Kitabı oxu: «Modern: En Berättelse»
Axel Lundegård, Victoria Benedictsson
Modern: En Berättelse
Utgiven av Good Press, 2022
EAN 4064066414900
Innehållsförteckning
FÖRSTA KAPITLET.
ANDRA KAPITLET.
TREDJE KAPITLET.
FJERDE KAPITLET.
FEMTE KAPITLET.
SJETTE KAPITLET.
SJUNDE KAPITLET.
ÅTTONDE KAPITLET.
NIONDE KAPITLET.
TIONDE KAPITLET.
ELFTE KAPITLET.
TOLFTE KAPITLET.
TRETTONDE KAPITLET.
FÖRSTA KAPITLET.
Innehållsförteckning
I Centralstationens vestibul stodo två unga män och sågo ut i den grå oktobermorgonen som gaf den öppna platsen derutanför en pregel af kulen ödslighet. Glesa snöflingor dallrade ned, fäste sig halfsmälta på fönsterrutorna och letade sig i slingrande rännilar utför det daggiga glaset.
»Det pinar mig», sade den ene af de två, som fortsättning på ett förut påbörjadt samtal. »Bara derför, att hon är min mor skall hon anse sig ha rätt att tränga in i mina angelägenheter. Hon skall ha anspråk på förtroenden och förtrolighet, denna främmande menniska, som jag inte känner; hon skall begära ömhet och tillgifvenhet och hvad det heter allt det der, som mödrar fordra af sina snälla gossar.—För hon tror naturligtvis jag är en snäll gosse! det tro mödrar alltid—och hon känner mig inte. Jag har inte sett henne på många herrans år och hon är mig lika främmande som mulattskan, hon har med sig. Säg—begriper du nu att det är pinsamt?»
»Ahja…»
»Det blir att plocka illusionerna från henne, den ena efter den andra.»
Kamraten såg upp med en skälmsk blick och ett litet smil.
»Du säger att du inte känner henne», sade han. »Men när allt kommer omkring är det kanske en liten hygglig mamma du får såhär till skänks på gamla dar.»
»Liten? Hon är tre alnar lång. Och hon har rest omkring med ett anatomiskt museum. Kan du tänka dig hur en menniska måste bli af att i tjugo år flacka verlden rundt och förevisa ett anatomiskt museum! Ladyn—till det yttre. Men i bottnen? Det ryser i mig. Kanske som kärna denna storstadsfräckhet, som man finner hos cirkusartister och liknande individer. Och så kanske penningdryghet på köpet! Den der som är dräggen, sedan rikedomen tagit slut. Hu!… Detta att skryta med allt hvad man egt och haft och ätit och druckit och varit med om…»
Den andre hörde på med samma godmodiga smil:
»Det är rätt! Måla bara hin håles mamma på väggen. Dess mer angenämt öfverraskad blir du om du finner, att hon är en mycket vanlig liten dussinmamma, som inte gör en katt för när.»
»Jag mins att jag förr i verlden kände en viss häpen beundran för hennes toaletter och tyckte att hon såg mycket utländsk ut. Inte hade jag då förstånd på, att allt det der mycket väl kunde gömma tomhet eller kanske råhet—Det är vidrigt med sådana der band, som hela ens natur uppreser sig emot.»
»Nå—herre Gud—band? Man är väl inte bunden för hela lifvet, fast man råkar till att ha en mor.»
»Ja, men när hon nu inte har någon annan än mig!» kom det i irriterad ton från den vrångsinte sonen. »Hennes far är död—och andra anhöriga har hon inte.»
»Nå-ja! Än se'n? Det fins många som få vara ensamma och lefva ändå.»
»Ja, men om hon nu inte kan! Det är barnsligt, men jag skall anse det som en skyldighet att ta mig af henne. Ja! Det är dilemman. Det skall pina mig att ta mig af henne—och det skulle pina mig att inte göra det.»
»Nå—jag medger att det är en förtviflad situation. Men det går öfver, sa han som hade eld i håret.»
En tredje ung man kom i detsamma uppför trappan och helsade på de två, hvarefter samtalet tog en annan vändning.
* * * * *
I det uppgående snälltåget, som rasslade fram genom morgondiset, satt föremålet för detta samtal tryckt upp i hörnet af en andra klassens kupé. Hon såg ut genom fönstret med en rysning af köld och drog sin svarta spetsschal högre upp kring halsen.
Hennes enda reskamrat var en gammal mulattska, som under många grimacer sökte få plädremmen att, räcka ihop kring filtar och kuddar. När detta ändtligen lyckats satte hon sig tyst på soffan midt emot sin matmor, stirrande också hon ut genom de gråtande fönsterrutorna.
Matmodern såg ut att vara i slutet af trettiotalet eller i början af fyrtiotalet. Hyn var den jemna, bronsaktiga, hvars blekhet har en underton af orange. Hennes utseende var ruggigt efter stenkolsrök och sömnlöshet, en svart resmössa af klädsamt snitt satt tryckt ned öfver den sträfva pannluggen och en slöja föll löst från nacken fram under hakan, som en krusflorsram kring det stränga ansigtet, ur hvilket ett par djupt liggande bruna ögon blickade fram med mörk, karg beslutsamhet.
Hon hade intet ytterplagg men bar en resdrägt af svart kläde. Figuren var kraftig och gaf ett intryck af helsa och seghet, klädningen slöt tätt efter formerna och i hennes hållning sådan hon satt var der en viss invand otvungenhet och elegans.
När tåget stannade och dörrarne slogos upp hoppade hon vigt ur kupéen och såg sig omkring på perrongen med en sökande blick.
Sonen strök tätt förbi, men hon kände icke igen honom. Han fixerade henne ett ögonblick uppmärksamt från sidan, vände sig derpå om och helsade.
»Mamma?»
»William?»
De skakade hand som ett par bekanta, hvilka helt oförmodadt träffat på hvarandra.
»Du kände inte igen mig», sade han.
»Nej. Skägget förändrar.»
»Jag har droska derute.»
De gingo i sällskap mot utgången och mulattskan följde efter med reseffekterna.
»Du tar väl in på Grand?» fortsatte sonen konversationen, medan de väntade på bagaget.
»Nej, ett billigare.»
»Brunkebergs torg då», sade han åt kusken i det han steg in i vagnen och tog plats vid moderns sida. Den svarta tjensteanden hade redan slagit sig ner på framsätet.
* * * * *
De två unga männen från vestibulen vandrade i sällskap uppåt staden.
»Hvem var det Wille Zimmermann tog emot?» frågade den sist ankomne, ett långbent exemplar med glosögon och en mun som hade svårt att räcka till om tänderna, hvilket kom honom att gå omkring i verlden med ett uttryck af stereotyp förvåning.
»Sin mor?»
»Sin mor? Har Wille någon mor? Det visste jag inte.»
»Det är mycket, som du inte vet.»
»Så-å.—Hon såg för resten märkvärdig ut.»
»Ja, du menar naturligtvis negressen.»
»Nej, men hvarför reser hon med en sådan fågelskrämma», fortfor glosögat utan att på ringaste sätt generas af den andres sarkasmer.
»Fågelskrämma? Du är ingen bildad karl, Pelle, som inte kan se, att det här var ett ovanligt distingueradt negerexemplar.»
»Nej, men du är väl bildad, du?»
»Jag är hungrig. Jag kunde ha lust att slagta dig om du inte var så rå.»
»Åh, hvad råheten beträffar…»
»Ja, och så tycker jag inte om fårhufvud.»
»Inte? Du som är så egenkär.»
»Nej. Det är det värsta jag vet. Har du aldrig märkt det?»
»Jo, när det är frågan om mat. Annars är du inte nogräknad. När det inte syns.»
»Men det gör det.»—Han tittade hastigt åt sidan med en menande blick.
»Äsch, det är så gammalt så.»
»Ja, det gör inte saken bättre.»
»Kan du hålla dig i skinnet så lång tid som det tar att berätta hvad du vet om Villes mor?»
»Jag får väl försöka. Har du hört talas om Zimmermanns anatomiska museum?»
»Nej.»
»Så stå stilla ett ögonblick, medan du får det i dig.
Vår Zimmermanns morfar reste omkring med ett anatomiskt museum, som han grundlagt och som man måste vara ung och okunnig som du för att inte känna till.»
»Hans morfar? Hva' hette han?»
»Zimmermann! Zimmermann! Stå still, annars får du det aldrig i hufvudet. Denne gamle—ur-Zimmermann om jag så får säga—hade en medhjelpare, en ung medicinare, som reste med för att få se sig om i verlden och som till sist blef själen i det hela. Den gamle Jannen hade varit gift med en kreolska, men var enkling och hade en enda dotter alldeles som i romanerna. Det gick också alldeles som i romanerna: när hon var sexton år gifte hon sig med medicinaren. Den gamle var trött af kringflackandet och lät de unge fara vidare med anatomi-lådan. Sjelf slog han sig ner på en villa vid Helsingborg och lefde i ro på sin del af inkomsterna. För bekvämlighetens skull antog medicinaren—som kanske bara hette Pettersson förut—det stolta namnet Zimmermann; och det är visst för resten det enda, som Ville fått ärfva af hela herrligheten.»
»Är han död?»
»Han? Begge äro döda. Både nummer ett och nummer två. Detta var ettans dotter, tvåans enka och treans mor. Hon följde alltid med sin man, men sonen lemnades hos den gamle i Helsingborg för att inte hans uppfostran skulle bli alltför brokig. Derför känner han inte sin mor vidare och fadern var han inte heller vidare bekant med.—Nu är muséet såldt och enkan ämnar bosätta sig här för att passa på sin Willy, som har dåligt att brås på. Salig tvåan var visst en lättsinnig man; i alla händelser gjorde han af med allt hvad pengar han kunde komma åt; der lär inte vara mycket öfver.—Puh! Begriper du nu?»
»Ja.»
»Gudskelof! Då kan jag anse mig ha gjort ett godt arbete på morgonkvisten—och så ska' du få bjuda på frukost.»—
Uppe i hotellet hade mor och son fått allt bagage ordnadt och befunno sig nu på tu man hand i det kalla rummet, der en nytänd brasa motvilligt sjöd i ugnen.
Båda tycktes vara i förlägenhet för hvad som borde sägas.
Hon stod vid fönstret, stirrande ut på torget; han satt borta i rummet och betraktade henne med sammanknipna ögon och en ironisk min, som tycktes säga: detta är en familjetafla. Hos ingendera märktes spår af något slags varmare känslor. Han var tvärtom afgjordt fiendtligt stämd. Han såg henne stå der mot den ljusa fönsterluften som huggen i ebenholtz och hufvudet reste sig så fast från hennes axlar, som om det aldrig kunde böjas.
Till sist vände hon sig om och såg på honom.
»Vi äro främmande för hvarandra.»
»Ja.»
Han satt och gungade upp och ned med foten, medan han betraktade henne med samma ironiska min.
»Det har varit mitt fel», fortsatte hon med sin lugna, tydliga röst, som talade en alltför korrekt högsvenska.
»För Guds skull låt oss slippa en uppgörelse!» afbröt han nervöst. »Ord som fel och pligt äro nu en gång för alla bannlysta ur min tankegång. Hvar och en måste handla efter sin natur. Så gör jag och för mig är det inte det minsta besynnerligt i att andra göra så med.»
»Jag gick så helt upp i min känsla för din far, att der ingenting blef öfver åt dig.»
»Det skulle du göra, när det var det för dig naturliga.»
»Känner du motvilja för mig?»
»Nej, Gu'bevars!—Men denna diskussion kan inte leda till annat än att plåga oss båda. Låt oss tala om annat. Hur har du haft det på resan?»
»Tack; bra.»
»Tänker du bosätta dig här?»
»För någon tid åtminstone.»
Der uppstod en paus.
»Du har aldrig skrifvit till mig under de sista åren.»
»Nej. Hvad skulle det tjena till att skrifva. Man förblir ändå främmande för hvarandras lif.»
»Ja. Men vi skola icke vara det längre. Jag har mycket att taga igen.»
»Det låter som om du talade om någon slags försummad pligt. Efter vi kommit in på ämnet vill jag säga dig min mening rent ut. Hur förhållandet än blir emellan oss måste dess första grundvilkor vara frihet. Ingen konventionell pligtkänsla för dig. Inga skyldigheter, inga rättigheter—intet tvång.»
»Hvem talar om tvång», sade hon. »Var icke rädd; jag gör mig icke några illusioner. Till en början skulle jag blott önska, att du icke med afsigt undveke mig.»
»Det kommer jag inte heller att göra, såvida jag inte märker att du har några anspråk på mig i anledning af—blodsbandet.»—Det sista ordet uttalades med en lindrigt hånfull betoning.—»Men i så fall vet jag, att min natur kommer att reagera—rent ofrivilligt.»
»Det är afgjordt», sade hon gladt; och der blef åter ett ögonblicks paus. Derpå fortsatte hon:
»Skulle du—efter jag vet så litet om dig—vilja svara helt torrt på några frågor, som icke skola vara för närgångna?»
»Ja. Fråga.»
»Har du för alltid afbrutet studierna?»
»Mina akademiska studier menar du?»
»Ja.»
»Dem afslutade jag för två år sedan.»
»Och—du höll på att taga filosofie-kandidatexamen har jag hört?»
»Ja, men jag tog den inte.»
Han ansträngde sig af all makt för att vara ovänlig. Det märktes också att han sade »du» för att betona jemnlikhetsställningen mellan sig och modern. Det låg något forceradt klumpigt öfver hela hans sätt.
»Och hvad har du gjort de här tre åren? Skrifvit för teatern—ju?»
»Ja. Ett enaktsstycke.»
»Ett enaktsstycke? På tre år.
»Ja, och en, liten novellsamling»—han betonade orden en och liten, liksom på trots.
Hon smålog.
»Och hvad ämnar du nu?»
»Jag ämnar aldrig någonting.»
»Nå, hvad gör du då?
»Jag lefver.»
»Ingenting annat?»
»Är det inte nog?—För resten skrifver jag också på en roman—ibland.»
»Och din ekonomi?»
»Skall jag aldrig blanda samman med din. Och jag sköter den sjelf.»
Hon hade hela tiden synts oberörd af hans ohöflighet; först vid de sista orden skyggade hon till.
»Är det något jag kan hjelpa dig med?» sade han och reste sig.
»Nej tack.»
»Då kanske du tillåter att jag går hem till mitt.»
»Ja, gör det. Jag skall söka efter en bostad åt mig; sedan tittar jag väl upp till dig.»
»Men före teaterdags.»
»Ja.»
»Jag är teaterrecensent och det är premièr i qväll.»
»Jag skall komma innan.»
Han bugade sig stelt och gick.
Då han var gången drog modern ett djupt andetag, som efter en öfverstånden smärta. Men der syntes icke spår af rörelsen i hennes beherrskade ansigte. Hon såg honom gå öfver torget och hon böjde sig fram för att kunna följa honom med ögonen tills han vek om hörnet.
Sent på eftermiddagen knackade hon på hans dörr. Han satt i en hvilstol och läste, då hon kom in; reste sig och bjöd henne plats, men hon afslog.
»Jag har brådt», sade hon i affärston. »Jag kom endast hit för att säga dig, att jag funnit just hvad jag sökte: en bostad högt uppe på Söder, billig, delvis möblerad och med fri utsigt. Det är för resten ett helt hus, smalt och med två våningar. Der är fem rum, och de två på nedra botten ämnar jag hyra ut. Nu skall jag gå på ett annonskontor och annonsera efter språklektioner. Det kan väl inte vara så svårt att få något arbete.»
»Få se», svarade han i skeptisk ton. »Men om det inte skulle lyckas är ju ingen olycka skedd.»
»Nej. I nödfall kunde jag väl lefva af min lifränta, men jag är alltför van vid arbete för att kunna trifvas utan.»
Medan hon talade bläddrade hon i en annotationsbok, tog fram ett visitkort och lade det på bordet.
»Detta är min nya adress. Jag flyttar genast från hotellet; jag får se till att anskaffa de möbler som fattas och mera dylikt. I kväll får jag bara stök och hela dagen i morgon; men vill du dricka thé hos mig i morgon afton klockan 8?»
»Tack.»
Modern sade ingenting mer. Hon såg sig omkring i rummet med en uppmärksamt granskande blick. Der var vissa ansatser till elegans och komfort—nog för att röja egarens smak.
»Du behöfver nya gardiner», anmärkte hon torrt i det hon ordnade några lösa papper i sin annotationsbok. Derpå tog hon sina handskar och aflägsnade sig med en flyktig afskedsnick.
Han stod och såg efter henne medan hon med sin spänstiga, fasta gång gick mot dörren. Så satte han sig bekvämt tillrätta i stolen och återtog läsningen af Zolas L'Oeuvre.
I detsamma knackade det på dörren och en ung man kom in med en fart som nära störtat honom på näsan mot golfmattan.
»Du! Hvad var de för en? Henne jag mötte i trappan?» började han med en diskret hviskning. »Chic! Pariserhållning—och pariserfötter.»
»Pariserskodon, menar du», svarade värden och såg på nykomlingen med ungefär samma uppmärksamhet som man egnar sina flugor. »Jo, det var min mor.»
»Din mor?» utropade den andre flat, i det han vände sig mot dörren som om han tvärt igenom den kunnat se henne aflägsna sig.
»Men du ljuger väl som vanligt», tillade han tviflande.
»Der ligger hennes kort.»—Värden begagnade sig af tillfället att läsa några rader i boken medan den andre betraktade kortet.
»Nej, det går inte i mig. Det är naturligtvis skoj.» Han lade hufvudet afvaktande på sned, likt en intresserad hundvalp som lyssnar efter råttor.
Värden läste ogeneradt vidare i boken.
»Hon såg alldeles för ung ut.»
»Jaha», bet han till i det han med en rörelse af otålighet lade boken ifrån sig, »hon var sjutton år när hon fick mig och nu är hon 42—kan du räkna ut det?»
»Men…—du har ju aldrig nämt att du hade någon mor.»
»Jag ber om förlåtelse! Men intelligenta menniskor emellan brukar det vara öfverflödigt. Som du vet inträffar det en gång hvar jubelfest att en ung man har en mor.—Jag tror, du kan ta saken med sinnesro.»
»He! Ja men—du har aldrig talat om hvar hon fans.»
»Nej, för jag skulle väl sitta i Grands grop och afhandla mina familjeangelägenheter.»
»Hon såg stilig ut», anmärkte den yngre af de två, eftertänksamt.
»Europas luft brukar föra det med sig.»
»Jag skulle nästan tro det.» Den nyanlände kråmade sig med sjelfkänsla, vek omsorgsfullt upp sin öfverrock och satte sig på chäslongen.
»Ja, men man skulle nästan inte tro det, när man ser hur spårlöst ditt sexveckors uppehåll i Paris gått förbi.»
»Es ist die alte Geschichte: räfven och rönnbären.—Men kan du vigga mig en tia ska' jag se till att ursäkta dig.»
»Inte ett öre! Vore min mamma inte så stilig skulle jag vigga af henne sjelf.»
»Hon ser ut som en spanjorska.»
»Jaha, och du ser ut som en—» han kunde icke finna rätta ordet i hast.
Den andre reste sig upp.
»Fundera på saken så länge tills vi råkas. Jag viker bord i foyern.»
De två nickade åt hvarandra och gästen försvann.—
Följande kväll vid åttatiden gick Wille Zimmermann öfver en liten illa stenlagd gård, steg upp för en stentrappa och ringde på hos sin mor. Mulattskan öppnade.
»Frun är deruppe», sade hon på sin brutna svenska i det hon sträckte sig in och tog en lampa på köksbordet. »Jag vill gå före och visa vägen.»
Wille följde efter henne med en känsla af tvång och obehag. Han skulle helst velat ha en anledning att vända om.
Mulattskan slog upp dörren till ett upplyst rum och lunkade sedan med sina mjuka klumpiga steg nedför trappan igen, till sina egna regioner.
Fru Zimmermann stod och ordnade ett draperi vid ena fönstret. När sonen kom, lade hon ifrån sig hammare och spik.
»Jag har icke i ordning ännu», sade hon och räckte honom sin hand, »men jag har en förnimmelse af att jag kommer att trifvas här. Jag har farit som på dagsverke mellan möbelhandlare, trädgårdsmästare och allt slags folk. Hur tror du här blir?»
Med en oskön men kraftig rörelse stödde hon ena handen mot höften medan hon med den andra gjorde en åtbörd utåt rummet.
»Bra.»
Han såg sig omkring med lindrigt förvånad uppsyn. Han hade synbarligen väntat sig något helt annorlunda.
Det var ett underligt, gammaldags rum med tre hvälfda fönster vettande åt två håll, och med mörka träpanelningar hela väggen utefter i stället för tapeter.
»Han, som rår om huset är troligen ett original», sade modern. Det märks på allting att han icke vill ha det som andra menniskor och det tycker jag om honom för. De här nakna, kalla väggarne kunde jag emellertid icke hafva och icke heller fönstren utan minsta draperi för, fast det är vackert med den der glasmosaiken i nedersta rutorna. Derför har jag gjort så här. Det ser ju riktigt orientaliskt ut. Hela min samling af tyger, kuddar och mattor har kommit mig till god nytta. Just här gör den verkan.»
»Jaha. Men hur kan det vara, att ett sådant hus hyres ut?»
»Menniskan har gifvit sig åstad på en liten rundresa i Afrika. Det tyder också på en viss originalitet.»
»Och allt det här har du fört med dig?»
»Ja visst. Det är ju lätt att packa. Din far var kännare i fråga om väfnader och sådant; han kunde aldrig låta bli att köpa, när han träffade på något riktigt rart. Och så var det som att föra ett hem med sig i kappsäcken, sade han.»
Sonens blick strök smekande öfver de tjocka mattorna, öfver de smakfullt ordnade tyger, som nästan dolde väggarne, öfver bladväxtgrupperna i hörnen och öfver de på ringar löpande draperierna från fönstren.
»Att man kan träffa på ett sådant krypin i vårt kälkborgerliga
Stockholm!» utbrast han. »Jag står och inbillar mig att jag är i
Konstantinopel.»
»Nej, det är Stockholm. Se!»
Hon lyfte upp draperiet från ena fönstret och pekade utåt.
Från husets dominerande höjd kunde man se ned öfver Norrström och öfver staden på andra sidan. Den sträckte ut sig dernere vid och jemn, halft i fågelperspektiv; och i det mörka, blanka vattnet speglade sig dess glittrande ljus. Ur de jemna raderna af gaslyktor lyste de elektriska glödlamporna på Skeppsbron med blåaktigt sken—stora, gnistrande briljanter i ett jättehalsband.
Till denna ensamma stadsdel, detta öfver klippan hängande hus trängde intet ljud från den rörliga verlden der nere; kvällen stod mörk och tyst, utan måne eller stjernor, men med en storstads hundratal af blinkande ögon, kalla och hjertlösa.
Han såg ett ögonblick dit ner, men så vände han sig sakta om och fäste ögonen på sin mor. Hon stod orörlig som en staty, med armen upplyft för att hålla draperiet till sidan, och stirrade ut öfver staden. Han tyckte sig aldrig ha sett något så allvarligt som detta ansigte, hvars konturer kommo fram med en egendomlig skärpa i ljusskenet inifrån rummet.
Hon var klädd i en sorgdrägt af medeltidssnitt, sliten i sömmarne och nästan trasig. Men den tog sig godt ut, trots vårdslösheten. Denna figur tycktes kunna bära upp allting.
»Det är en ensamhet här, så djup att jag tycker hela huset skulle kunna glömmas bort som ett strandadt skeppsvrak, långt borta ifrån menniskor», sade hon i det de båda trädde tillbaka och hon lät draperiet falla ned. Hennes röst var djup och fyllig, en altröst med nästan manlig timbre.
Hon gick fram till bordet i rummets midt, der en stor elegant hänglampa från taket kastade sitt ljus nedåt. Hon började samla ihop de tyglappar och bandstumpar, som hon strött omkring sig under arbetet. Så tog hon en stickstrumpa och slog sig ner vid bordet.
»Att du aldrig skickat mig dina noveller», sade hon småleende.
»Hvad skulle det tjena till. De handla endast om sådant som är dig främmande: svenskt småstads-universitetslif. Du har lefvat derute, i den stora fria verlden, och jag har setat fast i förhållanden, der allt lagt an på att förkrympa. Här måste man antingen stanna i växten eller förklaras fågelfri. Det kan du inte förstå.»
»Jag har läst novellerna.»
»När skulle du ha fått tid till det?»
Det låg i tonen nästan en beskyllning för osanning, men hon låtsade icke om det.
»I natt», svarade hon blott. Och så tystnade de båda för en stund.
»Egentligen är det underligt att jag har mera minne af pappa än af dig», sade han till sist.
»Nej, det är inte underligt. Alla barn afgudade honom. Han hade lika lätt att vinna små som stora.»
»Jag var för outvecklad när jag sist såg honom för att kunna bilda mig något omdöme, men jag kan nu förstå, att han måste ha varit en väl skolad sällskapskarl.»
»Han var mer än det; han var en djup och fin natur. Den som en gång fäst sig vid honom kunde aldrig slita sig lös.»
»Du idealiserar. Nu—efteråt.»
Hon ryckte till som om hans ord stuckit henne och de bruna ögonen gåfvo honom en blixtsnabb förebråelse, stolt och tillbakavisande.
Han rodnade lätt.
»Det gör man alltid», sade han urskuldande. »Och för öfrigt förstå kvinnor aldrig att bedöma män. De kunna inte se dem opartiskt.»
»Jag ger mig icke heller ut för att se honom opartiskt», svarade hon i det hon såg upp. »Dertill var han mig för kär.»
Det blef åter en paus.
»Jag undrar, om du gör dig några illusioner beträffande mig», sade sonen plötsligt och som det tycktes helt omotiveradt. »För det skall du inte! Jag kan inte hålla af någon. Inte af dig och inte af någon annan. Jag har naturligtvis också en gång haft det der sentimentala begäret—som aldrig kan fyllas, derför att en menniska är och förblir ensam, om hon så lefde i all evighet. Det var en illusion, det som allt annat—något som stannat en i blodet från föregående naivare generationer—men det är för mig en öfvervunnen ståndpunkt. Jag är en alltför aktgifvande natur och ser för tydligt det hemliga maskineriet i menniskorna. Jag är, som de fleste af den generation jag tillhör, en öfver-reflekterad själsanatom, jag plockar bevekelsegrunderna till alla handlingar i sär och undersöker deras beståndsdelar; det gör mig kall. Jag kan inte se på dig med andra ögon derför att du är min mor. För mig är du bara en menniska som andra, ett kompliceradt själsmaskineri, som jag studerar med samma nyfikna författar-intresse, hvarmed jag studerar andra. Jag kan inte ge dig hvarken vördnad eller andra sonliga känslor—helt enkelt derför att jag ingenting i den vägen har att ge. Och till att spela komedi håller jag mig för god.»
»Du är icke skyldig mig något. Jag vill icke hafva mera än jag kan vinna.»
»Vinna? Jag är inte värd att vinna. Jag är ihålig. Jag är tom. Jag är helt annorlunda än du tänker. Ju närmare du lär känna mig, dess mindre tycker du om mig.»
»Då gå vi hvar åt sitt håll. Det är allt.»
Hon smålog och räckte honom sin hand. Han såg på henne med öfverraskning och så gaf han henne handslaget som till en öfverenskommelse.
»Nu idealiserar du också mig», sade han skämtsamt. »Ni kvinnor idealisera oss alltid.»
»Kanske är det vår natur—och den skall man ju följa! Eller kanske behöfs det.» Hon sade det i skälmaktig ton i det hon böjde sig ned öfver sitt arbete. Men något af leendet stannade kvar öfver ansigtet, som ett dröjande solsken.
Sonen satt och såg på henne. Denna främmande kvinna, som var hans mor, hade gjort ett underligt intryck, som han icke kunde värja sig för. Han greps af ett häftigt begär att lära känna henne till botten: hennes tankar, hennes väsen, de hemliga skrymslena i hennes förflutna—hennes karaktär.
Det förekom honom, som egde denna kvinna just det, som han alltid saknat: jemvigten mellan att vilja och att kunna.
»Du verkar som ett medeltidsporträtt af en verklig mästare», sade han sakta, med ett helt annat uttryck i rösten än det vanliga. »Du kan bli gammal och trasig, men aldrig banal.»
ANDRA KAPITLET.
Innehållsförteckning
Det duggade smått och i gasljuset glänste de våta bladen på buskar och träd, gulnande blad, vissnande, dödsdömda.
Snedt öfver Kungsträdgården förbi Molins fontän kom William Zimmermann gående med händerna i öfverrocksfickorna och käppen under armen.
»Hvart ska' du styra i väg, om du får rå dig sjelf?» sade en röst bakom honom och en hand stacks under hans arm.
»Åt katrinahållet.»
Han behöfde icke vända sig om för att veta hvem det var, dertill kände han för väl Karl Hedströms röst. Men han kastade i alla fall en igenkännande nick åt sidan.
»Ämnar du gå hela den långa vägen?»
»Ja, det är skönt att få röra benen. Det går så lätt att tänka, när man marscherar.»
»Det är längesedan man såg dig.»
»Ja, jag skulle ju försöka göra någon nytta; och så har jag kommit i vana att gå till min mor hvar kväll, när jag inte är på teatern. Hon har sådana präktiga stolar—det är en sådan hvila att sitta i dem. Jag önskar jag hade ett par af dem hemma hos mig.»
»Är det bara för stolarnes skull du går dit?» sade Hedström leende.
»Jag vet inte. Någonstans ska' man ju gå, när man blir trött af sina egna fyra väggar och nu är detta det nyaste. För resten får man lätt vanor ifall man inte aktar sig. Jag skall se till att bryta af det här.»
»Hvarför det?»
»Jo, det är inte nyttigt med vanor. För resten märker jag att hon lägger an på mig—fint gör hon det, förstås, men det undgår mig inte. Hon yrkar alltid på att jag skall känna mig fullkomligt fri och inte komma utan när jag har lust, men jag känner det ändå som ett slags anspråk och den känslan måste jag afskudda mig.»
»Såå? Hvad tycker du för resten om henne?»
»Bra. Hon är en originell företeelse och hon intresserar mig. Har du aldrig sett henne?»
»Jag såg en skymt af henne vid bangården—du mins…»
»Hon är lustig. Det är någonting af urmenniska hos henne, någonting kraftigt och bastant. När hon rör sina armar är man alltid rädd att kläderna ska' spricka. Om jag vore bildhuggare skulle hon få stå som modell för mig—till en barbardrottning… Och så är der något så helt och samladt i hennes själslif, något som tycks höra hemma i en annan tid än vår. Hon grubblar aldrig, plockar aldrig sönder något, är aldrig osäker och villrådig. Detta är detta för henne. Förr var hennes man medelpunkten i universum, nu fruktar jag att det blir jag. Hon kan inte dela sina känslor, hon skänker det alltsammans åt en. För öfrigt är hon en menniska med ett ytterst modernt och frigjordt tankelif; och det drager mig till henne. Hon har sett mycket och erfarit mycket—man kan tala med henne om allt. Och trots sin barbarkvinne-natur har hon något af detta känsligt fina, som gör att minsta skiftning i ens stämning genast uppfattas. Ja. Och så är hon något af ett stort oreflekteradt barn; jag har hört henne skratta ett par gånger och det var något så frigörande och förfriskande. Hon skrattar så hjertegodt och grundligt som hade hon en stor, djup fond af lifsglädje inombords. Men när hon blir allvarsam är det som om hela verlden vore svart och död för hennes ögon. Hon är så olik dig och mig och alla de andre: hon har en sådan afundsvärd omedelbarhet.»
»Hvilken lofsång!» skrattade Hedström vid tanken på deras samtal i Centralstationens vestibul. »Hon är således ingenting af allt det der, som du var så rädd för?»
»Jo, det är inte så utan ändå—i vissa fall. Det oregelbundna, kringflackande lifvet har satt sitt märke i henne. Man tycker sig se museiförestånderskan ibland—i något ofint som plågar mig. Hon som är så elegant och ser så distinguerad ut på gatan eller bland främlingar, hon kan inte låta bli att gå slarfvig i sitt hem. Hon, som förstår att ordna allting så stilfullt och dekorativt, låter dam ligga i vrårna och har dam på sina kläder. Hon kan vara ovårdad, rufsig, trasig till och med. Hon har försökt öfvervinna det der sedan hon märkt, hur jag plågas af det; jag ser hur hon strider emot det—men det är våld på sina vanor och på sin natur. Och så—tänk dig!—så har hon ändå de mest vårdade händer, jag någonsin sett; stora, vackra händer, som man inbillar sig kunde höra till en antik kolossal-staty, men som ha styrka nog att föra en smedslägga. Sådan är hon.»
»Jag skulle gerna vilja göra hennes bekantskap.»
»Du kan ju följa med mig nu.»
»Tack. I kväll har jag inte tid. Jag ska' ner i tryckeriet.»
»Nå så en annan kväll då. Gå bara dit upp och fråga efter mig.»
»Ja, det ska' jag göra. Adjö med dig så länge.»
»Adjö.»
När Wille en stund derefter steg in hos sin mor fann han henne sittande vid skrifbordet i salongen.
»Det tycks icke gå att få några elever i språk», sade hon och såg upp medan hon stödde händerna mot den öppna skrifbordslådan, der hon vändt upp och ned bland papperen. »Jag är för okänd och det fins för många, som ge lektioner. Men rysk literatur lär ju vara på modet här liksom i Paris. Jag skall se till att få öfversättningsarbete.»
»Det går inte. Det är inte nog med att kunna det främmande språket, man skall också kunna sitt eget.»
Hon smålog.
»Tror du icke jag kan det?»
»Åhjo, såder hjelpligt, till husbehof. Du talar så grammatikaliskt korrekt att det riktigt är rörande—du näns aldrig ens säga inte, utan säger alltid icke—men allt det der är inte nog. Det är något som heter stil…»
»Hvad jag inte har kan jag arbeta mig till.»
Han gjorde en axelryckning.
»Ja, du har åtminstone energi», sade han, men i sjelfva tonen låg der ett undertryckt tvifvel.
»Jag har också haft bruk för den i mitt lif», svarade hon.
»Skada att du inte haft något af den varan till öfvers åt mig.»
»Du har kanske aldrig behöft den. Så vet du inte om den kanske fins ändå.»
»Jag behöfde den för att kunna göra något duktigt och slå igenom.»
»Den kommer.»
»Jag vet inte. Ibland tror jag det sjelf; ibland inte. Ibland tycker jag det käns som skulle den komma, ifall lifvet en gång satte mig knifven för strupen och tvang mig att spänna alla nerver an. Men ibland förefaller det mig som om det inte skulle nytta. Jag skulle inte anse det mödan värdt, jag skulle böja hufvudet tillbaka med ett smil—och sjunka.»
»Menar du att du icke kan arbeta?»
Hennes ton var sträf och hård af bemödandet att maskera den ångest, som smög sig öfver henne vid hans ord.
»Ja», sade han.
»Vänta bara. Låt bara lifvet gripa riktigt hårdt tag i dig.»
Han smålog åt den ifver med hvilken hon försökte öfvertyga honom—och sig sjelf.
»Jag fruktar att lifvet inte kan gripa tag i mig. Jag är lam invärtes. Jag känner aldrig någonting—aldrig någonting.»
Hon såg på honom med sina allvarliga ögon; och i dessa ögon med deras grundton af samlad lifsintensitet kom der nu också ett annat uttryck till. Den klang så ödslig och förtviflad, denna bekännelse framsagd i en lätt och skenbart sorglös ton. Det klämde henne för bröstet—denna unga menniska, som sade sig vara förlamad invärtes, var blott 25 år och han var hennes son.
»Jag ville hellre lida», fortfor han; »hellre hvad helst, bara jag verkligen kunde känna något.»
Det blef ett ögonblicks tystnad. Hon satt och plockade bland papperen i sin skrifbordslåda och han följde i början rent mekaniskt hennes förehafvande med ögonen. Men till sist greps han af ett oemotståndligt intresse för dessa papperslappar. Han böjde sig fram med det vänliga uttryck som hans ansigte ibland kunde få, tog pröfvande en af lapparne mellan sina fingrar och såg upp på henne med ett leende.
»Får jag lof att titta?»
Hon blef så glad för detta närmande och för detta vackra uttryck i hans ansigte, som hon aldrig förr sett. Det kostade henne en förfärlig ansträngning att öfvervinna sin lust att stryka med sin hand öfver hans svarta kortklippta hår, men hon hade en instinktlik känsla af att detta åter skulle mana fram hans skygghet.
»Du är nyfiken?» sade hon blott.
»Jag kan inte se minsta papperslapp utan att det riktigt kliar mig i fingrarne. Jag har alltid en förnimmelse, som om den måste innehålla något intressant.»
»Här blir du allt kuggad. Det är bara gamla räkningar och skräp.»
»Har du ingenting som duger då?»
»Hvad skulle det vara?»
»Något matnyttigt för en hungrig författar-nyfikenhet—gamla bref och anteckningar och sådant.»
»Jo, hela luntor.»
»Låt mig få fatt i dem?»
»I kväll? De ligga i kofferten ännu. Jag har ju inte packat upp.»
Han smålog.
»Hör—der sade du 'inte' för första gång. Det är tacksamt att vara din lärare.»
»Det sade din far också.»
»När?»
»När han läste hvad jag skrifvit.»
»Så-å. Hvad skref du då? Tankar? Stämningar?»
Det låg en uddfin satir öfver det sätt på hvilket han uttalade de sista orden. Hon märkte det och log.
»Nej. Jag är inte en vanlig sentimental liten småstadsfröken. Mina anteckningar äro inga utgjutelser; de likna mest en målares raskt utkastade skizzer. Abstrakta funderingar ligga inte för mig. Men jag kom ju i beröring med en massa menniskor i olika land och det plågade mig att sjelfva rikedomen af stoff skulle göra det omöjligt för mig att kvarhålla allt i minnet.»
Han nickade ifrigt bifall till denna uppfattning.
»Ja, det är just det», sade han. »Man upplefver så mycket och det mesta går förloradt.»
»Ja. Och när jag var ensam var det mig ett slags sällskap att skrifva.
Det var som att samtala med någon, som icke var närvarande…»
Hon teg ett ögonblick och såg hastigt och skyggt upp på sonen, men han märkte icke att hon här gjorde ett afbrott i sin tankegång.
»Jag har ett utveckladt språksinne», fortfor hon, »och det är mig ett nöje att få leka med satser och ordvändningar, som ett barn leker med ett stycke mjuk lera; det kan formas till allting, knådas ihop igen och formas på nytt.»
»Aha—då är det efter dig jag ärft mitt sinne för stil och form.»
»Prat! Det jag skref var bara bagateller, små raderingar—penselsudd. Det kostade mig ju ingen ansträngning att låta pennan löpa—jag hade ju god öfning.»
»Hur så?»
»Jag skref alltid för din far.»
»Skref för honom?»
»Ja.»
»Hvad då?»
»Bref. Allting.»
»Kunde han ha så mycket att skrifva?»
»Ja. Egentligen borde han ha blifvit vetenskapsman—lärd—professor.»
Han drog på munnen åt det sista ordet.
»Professor?» upprepade han med en ton af missaktning—Perukstock?— tycker du det är det högsta?»
Hon svarade icke utan fortsatte.
»Hans ställning som egare af ett anatomiskt museum var icke något som passade för hans personlighet, derför sökte han gerna bort från allt det som band honom till ett lägre trappsteg än det, till hvilket han hörde. Hans beläsenhet, hans beresthet och hans otroliga förmåga att vinna menniskor gjorde att han hade många vänner—framstående män—och han korresponderade gerna.»
»Nå! Det stämmer med den föreställning jag gjort mig om honom.»
Det låg en nyans af vanvördnad i sonens ton. Hon såg på honom som om hon icke rätt förstått hvad han menade. Så fortsatte hon:
»Men att vara fängslad en timme vid skrifbordet skulle ha gjort honom tokig. Det var omöjligt för hans kvicksilfvernatur att vara stilla. Han måste byta plats, vara fri öfver sina armar som öfver sina tankar.»
»I den punkten förstår jag honom!» sade sonen med öfvertygelse.»
»Derför blef jag hans sekreterare och deraf har jag också mina språkkunskaper. Han talade främmande språk med lätthet, men hade aldrig tålamod att lära sig skrifva dem korrekt. Det måste jag.»
»Och han borde ha blifvit vetenskapsman—lärd—per—professor!» citerade sonen med ett vanvördigt litet skratt.
Nu förstod hon hvad han menade.
»I sitt fack—naturvetenskapen», svarade hon med skärpa. »Som entomolog var han både känd och erkänd.»
Hon slöt läpparne hårdt och samtalet var afklippt.
Det blef en lång paus och William började se brydd ut.
»Vill du inte också bli min sekreterare?» sade han och strök sakta med sin hand öfver hennes, som hvilade på bordet.
Hon såg upp. Detta var första gången något likt en smekning funnit väg mellan dem. Hans sätt att afbedja var så klumpigt intagande och så rörande tafatt; hon blef alldeles afväpnad.
»När mamma berättar för barnet får barnet icke vara elakt», sade hon blott och hennes röst blef mjuk som ett adagio på en violoncell.
»Icke?» härmade han för att visa att han vågade skämta ännu. »Allra minst mot sagoprinsen», tillade han sakta med en blandning af vekhet och ironi, men med öfvervägande vekhet.—
Modern tyckte sig aldrig ha varit sin son så nära som nu. Hon hade en känsla af att hon fått blicka innanför det hårda, kantiga skalet, dit han aldrig lät ett främmande öga tränga in, derför att han der gömde det finaste i sitt väsen, det som var för godt att ses af den profana mängden. Och när hon den aftonen gått till sängs somnade hon i en gladare stämning än hon känt på mycket lång tid.
De två följande aftnarne väntade hon honom förgäfves.
Hon bråkade sitt hufvud med tusen antaganden, hon undrade om han kunde ha blifvit sårad af den lilla tillrättavisningen; hon grubblade och våndades. Söka upp honom ville hon icke; hon visste att hvarje närmande från hennes sida kunde framkalla en ovänlighet från hans.
Det var tredje kvällen just vid den tiden då han brukade komma. Hon gick fram och tillbaka i salongen, räknande kvart efter kvart. Det föreföll henne som om hänglampan höll på att slockna, som om tystnaden var förebud till en evig natt med tomhet och glömska. Hon måste se upp på väfnadernas och broderiernas brokiga mönster för att öfvertyga sig om, att ljusskenet icke tynade af. Nej, det var hennes egen döda, tunga sinnesstämning som lade sig öfver hörselns och synens nerver.
Alltså, icke heller i kväll skulle han komma.
Hon kastade sig framstupa på en ottoman och borrade ansigtet in mot dess mjuka stoppning, medan hon tryckte knutna händerna mot sin panna. Hon snyftade icke, det var jemmerskrän, vilda rytanden af smärta som hon kväfde i kuddarne.
På hennes obändiga natur med dess intensitet i alla känslor verkade denna vildhet i utbrottet som en lisa.
Det ringde på klockan der nere. Hon satte sig hastigt upp och lyssnade.
Kunde det vara han som ringde. Men han hade ju nyckel till entréen.
Det låg veck mellan ögonbrynen och den sträfva luggen stod uppstruken från pannan. Det var som hade de skarpa ögonen och den halföppna munnen gjort gemensam sak med hörseln för att uppfånga minsta ljud.
Så sprang hon hastigt fram till spegeln och ordnade sitt hår. Der hördes steg från trappan.
Ett ögonblick derefter knackade det på dörren.
»Stig in!»
»Ursäkta!… Mitt namn är Hedström», sade en lågmäld röst, som i sjelfva sin klang hade något af välvilja och undfallenhet.
Fru Zimmermann såg på den nykomne, en lång, smal, ung man med helskägg. Hennes ansigte var så lugnt och kallt och tillmötesgående som om aldrig en sinnesrörelse dragit fram deröfver. Endast handen, som stödde mot bordet, skälfde starkt; men det kände blott hon sjelf; gästen såg det icke.
»Jag är fru Zimmermann. Är det mig ni söker?» sade hon med sin djupa, lidelsefria altröst.
»På sätt och vis, ja. Jag träffade Wille häromdagen på gatan och han föreslog att jag skulle söka honom här en kväll. Jag ville gerna göra er bekantskap.»
»Det gläder mig mycket att ni kom.» Der var en hjertlighet i ton och sätt, som gjorde henne helt förändrad. All stelhet var med ens försvunnen.
»Ni är en af Williams vänner?»
»Ja. Jag är nog den han är mest tillsammans med», sade gästen stillsamt i det han slog sig ner på den sittplats hon med en rörelse af handen anvisat honom. »Vi trifvas så godt med hvarandra. Det kommer sig kanske af att vi äro så olika.»
»Ni har säkert känt honom länge?»
»Sedan han kom till Stockholm.—Det är nu tre år sedan.»
»Jag tror nog han nämt ert namn någon gång; men han är icke mycket meddelsam.»
»Nej. Vill man veta något af honom får man dra det fram med en tång—så vida han inte är särskildt i stämning—och det händer inte ofta.»
Der låg i sjelfva det sätt, på hvilket han talade om William, något som med ens eröfrade moderns hjerta.
»Är han lika sluten mot er som mot—mot andra?» afbröt hon sig.
»Han är visst sluten mot alla.»
Inom sig skakades modern af en nervös ifver. Om hon kunde vinna denna menniska var det som att få en sidodörr öppen till sonens egen verld, som han tycktes hålla så omsorgsfullt tillsluten för henne.
»Han förefaller så allvarsam», framkastade hon som en likgiltig anmärkning. »Eller rättare: hans skämtsamhet har ingenting af ungdom och glädje.»
»Nej. Jag tror aldrig han varit ung. Han var tjugutvå år när vi träffades först och redan då hade han sin typ färdig.»
»Sin typ?»
»Ja. Jag menar detta kalla, försmädliga…»
»Tror ni det är konstladt?» frågade hon hastigt i det hon såg upp.
»Konstladt är kanske inte rätta ordet. Det är hans sätt att vara. Vi nutidsmenniskor ha ju alla ett med omsorg utarbetadt sätt att vara. Hvar och en väljer förstås det han anser bäst i öfverensstämmelse med sin natur.»
»Tror ni då han af naturen är sådan?»
»Nej. Snarare motsatsen. Jag tror att han i sjelfva verket är sällsynt vek och blödig—och att han valt sin mask derför, att den skyddar.»
»Tror ni han haft någon sorg?»
Hennes stora hand hvilade på bordet och hon betraktade uppmärksamt en liten fläck på dess skifva. Hon gned den af med fingret utan att se upp.
»Antagligen har han haft det. Det ha ju alla. Kanske har den satt djupare märke i honom än i andra; men det vet jag ingenting om.»
»Ni anar heller ingenting?»
»Nej. Han håller allting för sig sjelf. Han är så van att vara ensam.»
Der flög en skyggt forskande blick fram under moderns sänkta panna. Det var som om hon misstänkt att den talande haft en dold undermening i sina ord, men hans ansigte hade intet som tydde härpå. Det hade samma välvilliga, undfallande uttryck som förut.
»Ja, det är olyckan», sade hon blott.
Men strax derefter kom det, som en ångest, man icke kan hålla tillbaka:
»När jag icke såg honom trodde jag allting var bra…»
»Det hade kanske inte hjelpt om ni varit med honom», sade vännen, som förstod hennes tankegång.
»Hvem vet? Han sade för ett par dagar sedan att han var lam invärtes. Det gjorde ett så tröstlöst intryck på mig—hans mor. Han har mist förmågan att hålla af någon och tomheten sen allt är slut är det enda han har kvar. Det är en ungdom utan drifkraft—en sommar utan sol— Jag fruktar att hans möjligheter aldrig skola slå ut…»
Hon tvärtystnade, ur stånd att fortsätta.
»Ja det ligger som en tyngd öfver honom, hämmande, förkväfvande. Han kan inte arbeta.»
»Åh, men något gör han väl. Han är ju teateranmälare.»
»Det kallar han inte att arbeta. Han har så stora kraf på sig sjelf.»
»Nå men novellerna—och teaterpjesen?»
»Ja, det är ju det han lefver på—förstås. Jag menar, det är det som gett honom den smula författarnamn, han har. Men han skref båda delarne under det första året han var här.»
»Han skrifver ju på en roman nu.»
»Han vill, men han kan inte.»
»Hvarför icke?»
»Ja, det är inte så godt att säga såder precist. Han vill ju hålla alla menniskor borta så att ingen skall märka hur det är fatt. Det är väl heller ingen mer än jag som anar det och det är naturligtvis bara en gissning.»
»Är han utan talang?»
»Nej, långtifrån. Men jag tror att han spelat sin roll af känslolös så länge, att han håller på att stelna invärtes. Han märker det sjelf—och det pinar honom obeskrifligt.»
»Jag har sett att han ständigt pinas af någonting. Han har ingen ro. Nu förstår jag—han känner hur han förtorkar. Det måtte vara förfärligt!»
»Han är ju ung ännu», sade den främmande, liksom för att trösta. »Ännu kan allt bli annorlunda.»
De talade om en utrikesresa, som herr Hedström gjort för några år sedan, innan han var gift. Han dröjde med en så innerlig belåtenhet och stolthet vid minnena från den resan; man kunde märka att det var hans lifs stora händelse. Fru Zimmermann hade besökt alla de platser han talade om. Hon hade i allmänhet lefvat der längre tid och hon kände dem ut och in. Han var så glad öfver att få någon att utgjuta sig för, någon att tala med om detta, som var hans lifs hufvudtilldragelse. Det kom en egendomlig värme öfver honom och han blef ogenerad i sitt sätt som om han varit en gammal bekant.
När han reste sig upp för att säga farväl såg han på henne med någonting så osökt hjertligt i sin blick att hon icke kunde tillbakahålla ett litet småleende. Hon kände på sig, att denna menniska hade hon vunnit. Och hon kunde komma att behöfva honom.
»Kom snart igen!»
»Tack, det vill jag riktigt gerna. Det är så sällan jag träffar någon jag kan tala med om lifvet—derute.»
»Derute!»—Det låg nästan som en smekning i tonfallet.
Nästa förmiddag när modern minst anade det kom sonen.
»Jag har varit i Upsala», sade han.
»Jaså», ljöd det likgiltiga svaret.
Han var vid godt humör och han såg henne muntert och ogeneradt in i ansigtet. Hon tog det för skadeglädje, trodde att han sökte efter spår af grämelse öfver att han blifvit borta utan att underrätta—och hon ansträngde sig att se fullständigt apatisk ut.
Men det hade icke ens fallit honom in att hon saknat honom, långt mindre att hon lidit af att han uteblef. Full frihet var ju öfverenskommelsen.
Sedan de talat en stund om hans resa och om Upsala, kom hon till sist fram med det hon föresatt sig att säga honom:
»Hör du, jag undrar ändå om jag icke skulle kunna vara dig till nytta på något sätt. Kan jag icke skrifva för dig? Du anar icke hvilken öfning jag har.»
Han afböjde utan vidare. Men så småningom förde hon samtalet in på literatur och till sist lyckades hon få honom att tala om sin roman. Han blef intresserad och började draga upp konturerna i stora drag, han talade sig varm, gestikulerade med högra handen framför sig, der orden icke räckte till att hålla stämningen fram. Det såg ut som om han sutit der och målat med sin hand, bredt och flott, på en osynlig duk framför sig.
»Har du ingenting alls färdigt?» frågade hon.
»Nej. Endast några lösa utkast.»
»Men du berättar bra. Du borde ha lätt för att skrifva.»
»Ja, men så fort jag börjar kommer jag inte ur stället.»
»Nu, när du ändå berättat det för mig kan jag ju gerna få se de der utkasten.»
»Det är ingenting att se.»
»Hvem vet. För resten tror jag, det skulle taga helt annan fart om du hade någon att tala med.»
»Kom och gå med hem då», sade han hastigt och reste sig.
Hon svarade ingenting, gick blott ut i tamburen och tog ytterplaggen på.
På vägen tyckte hon ibland att det såg ut som om han ångrade sig, men han sade ingenting och hon låtsade ingenting märka. Då de kommit upp i hans rum och tagit ytterplaggen af drog han tigande ut en af sina skrifbordslådor och tog fram en oredig lunta pappersblad.
»Ja, här ser du», sade han och visade henne skrifna och öfverkorsade, af masstals ändringar öfverklottrade sidor.
Hon satte sig vid skrifbordet och han fick stå bredvid. Hon bläddrade i pappersbladen, men det var omöjligt att finna reda i dem. Samma sats kunde vara börjad om och om igen, det var nästan pinsamt att se den fruktansvärda kamp med stoffet som här var spår af.
»Hvad händer i första kapitlet?» sade hon plötsligt i det hon doppade en penna och lade framför sig en ren pappersremsa.
Han började räkna upp det, torrt och skematiskt, och hon skref. Det blef en lång lista. Så tog hon en ny pappersremsa och började ett formligt förhör. Han svarade på alla frågor och det visade sig att han hade allting färdigt i hufvudet.
Hurudant var vädret? Hvad hade hon på? Hvad hade händt förut? Hvad talade de om? Hvad sade han först? Hvad sade hon?—det var ett helt förhör. Han svarade kort och bestämdt, som om han konsulterat en läkare eller en advokat; men man kunde se på hans uppsyn att han icke var blind för situationens humoristiska sidor.
Slutligen vände hon sig om och hennes ansigte strålade af belåtenhet.
»Du har ju allting klart», sade hon. »Det är endast sjelfva trälgörat som fattas. Det är sjelfva arbetsvanan, du saknar. Felet sitter icke i hufvudet utan i handen.»
»Icke?» härmade han godmodigt.
»Det är sjelfva det sega, uthålliga arbetet som du behöfver lära.»
»Du kan ha rätt. Jag är inte rädd för arbete—men jag har ingen uthållighet. Jag vill ha resultatet åtminstone så nära, att jag kan skymta det. Då kan jag spänna i så det knakar i hjernan. Min pjes skref jag på tre dar. Hvardera af novellerna har tagit en eller två. Hålla i, kedja mig fast, arbeta utan att skönja resultatet—när det ser ut som om det man skrifver i evighet aldrig skulle bli färdigt—det kan jag inte. Jag blir förtviflad, jag blir sjuk bara jag börjar och så ser framåt. Hvilken öfvermensklig ihärdighet det erfordras för att få något sådant färdigt. Det är att gå i ok som en oxe.»
»Här har du funnit träldjuret», sade hon i det hon reste sig och samlade ihop pappersbladen. »Kommer du till mig i morgon kväll?»
»Kanske redan i kväll. Bara inga öfverenskommelser, med ty åtföljande känsla af tvång.»
»Du har rätt», sade hon och smålog. »Kom när du har lust. Under tiden skall jag ordna det här.»
Hon lade in alltsammans i ett omslag och tog det under armen, nickade farväl och gick.
Han kom icke samma kväll, men den följande, vid vanlig tid. Då han slagit sig ner vid bordet lade hon några fullskrifna pappersblad framför honom.
»Se nu igenom det.»
Det var första kapitlet som hon renskrifvit efter att ha putsat och utfyllt utkasten. Det såg fint och prydligt ut och sjelfva detta prydliga yttre var för honom en dragningskraft mer. Han satt med hufvudet stödt mot sina händer och armbågarne på bordet, slukande sina egna ord. Modern hade tagit plats i bakgrunden och följde med uppmärksamhet det skiftande minspelet i hans ansigte, medan han läste.
Han var helt upptagen. »Ja, det här är bra», sade han ibland och ibland hette det: »Nej detta duger inte»—eller: »här är ju ett stort hål; det här hänger inte ihop.»
»Så skrif då», sade modern lugnt. »Rif sönder pappersbladet och fäst in en kil med knappnålar. Jag reder det nog.»
Han tog penna och bläck från skrifbordet och han skref—skref så det yrde om pennan. Klockan blef tio men ingen störde honom; hon blef half elfva och han reste sig upp, samlade ihop alla pappersremsorna och slog dem i bordet med en klatsch.
»Seså», sade han. »Der är första kapitlet och hela förhistorien. Och nu vet jag det är bra. Det är märkvärdigt hvad det går lätt att arbeta på detta sättet. Man blir vaknare på allting när man ser det skrifvet med en annans stil. Man ser strax hvad som bör vara och hvad som inte bör vara.»
»Antages jag som renskrifvare?» frågade hon muntert, medan hela hennes ansigte lyste af glädje.
»Med förtjusning!» sade han och tryckte hennes framsträckta hand.
TREDJE KAPITLET.
Innehållsförteckning
William hade fått ett ryck af arbetsifver och modern blåste under på alla upptänkliga sätt. Hon skydde hvarken möda eller besvär för att göra honom allt så bekvämt som möjligt och det gick godt någon tid. Han satt i hennes mjuka länstol och diktade; orden kommo fram formlöst och utan stil, men hon fångade dem i flykten och skref dem ned. Hon fick hans utkast och hon ställde allt samman så godt hon kunde på rent hvitt papper med breda marginaler. Och när han såg det stå der så fint och prydligt med hennes fasta säkra piktur, greps han af nyfikenhet och intresse. Han satte sig att läsa, han ändrade och strök, flickade in och omarbetade, han kunde bli sittande der till långt ut på nätterna utan att märka hur tiden gick. Då höll hon sig alltid i bakgrunden, tyst som en råtta att han icke skulle störas af ett ljud. Hon hörde pennan raspa fram öfver bladen och hon kunde följa minspelet i hans ansigte. Ibland framställde han också högt en anmärkning, men hon svarade aldrig och han väntade icke heller på svar.
När han då var färdig och reste sig upp röd i ansigtet men med en min full af belåtenhet, då kunde der ibland komma fram något ungt och lefnadsdugtigt i hans grå ögon. Och sedan hon en gång sett det, spanade hon ständigt efter det der uttrycket; det kunde hon sitta hela kvällen och glädja sig till.
Hon kom så småningom in i hans tankegång; hon började bli bekant med hans personer och hon begagnade sig deraf för att locka honom till att tala. Hvad han såder samtalsvis berättade, skref hon ned sedan han gått. Ibland var resultatet magert men ibland när han var i stämning kommo orden af sig sjelf. Efter en sådan afton kostade det henne icke så litet arbete och hjernansträngning att följa med, minnas allt och få det antecknadt allt. Hon kunde sitta vid sitt skrifbord till långt ut på natten, men hennes sega ihärdighet gaf aldrig tappt. Och dagen derpå, när han kom, lade hon det fram med en min af undfallenhet. Han tog det, läste det och stoppade det i fickan; eller han satte sig ner, ändrade och strök. Tackade gjorde han aldrig; det stred emot hans principer. Det behöfdes ju icke heller; hon såg ändå på honom när han blef glad.
Som sagdt, det gick godt en tid; men så började han tröttna. Hon sökte förgäfves att locka fram några ytterligare smådrag om de handlande personerna. Han blef nervös och orolig så snart hon slog på den strängen. Hon märkte det och derför höll hon upp. Hon vågade icke fråga mer; hon visste att han skulle taga det som ett slags försök till andligt förmynderskap och då skulle han helt och hållet krypa in i sitt skal igen. Der var ingenting annat för henne att göra än att vänta och se tiden an.
Hon var för öfrigt nästan säker på att han icke arbetade. Det hade kommit något mera slappt och apatiskt i hans ansigtsuttryck och i allt hvad han sade låg der nu åter den ursprungliga tonen af likgiltighet och skepsis.
En dag kom han tidigare än vanligt och tycktes vara i ännu sämre humör än vanligt. Modern hade nyss slutat sin middag och Molly höll på att duka af. Det började skymma och mulattskan gjorde min af att tända taklampan fast klockan icke var mer än half fem.
»Åhnej—låt bli att tända» sade han. Matmodern gaf henne en vink och hon fick brådt att pressa lampglaset ner igen, hvarefter hon, stum som alltid, tumlade utom dörren.
William drog en af stolarne fram till kaminen, der det ännu fans några glöder kvar, och slog sig ner. Modern satt vid ena fönstret och såg ner öfver staden der de första gaslyktorna började glittra fram. Så förblefvo de tysta en stund, hvar och en försjunken i sina egna betraktelser.
Till sist kom det borta från stolen, framsagdt i nervös och förplågad ton:
»Det är ett otäckt väder, dethär. Hvarken kallt eller varmt—bara ruskigt och grått. Det stämmer alltid lynnet så trist.»
»Åh», sade modern, »man får strama upp sig. Icke är det lönt att gå och låta vädret taga kommando öfver sitt lynne.—När man sitter inne och arbetar märker man ju för resten knappt hur det är utanför.»
»Nej. Om man bara rullar gardinerna ner och har lampan tänd hela dagen.—Jaha, och så ifall man gnor. Men jag gör hvarken det ena eller det andra».
»Hur kan det komma sig att du icke arbetar?»
»Jag gitter inte».
Hon teg. Hon hade intet svar att ge. Det föll som en tyngd öfver henne.
Det var ju detta hon fruktat.
»Det tjenar ingenting till», fortsatte han. »Det jag skrifvit duger inte. Men jag har i desse dar läst en bok som duger. Der står det allt hvad jag skulle vilja säga—'står som skrifvet i blod', som det heter i den gamla romanstilen. Men här passar uttrycket verkligen».
»Hvad är det för en bok?»
»En norsk naturligtvis! Vi få ju allting från Norge numera. Det är förbannadt att vi ingenting kunna göra sjelfva… För resten har denhär redan fått sin stora utmärkelse: den är konfiskerad. Alla bra böcker konfiskeras; det börjar nästan bli genant att aldrig ha varit med.»
»Du har ju tiden för dig ännu», sade hon i det hon försökte sig med ett småleende, men det blef själlöst och dödt; hon tyckte sjelf att hennes ångest sken igenom.
»Nej. Jag kan ingenting göra mer. Nu är allting sagdt, allt hvad jag skulle velat säga—jag kan aldrig göra det bättre och den känslan trycker mig till jorden. Det är en dålig bok—ja, på sätt och vis, som konstverk, som helhet; man måste naturligtvis tappa blicken för den yttre plastiken när man fördjupar sig i detaljerna och skrifver med blodsprängda ögon och darrande hand. Men det är en sådan bok som en menniska inte kan åstadkomma mer än en enda gång i sitt lif, ty att skrifva den är att rista blodörn i sitt eget bröst. Det är den nutida ungdomens trista bekännelse; sådant är vårt lifsöde, så är det vårt lif förfuskas och vi sjelfve förderfvas. Jag skulle vilja skrika det ut i trots; det är sant, det är sant!»
Han talade hest och lågmäldt. Hon lyssnade till hans röst, som var klanglös som en gubbes; och dess förplågade uttryck slog henne. Hon kände icke boken, han talade om, men der trängde sig på henne en rent instinktlik förnimmelse af den tomhet och ödslighet som var grundtonen i hans stämning. Hon såg bort på honom der han satt, sammansjunken i stolen, tryckande sig in till det stoppade ryggstödet som om han frös; hon stred med en längtan att gå bort till honom, taga hans hufvud mellan sina händer och lägga det in till sitt bröst som för att värma honom med sin egen kroppsvärme; men hon vågade icke. Det fans ett ord som hon fruktade mer än ett piskrapp och hon visste att han strax skulle slå henne det i ansigtet, ifall hon försökte ge luft åt sin medkänsla, som alltid skulle förbli främmande och obegriplig för hans kalla skepsis. Hon såg honom redan i inbillningen förvrida sin mun till en sarkasm och framslunga det der enda, uddhvassa ordet, som hon fruktade: sentimentalitet.
Och ändå—hvilken underlig dubbelnatur han var. Satt han nu icke sjelf derborta—skeptikern—och var sentimental som trots någon. Men för minsta vidrörande, minsta antydan om att man förstod hans sinnesstämning, minsta försök till ett närmande skulle han krympa samman som en sensitiva och förskansa sig bakom en sarkasm eller ett hånfullt smil.
Hon reste sig tyst och gick några slag af och an på golfvet. »Nej, nu får man hafva ljus», sade hon och gjorde min af att slå på gongongen. Han bad henne vänta.
»Det skär så i ögonen; och jag ska strax gå. Der är première i kväll på dramatiskan—en tysk farce.»
När han gått satte hon sig att skrifva till herr Hedström och bad honom skaffa sig den omnämda boken.
Herr Hedström kom sjelf upp med den. Han ansåg det vara sin pligt att på förhand hänleda fru Zimmermanns uppmärksamhet på bokens beskaffenhet. Fru Zimmermann visste måhända inte…
Hon log åt hans moraliska ifver. Jo, hon visste allt. Men hon ansåg sig vara så pass gammal och erfaren att hon kunde läsa den utan att taga skada till sin själ.
Herr Hedström såg fundersam ut. »Jag skulle aldrig tillåta att
Amalia…», sade han.
Fru Zimmerman läste långt ut på natten och hela dagen derpå. Hon gjorde anteckningar på lösa pappersblad, nedskref allt som föll henne in, gjorde utdrag och citat. Hon kände det som om denna bok var en fiende, hon hade att bekämpa och hon måste samla en arsenal af vapen.
Men ju längre hon kom dess tydligare såg hon att alla de argument hon kunde samla upp icke skulle förmå att i ringaste mån förändra eller modifiera sonens mening. Från dessa blad slog der emot henne samma trista, glädjelösa stämning, samma trötthet, samma brist på tro, samma likgiltighet och samma kyla, som från hans eget väsen. Hon märkte den omisskänneliga frändskapen mellan sin son och bokens författare.
Der var så mycket som upprörde henne i denna bok. Der fans ingen andlig finhet och ingen sinnets adel; der var blott råhet och krasshet—och så denna ödsliga tomhet. Hon hade undrat öfver, att William med sin känslighet för allt som var lågt och oskönt icke stöttes tillbaka af denna brist på finhet, som var bokens hufvudegenskap. Men han hade svarat att råheten var forcerad som en hysterisk kvinnas skratt; den rymde en så gränslös smärta och en så hjelplös förtviflan.
Hon kunde icke förstå det. Men hon förstod att denna bok var som en sista bikt af en menniska, som gått under och hon ryste till vid tanken på att denne mans lifsöde också skulle bli hennes sons.
Detta toma, förslappande ur-famn i-famn, med köpta smekningar, utan en gnista af något mer än det, som flammade upp för stunden och som slocknade utan att lemna efter sig ett solgrand värme.—
Den 9:de November var det Williams födelsedag.
Modern hade på en af sina promenader fått syn på en vacker pappersknif, till formen som en dolk med en spetsig och blank stålklinga och ett handtag af cicelerad brons. Hon visste att William hade en viss svaghet för blankt stål; han ådagalade bland annat en rörande omsorg om sin pennknif, hvilken aldrig låntes bort och som alltid polerades noggrannt för hvarje gång den begagnats; hon hade så ofta sett honom sitta och betrakta det blanka bladet, glädjande sig åt dess glans när det gnistrade mot solen. Och för att bereda honom en öfverraskning hade hon köpt dolken och låtit gravera in hans initialer i skaftet.
När han kom till henne på förmiddagen låg den framme på bordet. Han tog den, mönstrade den småleende, höll klingan upp mot ljuset och sade: »den är vacker». Men så plötsligt fick han syn på initialerna och med en hastig rörelse lade han den ifrån sig.
Denna tilltänkta öfverraskning verkade på honom som en fara, han hade att värja sig emot. Och ju större begär han hade att bli egare af föremålet, desto häftigare blef reaktionen emot detta begär.
Modern såg hans förändrade ansigtsuttryck men anade icke orsaken. Det flög genom hennes hufvud en dunkel föreställning om att hon möjligen utan att veta det hade kommit att vidröra någon ömtålig punkt i hans förflutna och hennes samvete anklagade henne strax för tanklöshet och ofinhet.
»Vill du icke hafva den?» frågade hon skyggt.
»Nej.»
»Nå, så behåller jag den sjelf. Monogrammet kan jag nog få ändradt.»
Hon försökte säga det i så likgiltig ton som möjligt, men missräkningen och nedslagenheten gjorde hennes röst osäker. William märkte det och hade en förnimmelse som om han på ett brutalt och hjertlöst sätt tillfogat henne en smärta; men han kunde icke klargöra för sig hvari den låg och derför stålsatte han sig mot hvad han i enlighet med sin lifsjargon kallade en sjuklig sentimentalitet. Och så vägde han i sitt sinne denna tilltänkta vänlighet mot sin egen brist på liknande känslor gentemot modern; och då han visste sig aldrig kunna återgälda förekom det honom som en oärlighet att mottaga. Hans erfarenhet i lifvet hade hittills varit så ensidig; han anade ännu icke, att det kunde vara en glädje att få ge.
Det blef en lång, förstämd tystnad; modern tog dolken och lade den bort på sitt skrifbord och William satt och stirrade framför sig med mulen uppsyn; han hade i alla fall en obehaglig känsla af att ha varit småaktig och tarflig.
Emellertid beslöt han att skaka den af sig.
»Vill du komma till mig på en kopp kaffe eftermiddag?» frågade han. »Jag har ett par vänner hos mig».
Modern hade hoppats att han skulle tillbringa dagen hos henne, att de skulle ha ätit en liten festlig middag tillsammans på tu man hand, med ett glas godt vin. Hon vågade sig emellertid icke fram med sin inbjudning nu, utan svarade i stället genast ja till hans.
»Du blir ensam dam—törs du?» fortsatte han i en lindrigt sarkastisk ton, men med en anstrykning af godmodigt skälmeri.
Törs! Om hon tordes gå till sin egen son!—Jo tack, hon skulle nog komma.—
Han hade arrangerat det så festligt som möjligt med kulörta lyktor och en stor röd lampskärm. Det var en dämpad och varm belysning och der såg trefligt ut. Tre unga män sutto vid bordet när hon trädde in. William tog emot och presenterade. Den ene var herr Hedström, den andre en blek konstkritiker med binocle och den tredje »herr Wahlberg, snobbfrö och artistämne—idiot för resten». Det var den långbente individen hvars mun icke räckte till.
William bjöd på kaffe, riktigt starkt och godt kaffe. Han hade sjelf varit ute på förmiddagen och köpt ett halft skålpund af det bästa han kunde komma öfver, och han hade uttryckligen förbehållit sig att värdinnan utan hänsyn till sina egne principer för kaffekokning skulle lägga det alltsammans i kitteln. Han ville prestera ett riktigt öfverklasskaffe. För öfrigt bestod kalaset af en flaska Maraschino och ett franskt päron pr man.
»Litet men godt, det är min hufvudprincip», sade han.
Det blef ett riktigt trefligt litet kafferep, alldeles i fru Zimmermanns smak. Der var en frihet från tvång, som verkade behaglig. Hon märkte att hennes närvaro icke på minsta sätt utöfvade något tryck på sällskapet och detta gaf åt hennes sätt en uppsluppenhet, som hon icke känt på mycket länge.
»Hvad du är vid godt humör i kväll!» sade sonen.
»Det käns så skönt att få vara menniska», svarade hon. »Det här är ju nästan icke som om det vore Stockholm».
»Jag kan inte fatta att det kan vara din mor, gamle», sade konstkritikern till William.
»Naturligtvis», replikerade Wille godlynt. »Det hör ju inte till ditt fack.»
»Nej, men det är också ett fenomen, att en gubbe har en så ung mor.»
»Hvar har ni er fru?», frågade fru Zimmermann herr Hedström. Han såg en smula förlägen ut. »Hon är hemma, sade han till sist!»
»Hon törs inte gå med till en så erkändt omoralisk ung herre, som Wille
Zimmermann», upplyste herr Wahlberg.
»Åh—törs…» protesterade herr Hedström saktmodigt, men man kunde se på honom att den andre träffat hufvudet på spiken.—
Hänpå aftonen följdes hela sällskapet åt till Grands grop, der man superade. Och klockan var nära tolf när fru Zimmermann, eskorterad af unga herr Wahlberg, stod utanför sin egen port på Söder.
Herr Wahlberg hade gjort sig så angenäm som möjligt på hemvägen; och när han räckte handen till afsked sade han:
»Jag skulle väl inte få lof att göra en visit en af darna för att få fortsätta bekantskapen?»
»Jo, gerna. Ni är välkommen.»
Hon hade ingenting emot att odla bekantskapen med herr Wahlberg; tvärtom. I sitt stilla sinne hade hon gjort upp en plan att draga Williams närmare umgängesvänner till sig, att öppna sitt hus på vid gafvel för dessa hemlösa fåglar och om möjligt bereda dem en samlingsplats, der de kunde mötas nar de kände behof att få språka och umgås efter slutadt arbete.
»Det är en stilig mor du har», sade Pelle Wahlberg till William, »fan så stilig morscha! Styf i färgen! Tror du inte jag skulle kunna få måla hennes porträtt?»
Några dagar senare kom den lilla fru Hedström på en förmiddagsvisit till fru Zimmermann.
»Är inte Karl här?» frågade hon strax liksom om hon var ängslig att vara ensam.
»Nej, men vill ni icke stiga in ändå.»
»Jo tack, då kommer han. Vi kom öfverens om att träffas här.»
Samtalet gick trögt; det var ondt om anknytningspunkter och den lilla frun var alltid så hjelplös när »Karl» icke var närvarande. Fru Zimmermann talade om hur trefligt de hade haft i hvarandras sällskap för några aftnar sedan, hon och William och herr Hedström och två andra af Williams vänner.
»Hvarför kom ni icke med?» frågade hon till sist.
Den lilla frun rodnade och slog ner ögonen. »Jag fick inte lof för
Karl», sade hon.
»Karl tyckes vara en tyrann», skämtade fru Zimmermann. »Jag skall minsann lexa upp honom när han kommer.»
»Åhnej, säg ingenting», bad den lilla frun helt förskräckt. »Han—han är så rädd om mig, och så…»
»Rädd om er? Men der var väl ingen fara på färde. Jag kom åtminstone alldeles helskinnad derifrån; der var ingen som gjorde ringaste min af att äta upp mig.—För resten var han ju sjelf med.»
»Ja, det—det är inte det—men—ja, jag vet inte…»
Till all lycka för den unga frun, som våndades under sin förlägenhet, ringde det nu på klockan och »Karl» ryckte an till undsättning. Samtalet gled åt annat håll.
Men när de voro gångna kunde fru Zimmermann icke frigöra sig från tanken på den lilla fruns förläget rodnande kinder och nedslagna ögon. De förföljde henne, höllo hennes hjerna i ständigt arbete och pinsam spänning, sådan man erfar inför en gåta man ej kan gissa, men som tyckes så ofantligt enkel, eller ett ord, som man icke kan finna men som hela tiden leker på tungan.
Så till sist stod det der, klart och tydligt, som när ett ljus tändes.
Det var således skälet och det var detta hon instinktlikt hade känt.
»Hon törs inte gå med till en så erkändt omoralisk ung herre», hade herr
Wahlberg sagt. På skämt—förstås—men der låg allvar på bottnen.
Hon tänkte på den skildring af unge mäns lif, som hon nyss hade läst.
Han hade ju sjelf sagt, att den kunde vara hans egen bekännelse.
Hon hade icke föreställt sig att han var något slags helgon; hon hade nog trott att han i det fallet lefde ungefärligen som andra unge män och ändå hade hon visst idealiserat honom. Hon hade aldrig tänkt sig att han kunde draga detta smutsiga in i sitt hem. Hon förstod icke hur hon kunnat vara så naiv. Hvarför skulle de icke komma hem till honom? De kommo ju till andra. Hvad skäl hade hon att tro honom vara så mycket mer finkänslig än de andre? Hon var ursinnig på sig sjelf. Hvarför skulle dessa trasor af idealism hänga fast vid henne. Hvarför skulle hon ännu tro på detta som var fint och vackert—tro på det i hemlighet, i trots af hans egna försäkringar. Hvarför kunde hon inte trampa det ned inom sig sjelf när det utom henne icke fans någon motsvarighet.
Hon kunde icke hålla sig stilla. Af och an gick hon på mattan, rastlöst och oroligt. Hon tänkte på trappuppgången, på rummet. Hon hade vandrat uppför samma trappor, lagt sin hand på samma dörrlås, hängt sin kappa på samma knagg. Det kom öfver henne en obeskriflig vämjelse. Hon tänkte sig dessa kvinnor, som knappt ega en själ och hon kände som ett hånleende invärtes. Cocott-romantikens magdalenor—nej, hon trodde icke på dem. Låghet och grofhet och råhet, det var deras kainsmärke. Se bara in i ett par sådana ögon med röda ådror vid ögonvrårna! Om också det råa skrattet är fernissadt bort, så återstår dock alltid den sinnets råhet, som aldrig försvinner, den själens smitta som följer oundviklig som den fysiska med det lif de lefva.
Hela dagen våndades hon under dessa tankar och när William kom till henne på kvällen hade lidandet nått en sådan höjd att hon tyckte det fans intet annat medel emot det än att fråga honom rent ut om allt. Det var som att underkasta sig en operation, att köpa sig fri från den naggande pinan genom ett ögonblick af accumulerad smärta.
Han var i jemförelsevis godt humör och han satte sig tillrätta i en af hennes bekväma stolar med ett uttryck af lättjefullt välbefinnande.
Hon kastade sig strax in på ämnet med en nervös patients otålighet.
»Det är något, som har plågat mig hela dagen och som jag gerna vill fråga dig om. Du får icke bli ond och du skall tro mig när jag säger, att det icke är för din skull, jag gör det, utan för min».
»Ond?» sade han. »Har du nånsin sett mig ond? Jag kan inte bli ond—numera».
»Ja, men du får icke misstycka.»
»Nej, säg bara ut. Jag smickrar mig med att vara en af de menniskor, som man kan tala om allt med.»
Hon teg ett ögonblick som för att samla tankarne och formulera frågan kort och koncist.
»Du sade för någon tid sedan, att du i skildringen af de unga männen i den der boken igenkände hela den unga generationens lifsöde… Stämmer denna skildring också i detalj med din egen erfarenhet?»
»Ja… Trodde du jag lefde som en munk?»
»Åhnej… men det är så stor skilnad…»
»Det är ingen skilnad alls», sade han kort och kärft.
»Vill du lofva mig att vara fullt uppriktig? Ser du, jag ville så gerna komma till klarhet i detta fall och det fins ingen annan möjlighet än att tala öppet och fördomsfritt som två bildade menniskor kunna göra det. Du förstår ju att det icke är någon simpel nyfikenhet från min sida, utan ett verkligt begär efter klarhet…»
»Det behöfs inga preludier», sade han vänligt. »Du kan fråga mig om allt och jag skall svara dig på allt utan betänkande.»
»Jag vill så gerna veta något om ditt lif.»
»Mitt lif har varit som andra unge mäns; hvarken bättre eller sämre.»
»Med köpta glädjeflickor?»
»Ja.»
Tonfallet och tystnaden som följde efter var så uttrycksfull; der låg en tröttkörd smärta på bottnen af bådadera.
»Detta är något som vi kvinnor aldrig kunna förstå heltut; hur det är möjligt för en finkänslig man att lefva ett sådant lif.»
»Kan du tänka dig en finkänslig man äta drafvel för att stilla sin hunger?»
»Jag vet icke.»
»Var säker på att nittionio af hundra göra det. Sjelfuppehållelsedriften är så stark och slägtuppehållelsedriften är det icke mindre. Man kan vrida sig i äckel—men man stillar sin hunger med draflet till sist. Var säker på det.»
Han bemödade sig synbart att tala i sin vanliga sarkastiska ton; men röstens lätta skälfning förrådde honom.
Han fortsatte:
»Det fins ju ingen räddning; vi tvingas ned i smutsen. Åh, tror du inte, att de fleste af desse unge män från början—ja, kanske allt framgent—gå och bära på en längtan så fin och vacker som trots någon af de kyske unga damerna. Men denna längtan är på förhand dödsdömd—och surrogatet hålles oss så nära för munnen…»
Modern satt stilla och lyssnade till denna röst, som ville vara så uttryckslös men dock röjde så mycket. Der rörde sig inom henne en känsla af medlidande, som gjorde allt annat smått. Denna framställning var alltför äkta i sin ton för att icke verka fullkomligt öfvertygande.
»Hur kom du för resten att tänka på dethär?» frågade han efter en stund.
»Det var något i den lilla fru Hedströms sätt, när jag frågade henne om hon icke haft lust att vara med deruppe hos dig om kvällen.»
»Ja, hon är rädd om sitt rykte», sade han hånfullt.
»Du finner det visst dumt, men när det gick upp för mig hvad hon syftade på kom det öfver mig liksom en skam. Tanken på att ha varit i samma rum, suttit i samma soffa som—som ces dames—plågade mig så förskräckligt. Du får icke bli ond—sådant kan man ju icke hjelpa…»
»Nej. Jag förstår att du måste känna det så. Men du kunde ha sparat dig det. Jag släpar inte en gatnymf upp i mitt hem».
Det var som om hjertat stått stilla inom henne ett ögonblick, så glad blef hon. Hon kunde icke tala, hon framstammade blott, liksom för att ännu en gång få höra det bekräftadt:
»Icke?»
»Nej. Det äcklar mig. När man tvingas att äta drafvel, dukar man inte i salongen; man går ut i köket.»
Der fans hos henne icke en tanke på att denna bekännelse, afgifven lugnt och utan spår af förlägenhet, skulle förefallit de fleste andra mödrar hårresande. Hon kände ingenting annat än glädje, en befriande glädje öfver att hennes gosse ändå, trots allt, var finkänslig och nobel som hon knappt vågat hoppas. Åhjo, hon hade hoppats—hon hade hoppats det hela tiden, men hon hade knappast vågat tro. Detta, som mötte henne ur hans ord och tonfall egde ingenting gemensamt med den kvafva, orena luft som slog upp från den norska ungdomsbokens blad.
»För resten har jag för tillfället en älskarinna», sade han, nu åter lätt och skämtsamt. »Det är en smula mer aristokratiskt; det är nästan som ett äktenskap. Hon är inte min jemnlike—och jag kan inte tala med henne—men det gör ingenting, för det ska inte vara mer än tre månader.»
Modern tyckte sjelf, att det var opassande, men hon kunde omöjligt värja sig emot att draga på smilbandet.
»Ar det bestämdt på förhand hur länge det skall vara?»
»Ja—tre månader, det är öfverenskommelsen. Med en månads prolongationsrätt ifall begge parterna skulle önska det.»
Pulsuz fraqment bitdi.
