes samma skri en annan gång avsiktligt för att varna eller anropa om hjälp. Början är gjord till ett verkligt språk — därmed mena vi ju just ett avsiktligt meddelande.
De första språkljuden äro helt visst ytterst begränsade till antalet. Det är släktingar till våra känsloljud och utropsord, sådana som »spottljuden» tvi och fy (för avsky), hu, husch (för fruktan), ack, o, aj. Därmed är naturligtvis ej alls sagt, att just dessa ord härstamma från urspråket.
Gemensamt arbete underlättades genom taktfasta arbetsljud, liknande t.ex. vårt å-hå, å-hå vid utskjutande av en båt. Detta är ju också ett slags meddelelse.
En stor grupp av ord uppkommer genom att man lär sig att härma naturljud, såsom plask i vatten, sus i skogen och särskilt djurläten. Även här kunna vi finna besläktade företeelser i vårt levande språk, bildningar, skapade efter samma urgamla metod, som då användes, ehuru en del synas vara skäligen unga. Sådana ljudhärmande, onomatopoetiska, ord — om också ej ursprungligen av denna natur — äro t.ex. kraxa, som härmar kräkans läte, kackla, brumma, pipa, jama. Så ha vi barnens obestridligt ursprungliga vov-vov för hund, pipi för fågel. Dylika härmningar bliva småningom likvärdiga med språkets övriga ord. (Med ett ord mena vi en viss begränsad ljudmassa, som, redan tagen för sig, är bärare av en given betydelse.)
De första stegen på språkutvecklingens som på all utvecklings väg äro de svåraste, sedan går det allt lättare och fortare. En mångtusenårig urtid måste vi förvisso förutsätta för den äldsta språkbildningen liksom för kulturutvecklingen över huvud. När början väl är gjord, finner man emellertid snart allt flera sätt att skapa nya ord, man lär sig att allt bestämdare särskilja ljuden, att allt skarpare och tydligare uttala dem. Sedan nyskapas med ledning av det befintliga ordförrådet. De gamla ordstammarna få rikare användning genom förändring av former och betydelser, genom sammansättning o.s.v. Meddelelsen blir allt mera medveten och avsiktlig. Ett ljud, en ljudgrupp, som i och för sig var död och meningslös, får liv, själ, innehåll genom att förbindas med ett föremål, en varseblivning, en tanke. Tusende sätt användas för att uttrycka nya tankar. Räkna lär man sig t.ex. med tillhjälp av kroppsdelarna; ännu i dag är ju fingramas antal, tiotalet, grunden för vårt talsystem. Sättet är oss välbekant från sen tid: länge ha vi ju som mått använt foten, tummen, underarmen (alnen) och famnen.
En mängd åtbörder och andra tecken ha naturligtvis i alla tider och ej minst i de äldsta använts vid meddelelse. Om buschmännen påstås ju t.o.m., att de ännu i dag av detta skäl ej kunna tala i mörkret. De stå också i övrigt synnerligen lågt och skola ej kunna räkna längre än till två. Vi kunna tänka oss, att urtidens språk varit högeligen torftigt.
Faktiskt är det också endast ett mindre antal språkrötter (stamord), som ligga bortom all historia. Sedan ha nya ord bildats av dessa. Om urgammalt ursprung vittna t.ex. sådana enkla, upprepade läppljud som ma-ma, pa-pa.
Ett betydelsefullt steg framåt i fråga om uttrycksmöjligheter tog språket, då man lärde sig att sammanställa orden till verkliga satser, varigenom det blev lättare att t.ex. tala om företeelser, som ej lågo omedelbart under ögonen.
