Kitabı oxu: «Leonna»

Två adeliga familjer på landet

Den på salsgolfvet utbredda halmen, och grenljusen i de på bordet stående höga silfverstakarne vittnade, att julhögtiden redan hade inträdt, men ljusen voro ännu icke påtända; deremot lågade en brasa uti den rymliga spiseln i hörnet af rummet. Framför den satt ställets åldriga ägarinna fru von Igeldorf, i en massif länstol med läderöfverdrag; fötterna hvilade på en lång omålad trädpall; i hennes knä låg en välfödd svart och hvit katt, som med synbart välbehag mottog sin matmoders karesser, under det hon sjelf vänligt samspråkade med sin bredvid sittande gifta dotter och omtalade de få händelser, som timat, sedan de sist träffades.

Dessa nyheter syntes dock föga intressera dottern; ty hennes blick var slö och tanklöst fästad på elden; de korslagda händerna hvilade i hennes sköte, endast tummarne rörde sig mekaniskt i cirkellopp omkring hvarandra. Ett enstafvigt ja eller nej, och interjektionen jopa! motsade den förmodan att hon insomnat.

Hennes mor, som för sina år hade ett lifligt utseende och rörligt väsende, reste sig nu för andra eller tredje gången, med sin spinnande favorit på armen, för att vid ett fönster åt gårdssidan lyssna efter sin måg, kapten von Nordenskans, som väntades från staden. Hon såg redan något orolig på det stora gök-uret, der visaren gick till sju, när bjellerklang omsider förkunnade hans ankomst. Ett vackert sextonårigt flickhufvud tittade i detsamma in genom en sidodörr och ropade gladt: «mormor lilla, pappa kommer!» och straxt derpå inträdde hon med den efterlängtade genom den dörr, som förde till förstugan.

Fru Igeldorf gick sin måg till mötes; i deras helsning uttalade sig ömsesidig aktning och välvilja. Den unga flickan hjelpte honom beställsamt af med resskärpet och vargskinnspelsen, sägande: «hvad söta pappa låtit oss länge vänta, mamma kom hit redan middagstiden.»

«Jag nödgades uppehålla mig längre i Lovisa än jag ärnat,» svarade han, och gaf dervid sin fru en äktenskapligt kall kyss. «Saken var den, att jag der träffade flere bekanta, ibland andra «Hertola herrn» och hans bror sjökapten Lurhjelm.» —

«Är han vinterliggare der?» frågade gamla frun.

«Nej, hans fartyg vintrar nu som i fjol i Borgå, och Kapten sjelf på lilla Rönnbacka,» var svaret.

Blyg och rodnande frågade den unga flickan: «var Ottilia med sin farbror i staden, pappa?»

«Nej lilla näsperla! Hvad hade hon der att göra! Men jag kan ändock helsa dig ifrån henne. Bröderne Lurhjelm och jag följdes åt på hemvägen; Matthias och jag frukosterade på Rönnbacka, ty vi reste tidigt från staden. Unga fröken var en rätt treflig och omtänksam värdinna.»

«Snälla Ottilia!» anmärkte den unga flickan med barnslig glädje.

Unga frun som hitintills suttit tyst och orörlig, erinrade nu, icke utan en viss skärpa i tonen, «en länsmansenka förestår ju deras hushållning?»

«Alldeles, men vi inträffade mal à propos, ty fru Palman hade att syssla i köket och hann icke med oss» svarade hennes man.

«Det var ju äfven på brådaste julafton,» inföll hans svärmor, och bjöd honom en ressup. «Petter kom icke med?» frågade hon sedan.

«Han sade sig vara hindrad,» blef det korta svaret.

Nordenskans stoppade sin stora sjöskumspipa, satte sig sedan jemte fruntimren framför eldbrasan och fortfor under korta uppehåll: «middag åt jag på Hertola. Dit äro vi allesammans bjudna till nyårsafton. Gör nu inga invändningar, kära Margreta, ty jag har gifvit mitt hedersord, att både du och Leonna skola infinna er der. Laga er bara i ordning.»

Hans fru såg ganska liknöjd ut, dock gaf hon genom en afmätt nick sitt bifall. Leonna deremot, var utom sig af glädje, kysste fadrens händer, och kringklappade både mor och mormor; den förra gjorde en afvisande åtbörd med handen; mormodren kysste flickans panna och sade leende: «du lilla toka!»

Nordenskans aflägsnade sig på en stund och återkom med en viss hemlighetsdiger min. Leonna hade undertiden tändt upp alla ljusen i rummet och snart hördes ett dämpadt skratt från förstugan. Dörren öppnades och in kom en väldig julbock på fyra fötter, utstofferad med afvigvänd fårskinnspels och stora bockhorn. Till det både utan och innanför dörren stående tjenstfolkets stora förlustelse, knuffade den med hornen in en öfvertäckt pertkorg, och gjorde sedan hvarjehanda löjliga krumbugter för herrskapet.

Nordenskans åtog sig att undersöka korgens innehåll; och aflemna det enligt adress. Med stor ceremoni upptog han för fru och dotter hvar sin svärtade spånhatt, med nära halfalns höga kullar. Under skärmarne voro de fodrade med rosenröd kambrits. För Leonna särskildt en kappa af blått kläde, i façon snarlik nutidens paletåer, med stark snodd i kanterna och liten fyrkantig kraglapp försedd. Kappan var en gåfva af mormor, som sjelf spunnit hvarje ända deri; hemma väfd var den ock, men färgad, pressad och sydd i staden. Vidare ett par mörka kattuns «schalar» med hvita horder som tillföllo fruarne.

Uppräknandet af dessa artiklar vore visst onödigt, om ej afsigten vore, att derigenom låta våra yngre läsarinnor göra en jemforelse mellan vår närvarande lyx med dess pretentioner, och den omtalta tidens enkelhet och anspråkslöshet.

Allt beskådades och beundrades, så väl af ägarinnorna sjelfva, som ännu mer af husets tjenstpersonal, ty «gamla hennes nåd» vinkade sjelf fram några af de äldre; dessa fingo sedan visa det för de vid dörren stående, hvilka under det de småfingrerade herrligheten, uttryckte sin förvåning genom många «woi, woi!» Derefter skedde en utdelning af gåfvor för dem sjelfva: bomullsdukar för de äldre, glasperlor för de yngre pigorna, samt röda yllemössor och hemväfda västtyger åt drängarne. Efter många bugningar och nigningar, samt kyssar på hennes nåds kjortel, gingo de förnöjde och belåtne att förvara hvad de erhållit. Sednare inträdde de åter allesamman, för att efter husets gamla sed hålla aftonbön. Derefter sjöngo de en julpsalm, efter hvars slut, de trohjertadt räckte fram handen åt sin matmor, för att önska henne och sedan de andra glad helg; troppande sedan af till den så kallade stora bondstugan, der de funno sitt med rikelig välfägnad och stora högar af kusar och kakor belastade julbord.

En stund sednare satt den lilla familjen sjelf till bords, görande all heder åt sina egna «Guds gåfvor» med undantag af Leonna, som af idel glädje och längtan knappt kunde äta och sedan somna. Det var första gången hon sedan barnaåren, skulle få se sig om i hvad man i allmänhet benämner verlden.

Några ord om ställningar och förhållanden innan vi gå vidare.

Af det förutsagda gissas lätt att fru Igeldorfs egendom, Grönskog kallad, var belägen i trakten af städerna Borgå och Lovisa, men om socknen heter Borgå eller Perno är likgiltigt.

Född af finska föräldrar högre upp i landet, blef fru Igeldorf genom sitt gifte ägarinna till nämnde egendom. Förmögen enka vid fyratiofem år, med en då treårig dotter, ansåg hon sig vara för klok att träda i nytt gifte.

Van vid landthushållning från sina unga år, vårdade hon sitt gods med omtanke och verksamhet. «Husmodrens öga gör kalfven fet» var hennes valspråk, men hvad hon vårdslösade var det enda barnet. Flickan växte upp som «gran i skogen» utan eftersyn. I sinnelag helt och hållet motsattsen af modren, var hon redan en lång tafatt slyna om fjorton år, innan modren ens tänkte på att hon behöfde lära annat än innanläsning i Abcboken. Denna erhöll hon i knapphändigaste måtto af en svensk soldatenka i granskapet, ty hvad fru Igeldorf sjelf förstod af läskonsten var finska.

Sedan hon genom sitt gifte blifvit medlem af en svensk församling, hade hon väl efterhand tillegnat sig så mycket af svenska språket, att hon förstod predikan och talade det, ehuru med stark brytning; men denna ville hon ej fortplanta på sin dotter, derföre skulle flickan endast tala och läsa svenska.

Det enda, bondfolket hade att anmärka mot den eljest afhållna frun, var att «hon, liksom allt herrskapsfolk, skämdes te vara finska.»

Efter några allvarliga påminnelser af pastorn i församlingen, sändes flickan omsider till Lovisa för att der «skolas.» Men som fröken «Greto» der hade den harmfulla förödmjukelsen att i alla kunskaper öfverträffas af sina sju- och åttaåriga skolkamrater, blef hon efter ett års förlopp förlossad ur den pinan. Efter första nattvardsgången, glömde hon åter hvad hon lärt sig i skolan.Af naturen var hon ej stjufmoderligt behandlad på utseendets vägnar, men det vårdslösa i hennes ställning, det tafatta i hennes rörelser, en viss slapphet i anletsdragen, tillika med den sömniga, dåsiga blicken, utvisade tillräckligt huru otroligt, bristande själsbildning verkar på individuens yttre och inre väsende.

Af naturen var hon ej stjufmoderligt behandlad på utseendets vägnar, men det vårdslösa i hennes ställning, det tafatta i hennes rörelser, en viss slapphet i anletsdragen, tillika med den sömniga, dåsiga blicken, utvisade tillräckligt huru otroligt, bristande själsbildning verkar på individuens yttre och inre väsende.

Adelsman och enkling hade Nordenskans, af oss obekanta orsaker, i sina bästa år lemnat militären och arrenderat ett litet ställe i skärgården. Der blef han en slags kommissionär för några upp i landet boende possessionater, som plägade på skärgårdsfartyg skicka sina landtmanna-produkter till Stockholm att föryttras. Äfven fru Igeldorf lärde känna och värdera den driftige affärsmannen, och för henne, som ej utan hufvudbry kunde skrifva sitt eget namn, blef han snart oumbärlig. Grannarne trodde för säkert att den fyratioårige enklingen gjorde sin kur för den nära sextioåriga enkan, när det en vacker söndag lystes i kyrkan för honom och fröken «Greta.»

Ehuru detta giftermål påtagligen endast var ett verk af egennytta på den ena sidan och moderlig klokhet på den andra, lyckades det någorlunda, ty de första två åren efter brölloppet bodde Greta med sin man hos modren på Grönskog, och när de derefter flyttade till eget hem, följde en bepröfvad trotjenarinna med i det väl försedda boet, så att unga frun utan ringaste omsorg kunde gå till «dukadt bord.»

I början af sitt äktenskap sökte Nordenskans genom besök och umgänge med grannarnes fruar, sätta lif i bildstoden, men utan framgång. En inre, vi frukta, afundsam känsla sade fru Nordenskans, huru underlägsen hon var dem i många hänseenden. Hon visade till och med dåligt lynne, när hon stördes i sin maklighet, och hon lemnades derföre snart i sin ädla frihet, både af man och grannfruar.

Från Grönskog var dryga två mil till socknekyrkan. Nära den låg en vidsträckt ouppodlad slättmark, hvarest fordom hållits marknader. Invid denna plan, lät fru Igeldorf bygga ett trefligt boningshus för sin måg och dotter, innehållande fyra rum och kök, samt tvenne glada vindskamrar.

Innan de flyttade dit, gungade frun på sina armar en dotter, som redan afvänd från modren, blef qvar hos mormor. Enligt gummans önskan hade hon erhållit namnet Eleonora.

Hon blef det enda barnet. Af sitt förra äktenskap hade Nordenskans en son, den flygtigt omnämnde Petter, hvars bekantskap läsaren får göra framdeles.

Vid den tidpunkt då Jaget är ett obegripligt ord för barnet, kallade den lilla flickan sig sjelf «Leonna,» och man bibehöll namnet sedermera både af tycke och vana.

För den gamla frun var Leonna den medelpunkt, omkring hvilken alla hennes tankar, hennes görande och låtande, samlades; för henne ville hon förvärfva, för henne ville hon samla. Sin dotter hade hon utstyrt ganska hederligt; skänkt sin måg eget hus med nödiga möbler och bohagsting. Som hennes affärsman njöt han en bestämd årlig lön, och deras visthus försågs frikostigt från Grönskog; men Leonna skulle blifva hennes arfvinge – likväl så, att fadren vore sin dotters förmyndare och förvaltare af egendomen till dess Leonna gifte sig. Detta hennes förordnande var gjordt och belefvadt i laga ordning.

Sådana voro familjens förhållanden den tid vår skildring begynner, men ännu några ord om Leonna och hennes barndom.

Som redan är sagdt var Leonna sexton år och dertill vacker, men emedan hvarje menniska har sitt eget skönhets-ideal, lemna vi till läsarens egen fantasi att måla bilden till dess vi framdeles kunna gifva den mera fulländning.

För en flicka i våra dagar anses de sexton åren vanligen vara rosens skönaste blomstringstid. I stora verldens drifhus har kanhända redan då dess artificiella sol – fåfängan – blekt bladen, eller en mask frätit sig in i blommans hjertblad, men den tid vi här omtala, var sådant sällsynt, och på landet isynnerhet, sattes en vacker flicka om femton eller sexton år, aldrig som nu i presens; talade man om henne, skedde det i futurum, ty hon ansågs ännu för en sluten knopp, och var i sin glada bekymmerslöshet full af friskhet och lefnadslust.Leonna var hitintills lika obekant för verlden som verlden för henne; mormodren reste endast någongång till kyrkan, intog då sin middag antingen hos sin måg, eller i prestgården; och besök erhöll hon endast af några få äldre personer.Att Leonna var så olik sin mor, derför hade hon att tacka naturen och en tilldragelse, som gifvit hennes intellektuella gåfvor en annan riktning.Ehuru ogerna, hade hennes mormor dock, efter fadrens åstundan, tillåtit Leonna åtfölja honom på en resa till Stockholm. Nordenskans hade der en yngre bror, bolagsman i ett större handelshus, och nyligen hemkommen från en affärsresa till Hamburg, hvarest han hade gift sig med ett ungt fruntimmer af god familj.

Leonna var hitintills lika obekant för verlden som verlden för henne; mormodren reste endast någongång till kyrkan, intog då sin middag antingen hos sin måg, eller i prestgården; och besök erhöll hon endast af några få äldre personer.

Att Leonna var så olik sin mor, derför hade hon att tacka naturen och en tilldragelse, som gifvit hennes intellektuella gåfvor en annan riktning.

Ehuru ogerna, hade hennes mormor dock, efter fadrens åstundan, tillåtit Leonna åtfölja honom på en resa till Stockholm. Nordenskans hade der en yngre bror, bolagsman i ett större handelshus, och nyligen hemkommen från en affärsresa till Hamburg, hvarest han hade gift sig med ett ungt fruntimmer af god familj.

Vi finnar med våra så kallade djupa, men, tillstå det, något trögt uppvärmda känslor, beskylla orättvist nog tyskarnes medfödda liflighet, deras snälla uppfattning af glädje och sorg, vänskap och kärlek, för tillgjordhet, svärmeri och ytterlighet. Fremling på orten, obekant med språk och seder, i saknad af sina anhöriga och ofta lemnad ensam af mannen, som var upptagen af sina göromål, började den unga frun vantrifvas, men erhöll nu en önskad förströelse vid svågerns ankomst, och mottog sin elfvaåriga finska slägtinge med öppna armar, och tusende ömhetsbevis. Att hon derigenom helt och hållet vann Leonnas barnahjerta, derpå undrar väl ingen, och att Leonna blef gerna qvar, när hennes far reste hem. Hon skulle så vara hos tanten i tvenne år.

Under denna tid hörde och talade flickan endast tyska språket. Tanten lärde henne sjelf både att läsa och skrifva detta, samt smärre handarbeten. I någon skola gick hon icke, och hade ingen jemnårig bekant. Väl bodde det i samma våning en familj från Småland, men med den hade tanten intet umgänge; utomdess hade deras barn vid tillfälliga möten gjort gäck af Leonnas finska uttal, något som högeligen förtörnat flickan, som tyckte sig tala vackrare svenska än de.

«O hvarföre får jag ej alltid vara hos dig, eller hvarföre har jag ej en sådan mamma!» sade Leonna gråtande, när hon i skiljsmessans ögonblick låg innesluten i tantens armar.

Småningom mildrades dock sorgen och saknaden hos Leonna genom tanken på mormors glädje, och återseendet af barndomshemmet, dess trädgård och äppelträd. På fartyget gjorde hon genast en angenäm bekantskap med Ottilia Lurhjelm, som nu äfven reste hem från en pensions-anstalt i Stockholm, der hon varit i fyra år, påkostad af sin farbror. Hennes far hade under den tiden gift sig ånyo.

Flickorna hade ej återsett hvarandra sedan dess, ehuru det endast låg fyra eller fem mil emellan deras hemvist. Nu skulle de likväl träffas.

Det var sent på qvällen, när kapten Nordenskans med fru och dotter dagen före nyårsaftonen anlände till Hertola gård. Ett skall af jagthundar mötte dem, men nedtystades af ägaren, som sjelf mottog och införde sina gäster i salen och hjelpte damerna att pelsa af sig.

Rummet, der en magisk skymning herrskade, ty elden var nyss uppgjord i spiseln, var afdeladt med en pappersskärm, bakom hvilken syntes ljussken; dit ledsagades mor och dotter, medan herrarne stannade utanför i samma rum.

På en innanför stående säng, hvilade frun i huset, omgifven af tvenne hundrackor, som endast med möda, genom sin herrskarinnas ömsom bannande och smekande tilltal, afhöllos att rusa ned mot de fremmande. De lade sig åter under ett sakta morrande.

Sedan fru Lurhjelm helsat sina fremmande, återtog hon sin halfhvilande ställning, bad dem sätta sig och ursäkta att hon tog dem så ogeneradt, men hon var så «sjåfferad» efter det «ofantliga ambarra,» hon haft dessa dagar. De väntade, sade hon, en hel hop gäster andra dagen och hade smått om rum, då rysk inqvartering innehade de tvenne bättre gästrummen i öfra våningen m. m. d.

Under detta ordrika meddelande hade Leonna tid att betrakta den pratsamma frun. Hon kunde vara ungefär mot femtio år; stor och fetlagd, ansigtet var rödt och bar något spår af koppor, men det var ej obehagligt, der uttalade sig en viss godlynthet.

Eldbrasan utanför lyste så inbjudande, att den lockade Leonna att se sig litet omkring i rummet, der många föremål ådrogo sig hennes uppmärksamhet. Gamla porträtter beklädde väggarne. Allvarsamma männer i olika upplagor af peruker, damer sippa och snörda med pudradt hår. En stor spegel med ram af glas, slipad i facetter, hängde lutad öfver ett förgyldt bord med vridna fötter och marmorskifva. Stolarne hade äfven varit förgylda, öfverdragen voro ett slags tapisseri-arbete, föreställande Mars och Venus, Neptun med sin treudd, de tre gracerna, jemte andra af olympens innevånare, svåra att igenkänna, så framt icke namnen varit dit sydda med tydliga romerska bokstäfver.

Detta var ett arbete af Lurhjelms mormor, förut stiftsfröken i Vadstena, – underrättade värdinnan, som närmat sig fru Nordenskans.

«Saln är allt i sitt urmodiga skick,» fortfor hon, «när jag kom hit i huset ville jag anskaffa nya möbler samt inreda allt efter nyare sätt, men både min man och svåger, ja till och med barnen, lade sig deremot, och alla bådo för det här gamla skräpet, som bär vittne om familjens ålder kantänka! Det fick således vara. Men det här rummet» tillade hon med ett sjelfförnöjdt leende, hvarvid hon öppnade en sidodörr, och lyste omkring med ett ljus, «det har jag låtit ändra alldeles efter min egen smak, det var sängkammare i förra fruns tid och ett mörkt dystert rum. Nu är det mitt förmak. Jag har låtit slå igen det enda fönstret och tagit upp tvenne andra.» Det var äfven ett trefligt och vackert rum, hvars ljusa, moderna utseende gjorde en stark kontrast mot det andra.Sedan man ätit qvällsvard, fördes mor och dotter till ett rum i öfra våningen af unga Otto, sonen i huset af förra giftet.«Här bodde min syster när hon var hemma,» sade gossen.«Ack om hon vore här» svarade Leonna, «jag kan knappt afvakta morgondagen.»«Hon kommer nog i god tid,» försäkrade Otto. «Då blir det riktigt roligt.»«Hit komma ryska officerare, och rysk musik från Lovisa!»I dagningen hördes bjellerklang från gården; kort derpå inträdde Ottilia i deras rum. Tre år hade väl gått förbi, sedan hon och Leonna träffades, men syskonsjälar igenkänna hvarandra snart.Ottilia nära nitton år, var en intagande blondine, i hvars milda blå ögon låg allvar, men tillika mycken känsla; ja, stundom antogo de ett uttryck af svärmeri, det senare likväl blott under ögonblick, då hon antingen trodde sig vara obemärkt, eller förstådd. Eljest egde hon en viss likhet med sensitivan, som drager sig tillsamman vid minsta beröring. Genom en vårdad uppfostran och lärorikt umgänge med sin farbror, hade hennes förstånd tidigt mognat, och höjde henne öfver de jemnåriga i granskapet (med hvilka hon likväl sällan umgicks). I Leonna, ehuru hon var tre år yngre, trodde hon sig få en sympatiserande vän.

Sedan man ätit qvällsvard, fördes mor och dotter till ett rum i öfra våningen af unga Otto, sonen i huset af förra giftet.

«Här bodde min syster när hon var hemma,» sade gossen.

«Ack om hon vore här» svarade Leonna, «jag kan knappt afvakta morgondagen.»

«Hon kommer nog i god tid,» försäkrade Otto. «Då blir det riktigt roligt.»

«Hit komma ryska officerare, och rysk musik från Lovisa!»

I dagningen hördes bjellerklang från gården; kort derpå inträdde Ottilia i deras rum. Tre år hade väl gått förbi, sedan hon och Leonna träffades, men syskonsjälar igenkänna hvarandra snart.

Ottilia nära nitton år, var en intagande blondine, i hvars milda blå ögon låg allvar, men tillika mycken känsla; ja, stundom antogo de ett uttryck af svärmeri, det senare likväl blott under ögonblick, då hon antingen trodde sig vara obemärkt, eller förstådd. Eljest egde hon en viss likhet med sensitivan, som drager sig tillsamman vid minsta beröring. Genom en vårdad uppfostran och lärorikt umgänge med sin farbror, hade hennes förstånd tidigt mognat, och höjde henne öfver de jemnåriga i granskapet (med hvilka hon likväl sällan umgicks). I Leonna, ehuru hon var tre år yngre, trodde hon sig få en sympatiserande vän.

Många ord fingo flickorna icke vexla, innan de kallades ned att frukostera. Salen hade på morgonstunden undergått förändring; skärmen, sängen och ett litet väggskåp der ofvanför voro nu borta.

Ottilia presenterade Leonna för sin onkel, sjökapten Lurhjelm.

Det var en man om några och fyratio år; hans anletsdrag voro ädla, hans tal och väsende ingaf förtroende; intet spår till det råa och ohyfsade, som så ofta vidlåder dem, som från ungdomen egna sig åt sjölifvet, syntes hos honom. Han förenade bildning och kunskaper med mångsidig erfarenhet. Det intresserade honom att studera menniskor, och han genomskådade dem lätt. Med synbart välbehag såg han de unga flickornas tilltagande vänskap, och erhöll snart tillåtelse för Leonna att tidtals vara hos dem på Rönnbacka.

Fru Nordenskans redan färdig klädd för dagen, qvarblef der nere, och glada att få vara på tu man hand, skyndade flickorna sig upp igen; de sysslade med den enkla toiletten och småpratade.

«Din far och farbror äro bra olika bröder,» anmärkte Leonna. «Vet du jag tycker riktigt om onkel Ludvig.»

«Vill du kanske blifva min tant?» frågade Ottilia skämtande, men tillade sedan allvarsamt: «O om du kände honom så väl som jag! För mig har han varit en far, i detta ordets ädlaste mening. Du kan ej tro huru god, huru hjelpsam han är mot alla, äfven för Ottos framtid har han lofvat draga omsorg, ty min far – men just för det att det är min far, så låt oss tala om något annat.»

«Din styfmor till exempel,» inföll Leonna leende.

«Hon har nog sina goda sidor,» svarade Ottilia. Men då jag aldrig kan låta bli att jemföra henne med min egen aflidna älskade mamma, så tackar jag innerligen Gud och onkel, som gifvit mig ett annat hem! – … Du har för långt lif på din klädning, söta Leonna, bruket vill ha det en god del kortare. Men hvad gör det? Det moderna är icke alltid det vackraste. Jag har här ett ljusrödt skärp, låt mig fästa det på dig: ljusrödt och svart är så vackert tillsamman.»

Någon kom; det var fru Lurhjelm, som varm och pustande inträdde, sägande, i det att hon med en flik af schalen torkade svetten från ansigtet: «bevars! skall jag då sjelf «tränga» komma för att bedja fröknarna komma ned, för att hålla de fremmande damerna sällskap!»

«Ursäkta söta mor! men vi ha ej fått något bud,» invände Ottilia.«Men ni hörde väl när flere slädar körde in på gården? – och den som är dotter i huset» – frun afbröt här tvärt, och fortfor sedan godlynt: «men då tvenne flickor komma i prattakten, glömma de lag och förordningar! men «apråpå!» känner fröken Leonna flickorna Smitt?»

«Men ni hörde väl när flere slädar körde in på gården? – och den som är dotter i huset» – frun afbröt här tvärt, och fortfor sedan godlynt: «men då tvenne flickor komma i prattakten, glömma de lag och förordningar! men «apråpå!» känner fröken Leonna flickorna Smitt?»

«Icke ens till namnet,» försäkrade Leonna.

«Det måste jag tillstå, och jag har redan erhållit ett förtroende, som rör fröken någorlunda nära! men så äro de äfven af mina flickbekantskaper, isynnerhet Hedda; hon var ofta hos mig, ja nästan dagligen, under den tiden Matte friade till mig. Hon hade ett så eget sätt att ställa sig in hos honom, att jag redan misstänkte att hon sjelf ville blifva fru här i huset. Men Matte behöfde penningar, han, och sådana ha icke Smittens, ehuru de eljest ibland slå på stort och kläda sig granna.» —

«Var det icke söta mors önskan att vi skulle skynda oss ned;» afbröt henne Ottilia.

«Ja det var sannt det, och fröken skall få se, hvad de äro hyggliga och gentila dessa flickor, Hedda isynnerhet är alltid så munter och glad.» —

I salen var dukadt ett stort «hästsko-bord.» I förmaket funno de mamsellerna Smitt och några andra damer från staden Lovisa. De förstnämnde voro hvad man i allmänhet kallar vackra flickor; det yttre utvisade genast systrarnes olika smak och lynne: den äldres klädning var af lysande färg, hennes öfriga utstyrsel, prålande och smaklös. Den yngre deremot var enkelt klädd, i en klädning af mörk färg. Men det låg något sökt i hennes enkelhet, likasom något tillbakadragande i hela hennes sätt; medan den äldre systrens ögon synbarligen spejade omkring efter beundran.

Ottilia, som hade sett dem en gång förut, blef indragen i konversation om julklappar, o. d. Leonna hade med en obehaglig känsla af förlägenhet tagit plats nära kakelugnen. Onkel Ludvig tog, sedan han flygtigt helsat det öfriga sällskapet, en stol, och satte sig bredvid Leonna samt språkade med henne om Stockholm och hennes vistande der. Snart stördes de af Hedda Smitt.

«Ack så roligt, att här få göra fröken Nordenskans' bekantskap,» sade hon, «vi måste blifva goda vänner, isynnerhet som vi innankort blifva slägtingar.»

«Slägtingar!» upprepade Leonna förvånad.

«Nå kors bevars! Fröken måste väl veta, att hennes bror är förlofvad med min syster!» utbrast mamselln litet stött.

«Derom har jag aldrig hört ett ord» försäkrade Leonna ganska sanningsenligt.

«Åh kors! Låt då ej heller märka sig för siktern, som också är här i dag, ty han har sina egenheter, – men nog är det sanning. Man skall kanhända finna det något besynnerligt,» fortfor hon sedan, «att den yngre systern är förlofvad förrän den äldre, men sådant är på sätt och vis mitt eget fel.» —

«Sådant inträffar ju ofta, och mamsell Hedda vill väl, som en öm och god dotter, ej lemna sin åldrige far,» inföll Ludvig, till hvilken det senare af hennes tal synbarligen var riktadt.«Nog tror jag, att pappa skulle sakna mig bra mycket,» svarade hon, «men icke kan hvarken han, eller någon annan, vara så obillig och begära, att jag för hans skull afsade mig ett parti, som anstode mig; – men apropos af parti! Känner någon af herrskapet en mamsell Finnberg i Borgå? Amalia menar jag hon heter. – Herre Gud hvad hon är lycklig, som gjort ett så fördelaktigt giftermål!»

«Nog tror jag, att pappa skulle sakna mig bra mycket,» svarade hon, «men icke kan hvarken han, eller någon annan, vara så obillig och begära, att jag för hans skull afsade mig ett parti, som anstode mig; – men apropos af parti! Känner någon af herrskapet en mamsell Finnberg i Borgå? Amalia menar jag hon heter. – Herre Gud hvad hon är lycklig, som gjort ett så fördelaktigt giftermål!»

Ingen af de närvarande kände, eller hade hört omtalas detta parti, utom Ludvig, som svarade något betänkligt: «jag delar icke mamsell Smitts tanke i detta fall. Händelsevis träffade jag det nygifta paret på – gästgifvargård, dit de följdes af några sina bekanta, när de reste till sitt blifvande hem. Att dömma efter utseendet och den karakter, man tilldömer denne man, ansåg jag denna förbindelse ingenting mindre än lycklig.»

«Huru så? Hvarföre tror kapten det?» frågade Hedda ifrigt. «Blir hon icke försörjd, till och med rik, om han gör henne testamente; och just den rang han har, gör ju henne till en af de förnämsta ståndspersoner, dit hon kommer. Hon har efter som jag hört berättas, fått de vackraste och dyraste presenter.»

«Allt det der kan visst vara möjligt,» svarade kapten Ludvig; «och tror mamsell Smitt, att lyckan – huslig lycka menar jag – består i sådant, så har hon på sitt vis rätt; men jag för min del, kan ej utan grämelse tänka på, att en ung, barnslig och oerfaren flicka, antingen säljer, eller låter sälja sig för sådana lumpna förmåner; i synnerhet till en sådan gammal och knarrig man, som – rådet X synes mig vara, ty det lilla jag der såg af honom, motsäger icke hans rykte.»

«Nå visst kan det så vara,» medgaf hon, «men andra få äfven dragas med knarriga gubbar, utan att hafva någon af dessa förmåner. Utomdess var mamsell Finnberg en fattig flicka, som till och med arbetade för betalning, efter hvad jag hört sägas.» Ludvig teg. Hon fortfor: «och hvad ålder beträffar, skulle jag ej tveka att gifta mig med en äldre man, förutsatt likväl, att han behagade mig» – och härvid gaf hon kaptenen rätt blida ögon.

Hedda Smitt hade vackra ögon, men hon, lik många af sina medsystrar – det vill säga, sådana qvinnor, som ega samma lynne, – vanställde dem genom ett bemödande att göra dem ännu vackrare. «Ögat är själens spegel.»

Rummen fylldes efterhand af talrika gäster, bland dem flere ryska officerare. Enligt gammal sed, skulle en herre och en dam sitta om hvarandra vid bordet. Onkel Ludvig tog plats emellan Ottilia och Leonna; till venster hade den sistnämnda en medelålders jägarofficer, inqvarterad i huset, bredvid honom satt värdinnan. Gentöfver dem, sutto mamsellerna Smitt med unga Nordenskans emellan sig. Heddas andra granne var en rödbrusig handelsbokhållare från Lovisa; båda sistnämnde syntes vara mycket bekanta. En ung ryss, med ett qvickt och ganska hyggligt utseende satt på andra sidan om Marie. Han talade temligen god svenska, ehuru med stark brytning.

Fru Lurhjelm såg sig omkring, liksom saknade hon någon. Sluteligen höjde hon sin stämma: «hvart har kusin Smitt gjort af med sin vackra tyska inqvartering? Han var ju äfven inviterad.»

«Håll man sig med den frågan till mina flickor,» genmälte en äldre flintskallig man, som satt nedanföre på samma sida. «Hedda har honom kanhända i sin ridikyl, ha, ha, ha!»

«Deruti bedrar pappa sig,» svarade Hedda skrattande. «Han kunde ej hafva den äran, ty han skulle på vakt i afton.»

«På vakt?» inföll Maries unga ryska granne. «Karlowitsch inte vara på vakt – vara mycket lat – inte fara ferti verst för att dansa! Hvad ni säga, mamsell Gedda?» fortfor han med en skälmaktig blick. «Karlowitsch i afton vara assemblé, dansa vackra mamsell Agata.»

«Han kan rätt vara, hvar han behagar. Hvad rör det mig?» svarade hon litet stött. Detta ryssens skämt hördes blott af de närmaste, men nu yttrade Petter Nordenskans så högt, att det gerna kunnat höras af alla: «förlusten är ingalunda stor! Damerna här, kunna gerna unna honom och hans sällskap åt biljard-mamsellen; han trifs också der så gerna.» —

«Är ni allt ovänner ännu, bror Petter?» frågade herr Smitt. «Det är illa nog det! Ett sådant der lappris groll, sköljer en bra karl bort med en butelj vin eller godt öl. – Karlowitsch är i alla fall en bra hygglig ungdom.»

Petter teg, men såg förargad ut.

Leonnas ryska granne hade äfven börjat blifva språksam, och hviskade den ena långa meningen efter den andra i hennes öra, hvaraf hon ej begrep ett enda ord; till slut lade han sin arm om hennes lif; då blef hon förfärad, och klämde sig intill onkel Ludvig, för att söka hans beskydd. Okunnig i ryska språket, adresserade denne sig till den unga ryssen gentemot med de orden: «vill löjtnant Schalinsky vara god och säga kapten Markoff på mina vägnar, att fröken ej är van vid ett så familjert uppförande.»

Något brydd öfver uppdraget, uträttade han det likväl. Markoff var godsint nog, att ej upptaga detta illa; sade Leonna några ord liksom till ursäkt, drack hennes och Ludvigs skål och lemnade henne sedan i fred för allt galanteri.

Denna lilla mellanakt hade ganska mycket roat Hedda Smitt och hennes rödbrusige granne.

Värdinnan proponerade sång; sjelf föregick hon med godt exempel: Hvar fogel sjunger efter sin näbb säger ordspråket, och så gick det äfven här. «Rätt nu kommer vår tur,» sade Ludvig till sina vackra grannar.

«Ack för Guds skull laga så, att jag slipper!» bad Leonna. «Jag kan alldeles ingen svensk visa.»

«Nå, sjung finska då,» sade han leende.

«Det kan jag lika litet. – På tyska kan jag väl några, och isynnerhet en, som jag tycker så mycket om, men det ser kanske illa ut, om» —

«Huru lyder den?»

«Süsse heilige Natur, Lass mich geh'n auf deine Spur.»

«Den är mycket bra, jag och Ottilia känna den äfven; vi skola sjunga tillsammans» – sade Ludvig obesväradt.

Leonna hade ofta sjungit denna lilla visa med sin tant, men dubbelt skönare förekom den henne nu, när hennes klara, men späda stämma fick ett stöd i Ludvigs vackra, manliga röst; Ottilia sjöng icke tyska, det var ett föregifvande af onkeln, att ingifva Leonna mod.

Efter maten föreslog Ottilia alla flickorna att gå upp i hennes kammare.

Hedda hade druckit flere glas punsch vid bordet, men det syntes ej bekomma henne något. Båda systrarna voro något fjera mot Leonna; Hedda raljerade med en växande flicka i sällskapet, för det hon vid bordet sjungit en liten finsk visa, och sedan nekat att kyssa en herre, den hon likväl slagit «matklapp.» Hedda kallade henne «sipp» och sade, att hon ville göra sig «serdeles.» —

Det der skulle vara «fina pikar» åt Leonna.

Stadsmamsellerna begynte en ifrig diskurs om annandags assemblén. Hedda sade, att hon ej fått sitta en enda dans och frågade en af de andra: hvarföre hon tillika med sin syster hade dansat så litet.

«Vi ha inga ryska bekantskaper,» svarade denna något stött af frågan, «och vi hade ondt om andra kavaljerer, när de flesta voro bortresta öfver helgdagarne.»

«Å lappri:» svarade Hedda skrattande. «Ryssarne bjuda ej upp till dans, för bekantskap skull, utan efter tycke och smak.»

«Vi kunna beklagligtvis ej skryta med denna lycka,» svarade den andra litet försmädligt.

Tvisten afbröts derigenom, att damerna nedkallades att dricka kaffe. Alla bord voro borta, men salen fylldes af herrar och tobaksrök.

Snart ljöd musiken och polonäsen kom i gång.

Under en sådan dans, tackade Schalinsky Leonna ännu en gång för den vackra sången, den han sade sig väl förstå, ehuru han ej talade språket. «Karlowitsch skall ångra sig mycket, att han ej kom med hit. Det är sällsynt att finna fruntimmer här i nya Finland, som tala tyska,» sade han.

«Han bor hos Smitts?» frågade Leonna, endast för att säga något.

«Ja, vi äro kammarkamrater der, och älska hvarandra som bröder, men den der herrn, som satt mellan mamsellerna Smitt vid bordet, är icke hans vän.» —

«Hvarföre? Hvad kan vara orsaken?» frågade hon med nyfiken förlägenhet.

«Några inbilla sig väl att det är jalusi i fråga, men det är visst icke sannt. Den der siktern är allmänt känd som en öfversittare, och min vän är för» —

«Huru länge ärnar herrskapet hålla ut?» frågade kavaljern bakom dem. Schalinsky återförde Leonna till förmaket och samtalet afbröts.

Det var första gången Leonna bivistade ett dansnöje, der andra danser än menuette och polskor kommo i fråga. Musik, steg och turer voro henne fullkomligt obekanta; men ett fint öra, en medfödd takt och uppmärksamhet läto henne öfvervinna alla svårigheter. Äfven för de andra gick det stundom på tok, men konfusionerna syntes snarare öka än minska nöjet. Konversationen var äfven i god gång och Hedda Smitt syntes rätt vara i sitt element denna afton.

Midnattstiden smögo Ottilia och Leonna sig från sällskapet, upp på sin kammare. De funno der en så kallad «syskonsäng,» och några fruar, bland dem fru Nordenskans, sofvo redan godt. Flickorna, för att ej väcka dem, måste hålla sig tysta, och somnade äfven snart nog, oaktadt dånet af den bullrande musiken der nere.

När gästerna dagen derpå samlades för att frukostera, innan hvar och en reste hem till sitt, såg Hedda ganska medtagen ut. Hon och några andra hade hållit ut till klockan sex om morgonen.

Leonna erhöll tillåtelse af sin far att genast följa hem med Ottilia. Hennes föräldrar lofvade komma till Rönnbacka trettondagsafton, för att dagen efter bevista ett julkalas hos herr Smitt, dit allesammans voro bjudna. «Jag ställer till dans två gånger om året, på det mina flickor måtte blifva bjudna igen:» voro hans egna ord.

Man lefver ofta mera verkligt under trenne dagar, än under tre år, då lifvet liknat ett stillastående vatten. Det erkände Leonna. Hon lärde här genom ett bildadt, lärorikt umgänge inse, att menniskan har ett ädlare ändamål för sitt sträfvande, än att, lik djuren, äta, dricka, sofva och dö. Det vill säga: man bör lefva för att söka ljus och klarhet för tanke och begrepp, samt andens förädling, för att en gång kunna närma sig upphofvet till allt godt, ädelt och skönt.

Ömsesidigt förtroende tillknöt ännu fastare de unga flickornas vänskapsband.

Leonna erfor af Ottilia att hennes mor och onkel Ludvig älskat hvarandra från unga åren. Ödet hade då skilt dem, men ej utplånat deras kärlek. Bekantskapen skedde under de år, Ludvig var vid Borgå gymnasium, der han bodde hos hennes far, dåvarande rektorn vid denna läroanstalt. Efter få år träffades de unga händelsevis åter i Lovisa, der flickan, nu faderlös, lefde hos en af fadrens fordna ungdomsvänner, som vid hans död upptagit henne i sin familj. Tvertemot den ädle mannens förmodan, lärde Fredrika snart känna, att nådebrödet är hårdsmält.

Hemkommen från akademien, kom Ludvig på sin faders vägnar i affärer en gång till herr Müller, och återsåg der sin barndoms inklination, då sjuttonårig. Deras fordna böjelse stegrades genom det tvång, hvari flickan nu lefde; de måste förställa sig, förneka all bekantskap, för att få träffas i andras närvaro. – Utan vittnen sågo de hvarandra aldrig; – men då och då vexlades ett skriftligt ord.

Ludvig insåg nog, att hans far, som endast satte värde på adel och rikedom, svårligen skulle lemna sitt bifall till en förbindelse med henne. Han ville derföre gå in vid svenska flottan, för att söka vinna oberoende af fadrens godtycke; men då äfven denna önskan strandade mot fadrens egensinnighet, reste han i tysthet till Åbo, tog der tjenst på ett handelsfartyg hemma från Lübeck, sedan han genom ett långt kärleksfullt bref, tagit afsked af Fredrika, som han tröstade med framtiden, och lofvade evig trohet.

På fyra år hördes intet ord från Ludvig. Under tiden dog gamla Lurhjelm. Uppretad mot sin förstfödde, testamenterade han förut allt åt den yngre sonen Matthias, som ännu ej var fullt myndig. Enligt fadrens vilja skulle Müller vara hans förmyndare; i dennes hus skulle han bo, till dess han finge tillträda Hertola; under tiden skulle han i böcker studera landthushållningen.

Snart såg Müller att hans myndling Matthias fattat tycke för Fredrika och såg det gerna. Han trodde denna förbindelse skulle göra bådas lycka, och ett år efter fadrens död hemförde den unge egendomsherrn henne som sin hustru.

Och Fredrika? – När ingen kände hennes fordna förhållande till Ludvig, var det utan ändamål, tyckte hon, att nu upptäcka det. Matthias var henne, såsom bror till den älskade, kärare än hvarje annan man, med hvilken hon kunde tvingas att förena sig, för att slippa sin tryckande ställning der i huset. Hon antog tillbudet med tacksamhet. Ja hon sökte till och med inbilla sig, att det endast varit ungdomsvänskap mellan henne och Ludvig.

På Hertola upplifvades dock mången gång gamla minnen, i synnerhet genom ett familjeporträtt, som Ludvig mycket liknade; men hon, som alla andra, ansåg honom för död, och blotta minnet var henne dyrbart. Var hon också ej rätt lycklig som maka, hoppades hon blifva det som moder, och egnade sig helt och hållet åt detta dyra kall.

Matthias, hvars uppfostran fadren i yngre åren mycket vårdslösat, i den tanken att han nog skulle hjelpa sig fram som militär, var af ett ostadigt lynne; han hade väl i början med ifver åtagit sig landtbruket, men ledsnade snart dervid, och lemnade allt i legda händer.

Äfven Fredrika förlorade snart för honom nyhetens behag, i synnerhet sedan hon blifvit blek och mager, efter det hon födt sitt andra barn. Sällan såg hon honom numera hemma, om han icke der samlade sällskap omkring sig. Han lefde helst med och hos sådana bekanta, som delade hans smak för spel, jagt och andra förströelser; och vårdslösade ej allenast hustru och barn, utan äfven sin egendom; afkastningen förslog ej ens att betala räntorna på de upplånta kapitalerna.

Ottilia var tolf, och Otto sex år, när ett bref anlände från den för död ansedde Ludvig.

Händelser alltför vidlöftiga att anföra, hade hindrat Ludvig att låta höra af sig de första fem åren. Då erfor han genom en resande från Lovisa, att hans far var död, och att denne gjort honom arflös till förmån för hans bror. Af samma resande fick han äfven veta, att Fredrika blifvit gift, med hvem kunde den resande icke lemna upplysning om.

Dessa underrättelser väckte hos Ludvig ingen håg att resa hem; men efter femton år, vaknade fosterlandskärleken. Han återvände då som behållen man, ägare af det fartyg han förde och fri från hvarje förbindelse. Han återfann nu Fredrika – döende, som hustru åt hans egen bror. Otrogen – och likväl så trogen sin ungdomskärlek! —

Fredrika hade genom sorg öfver sin mans obetänksamma lefnadssätt, kanhända äfven af hemlig ånger öfver sitt löftesbrott, ådragit sig en tärande bröstsjukdom. När hon nu erfor Ludvigs snara återkomst, intog hon den sjuksäng, hvarifrån hon aldrig mera uppstod. Ludvig kom i lagom tid för att mottaga hennes sista suck. I den döendes hand, lofvade han att vara en far för hennes barn.

Den tolfåriga Ottilia var modrens förtrogna. Hon var vittne till de båda älskandes möte, modrens ånger och Ludvigs stilla sorg. —

«Men vet du Ottilia», sade Leonna, sedan de båda gråtit i kapp en stund, «vet du, jag hade i din mammas ställe, heldre gått i tjenst, än gift mig med en annan.»

«Ack det är lätt för oss att säga så,» svarade Ottilia vemodigt, «men försätt dig helt och hållet i hennes förhållande. Om hon lemnat fullt förtroende åt sin välgörare herr Müller, hade hon åstadkommit oenighet inom familjen, och förbittrat hans husliga lefnad, genom vissa upptäckter, om hon nödgats säga honom, hvarföre hon ej trifdes der. Hvad skulle hon göra? men lemnom detta. Qvinnan är ju utomdess så beroende, att hon sällan eller aldrig äger ett fritt val. – Ponera bara till exempel: om du goda Leonna, tyckte om en rysk officer, och han om dig, menar du att din pappa skulle gilla en sådan förening?»«Derpå har jag aldrig tänkt – och likväl – »«Du rodnar, Leonna!»«Ja, ty du skall skratta åt min dåraktiga barnslighet. Vet du, det förefaller mig mången gång, som hade jag varit förlofvad i flere år.»«Din pappa har väl icke lofvat bort dig?» frågade Ottilia förvånad.«Hvarken pappa eller någon annan vet ett ord om mina dumma drömmerier» försäkrade Leonna skrattande. «Saken är den: min tant i Stockholm hade en syster, gift med en tysk adelsman i rysk krigstjenst. Systrarne älskade hvarandra mycket och brefvexlade ofta. Det var alltid en glädjefest, när ett bref anlände från Ryssland. Det behandlade blott ett ämne, men detta var så rikhaltigt. Denna fru hade ett barn, en son, som hon gränslöst älskade. Fritz var början och Fritz var slutet. Men icke nog dermed! Tant, som var bra svag för mig också, drog snart fram med mina små fullkomligheter. Kanhända voro hans lika inbillade som mina. Men genom denna brefvexling, blefvo vi likasom bekanta, och skickade mången helsning till hvarandra. Det der var ju allt bara barnsligheter och är nu förbi; hela tre år ha gått, som jag ej hört ett ord om honom – allt borde vara glömdt; och likväl, kan du tro det? drömmer jag ej allenast ofta om honom, utan äfven vakande, står hans bild liksom lefvande framför mig.»

«Derpå har jag aldrig tänkt – och likväl – »

«Du rodnar, Leonna!»

«Ja, ty du skall skratta åt min dåraktiga barnslighet. Vet du, det förefaller mig mången gång, som hade jag varit förlofvad i flere år.»

«Din pappa har väl icke lofvat bort dig?» frågade Ottilia förvånad.

«Hvarken pappa eller någon annan vet ett ord om mina dumma drömmerier» försäkrade Leonna skrattande. «Saken är den: min tant i Stockholm hade en syster, gift med en tysk adelsman i rysk krigstjenst. Systrarne älskade hvarandra mycket och brefvexlade ofta. Det var alltid en glädjefest, när ett bref anlände från Ryssland. Det behandlade blott ett ämne, men detta var så rikhaltigt. Denna fru hade ett barn, en son, som hon gränslöst älskade. Fritz var början och Fritz var slutet. Men icke nog dermed! Tant, som var bra svag för mig också, drog snart fram med mina små fullkomligheter. Kanhända voro hans lika inbillade som mina. Men genom denna brefvexling, blefvo vi likasom bekanta, och skickade mången helsning till hvarandra. Det der var ju allt bara barnsligheter och är nu förbi; hela tre år ha gått, som jag ej hört ett ord om honom – allt borde vara glömdt; och likväl, kan du tro det? drömmer jag ej allenast ofta om honom, utan äfven vakande, står hans bild liksom lefvande framför mig.»

«Det der är icke bra, söta Leonna!» varnade Ottilia. «Du har lefvat der hemma ensam, utan bestämd sysselsättning. Ingenting skall vara så farligt för unga flickor, säger onkel, som att lemna inbillningen fria tyglar, den blir sjuklig då. Verksamhet och goda lärorika böcker är bästa botemedlet. Böcker får du nog af onkel.»

«Tack, Ottilia, men lustigt vore det ändå, om Fritz von Harlinghausen, en vacker dag, presenterade sig som rysk officer, för kusin Leonna! För tre år sedan var han underofficer i Dorpat¹.»

Porträtter, Skuggbilder och småstadslif

Som herr Smitt, men isynnerhet hans döttrar, framdeles gripa in i händelsens gång, måste läsaren göra deras närmare bekantskap.

Zacharias Smitt var allmänt känd som en munter sällskapsbroder, väl något obildad i sitt väsende, ofta plump i sitt raljeri; men hans verkliga godsinthet öfverskylde många af hans fel; äfven var man den tiden ej så nogräknad, isynnerhet icke med en man, hvilken det i många fall icke varit godt att stöta sig med. Han innehade sedan tjugu år stadsfiskalssysslan, och himmelen må veta, huru en man med hans lynne och egenheter, fått behålla tjensten så länge. Herr Smitts antagna princip var den: att Staten och Staden voro tvenne herrar, och sjelfva Bibeln säger: «ingen kan tjena tvenne herrar tillika,» utan att den ena blir försummad.

Lönen befanns utomdess ej vara så tillräcklig, att icke sportlar väl kunde behöfvas; men han var en fredälskande man, och lefde gerna i sämja med stadsboarne; derföre ansåg han det vara bäst, att blunda eller se igenom fingren med sådant, som enligt hans tanke lände till stadens bästa. Betalning tog han likväl aldrig för sin svagsynthet. – Det stred mot pligt och embetsed. – Men hvem tager ej gerna emot presenter? Utomdess ägde han god kredit hos alla trafikerande, utan att frukta björnar – dessa plågoandar för mången annan syndare.

Under alla dessa tjugu åren hade hans lefnadsvanor ej undergått någon förändring, i händelse ej något utomordentligt störde dagens ordning. Förmiddagen bestred han sina göromål, och var i jemn rörelse. Vid middagen, hemma eller borta, tog han sig alltid en liten nattmössa, på det att eftermiddagsluren skulle smaka bättre; efter pipan och kaffekoppen, var han åter tillgänglig på tjenstens vägnar, men efter klockan sex, var ingen synnerligen välkommen. Han vandrade då ut för att med vänner och bekanta, tillbringa aftonen under muntert glam.

När läsaren gör hans bekantskap, var han ungefär sextio år; enkling sedan femton. När hustrun dog, var Hedda åtta, Maria endast fyra år gammal. En piga, som redan tjenade i huset under fruns tid, förestod sedan hushållningen, till dess hon för tre år sedan gifte sig med en snickaregesäll, och i eget bo, kunde lefva af besparingar under sin långvariga tjenst. Men ännu företogs ingenting i Smittska huset, utan att hon hade ett ord med i laget; så stort var husbondens förtroende till den «trogna Brita Caisa.»

Hade han, så väl som döttrarna, isynnerhet som Hedda, vetat huru litet hon förtjenade namnet trogen, så hade väl förtroendet upphört. Många andra kände det äfven, men hvem ville säga honom det? I afseende på Hedda sannades ordspråket «en korp sticker ej ögat ur den andra.»

Från barnaåren kände Hedda många af Britas konstgrepp, men då hon ofta sjelf slog små dunster för fadrens ögon, ingingo dessa båda en tyst öfverenskommelse att ej förråda hvarandra. Hvad Hedda som växande barn ville dölja för honom, var visst bara småsaker; likväl hade hon ej stått sig mer än jemnt, om fadren kommit underfund dermed. Brita insåg lätt att flickan, af fruktan för upptäckt, aldrig skulle förråda, om hon äfven blef vittne till huru hon (Brita) tog tull af allt, som lät dela sig.

Vidskeplig och lättrogen, hade Brita en märkvärdig bekantskap med alla spåkäringar, som i kort och kaffegrummel skulle se hennes tillkommande öde; men äfven forntidens orakel gåfvo ej sina svar för intet, ännu mindre dessa mer och mindre snuskiga Sibyllor. Tidigt förstod äfven Brita ingifva Hedda en böjelse att afhöra deras mystiska prat, som med åren hos Hedda vexte till passion; derföre måste hon då också betala dessa qvinnor; och när sådant icke kunde ske med penningar, – ty om dem var fadren mycket mån, – så plundrades visthus och kryddskåp i kompani, och om husbonden någon gång brummade, att det gick mycket åt i huset, fingo råttor eller kattor uppbära skulden.

Så lärde Hedda sig att säga osanning; detta blef en vana, och hon kunde sedermera med den frimodigaste uppsyn försäkra som sanning det, hon visste vara alldeles ogrundadt.

Visserligen gafs det i senare åren ögonblick, då en sådan falskhet, i sin afskyvärda gestalt, stod hotande inför hennes bättre vetande, men – vanan, och ögonblickets frestelse förförde henne ånyo, isynnerhet när, efter hennes begrepp, egen fördel kom i fråga.

Maria uppfostrades ej i fadrens hus. En fru i granskapet öfvertalade lätt herr Smitt att lemna sig flickan, emedan jungfru Brita sade sig alldeles icke kunna med så små barn. Om något motiv låg till grund för detta fru Snabbecks förslag, lemna vi osagdt; visst ville malicen påstå, att den trettiofemåriga enkan ej varit emot att göra en ny färd på äktenskapets skridskobana; men malicen säger så ofta saker, som aldrig äga någon grund.

I mångas tanke hade detta likväl varit bättre, än att lemna hus och barn i Britas vård; men Smitt var icke hågad för ett nytt gifte, och sade sig ej vilja gifva sina flickor en styfmoder.

Fru Snabbeck hade som enka flyttat till Lovisa; genom sin skicklighet med synålen och strumpstickan, blef hon snart bekant och var mycket omkring i de bättre husen.

Sträng i sina egna seder, ännu mer i omdömet om andras, var hon intolerant mot det som verlden anser för små synder; det vill säga: öfverflöd och öfverlastande, lättsinne och behagsjuka, m. m. Det oförlåtliga i dessa fel, bevisade hon genom många exempel ur verkligheten.

I yngre åren husmamsell hos herrskaper, såväl i städerna som på landet, egde hon ett outtömligt förråd af anekdoter och lätthet för att berätta dem. Ehuru hon alltid höll sig vid det sanna i detaljen, hade hon urskillning och fintlighet, att så krydda sin soppa, att den föll i smaken: eller med andra ord: hon förstod att utleta sina gynnares svaga sidor, och derefter rätta sina reflexioner, – och dessa äro ju qvintessensen af saken. —

När fru Snabbeck åtog sig den lilla flickans vård, betänkte hon ej, det hon hädanefter uti henne erhöll en uppmärksam åhörarinna, som besannade att «små möss ha äfven öron.» Hvad fäster sig väl lättare i barnaminnet än omtalade sagor, i synnerhet om de ofta upprepas; ehuru barn, anmärkte Maria snart nog att frun i sina berättelser gjorde både undantag och tilläggningar.

En gång i ett sällskap, föll flickan henne i talet med den naiva anmärkningen: «moster kommer icke ihåg den sagan,» ty förr hade hon sagt så och så. Man skrattade – men hemma fick hon aga för denna sin näsvishet. Maria tog sig hädanefter till vara, men blef desto uppmärksammare; det synes ligga i barnaårens natur, att spionera de äldres fel, kanhända af harm, emedan dessa få passera fritt, när de sjelfva ofta straffas för den minsta förseelse.

Fru Snabbeck ville och sträfvade visst att uppfostra henne så väl, som möjligt. Hon predikade moral från morgon till qväll; men hade en så inbiten vana att alludera på kända menniskor och förhållanden, att det lände till barnets verkliga skada. Allt efter som hon blef äldre och begreppet tilltog, såg hon samma personer, som framhöllos henne till varnande exempel, aktade och firade i samhället, bemötte med ödmjukhet af sjelfva fru Snabbeck, utan att denna tillvant flickan att gifva akt på deras i andra afseenden många aktningsvärda egenskaper.Mildhet i omdömet, öfverseende med nästans svagheter samt försonlighet, voro ord af ingen betydelse i fru Snabbecks uppfostrings-metod; följden blef ty värr den: Maria trodde att om man i det yttre strängt höll sig till sedolärans bud, var man dygdig, men eljest en svag och dålig menniska. Af naturen kall och högmodig, gjorde egenkärleken henne, liksom andra af samma sinnelag, blind för egna fel.

Mildhet i omdömet, öfverseende med nästans svagheter samt försonlighet, voro ord af ingen betydelse i fru Snabbecks uppfostrings-metod; följden blef ty värr den: Maria trodde att om man i det yttre strängt höll sig till sedolärans bud, var man dygdig, men eljest en svag och dålig menniska. Af naturen kall och högmodig, gjorde egenkärleken henne, liksom andra af samma sinnelag, blind för egna fel.

När hon sedan återkom i fadrens hus, var Hedda 18 år, hade hufvudet fullproppadt af spådomar om friare, kärleksbref och giftermål. I hvarje ung karl såg hon en beundrare, såg en friare i hvarje ogift, som talade vid hennes far, eller umgicks i deras hus, och trodde att det endast berodde på henne att välja; men när det icke gick så fort med deras frierier, som hon inbillat sig, ansåg hon sig böra uppmuntra dem dertill. Ett sådant bemödande hos en qvinna, i synnerhet hos den, som ej erhållit något af hvad man kallar själsbildning, urartar till koketteri, och blir då både anstötligt och löjligt. —

Långt ifrån att vinna sitt ändamål, var Hedda Smitt likväl alltid omgifven af unga karlar, som, alltid välkomna hos fadren, gycklade och pratade intetsägande granlåter för dottern.

Maria var, tack vare fru Snabbecks omtanke! förut noga underrättad om hvarjehanda som rörde systren och fadrens hus; och hennes misstänksamma öga såg ännu mera. Hon varseblef snart ett visst hemligt förstånd mellan Hedda och jungfru Brita, och insåg, att de hvar på sitt sätt bedrogo hennes fader. Ofta hade hon mycken lust att upplysa honom derom, men det hade varit att föra sqvaller; äfven anade hon dunkelt ett förhållande, som kunde göra henne mindre trodd – hon teg således.

Van vid sparsamhet i fru Snabbecks lilla inskränkta hushållning, ansåg hon lefnadssättet i fadrens hus för slösande; oförsvarliga fann hon gubbens «nattmössor,» äfvensom hans plumpa skämt om och mot qvinnor, det han, som så mången annan till åren kommen man, ansåg sig äga rättighet att föra till torgs, utan att de ana det förakt, de derigenom ådraga sig sjelfva. Något, som nära nog liknade nämnde känsla, grep Maria, när hon sjelf kom underfund med, att fadren ej alltid gjorde hvad hans embetsed fordrade. Med ett ord: hon var olycklig, missnöjd med sitt öde, och med alla menniskor utomdess.

Af den religionsundervisning, hon sedan erhöll, behöll hon skalet, icke kärnan. Hennes väsende och uttryck antogo framdeles en anstrykning af gudaktighet, utan att vara lifvade af kristendomens milda anda. Hon ansåg sig vara en martyr, dömd att lefva bland onda och felande varelser, och likväl tvungen att tiga, att dölja deras fel, emedan de tillhörde henne genom blodsband. Någon vän af sitt eget kön hade hon ej, och hon saknade icke heller en sådan, ty misstroende låg inrotadt i hennes karakter.

Sedan vi nu efter bästa förmåga sökt skildra personalen, införes läsaren i deras boning.

Huset som af herr Smitt beboddes på hyra, innehöll ett stort rum, med tvenne mindre på hvardera sidan, utom kök och farstukammare; kammarn innanföre med utgång till «salen,» var mamsellernas, och det midtemot belägna rummet tillhörde herr Smitt. «Farstukammarn» hyste gårdens officersinqvartering, men var af den för dagen upplåten till de rökande och dansande herrarnes disposition.

Bjudningen var på kaffe till fruntimren. Man samlades innan klockan tre.

Fru Nordenskans och de båda flickorna kommo en qvart efter slaget, och salen var redan fylld ända till trängsel. Af Hedda införda i «förmaket,» var der endast soffan så vida ledig, att hennes nåd från Hertola, med en makning till sin granne, kunde lemna rum för fru Nordenskans och Ottilia, och troligen hade Leonna fått bli stående, om icke Hedda låtit inkila en stol mellan soffan och hörnet af rummet; hon satt således med sina knän pressade mot sin obekanta grannes stol; en posityr föga beqväm, och som alls icke skulle vara lämplig för våra styfstärkta damer. Men Leonna var belåten, ty sjelf föga bemärkt, kunde hon derifrån öfverse hela rummet, jemte en stor del af det yttre.

Fru Lurhjelm och den framför henne stående Hedda, konverserade i denna halfhviskande ton, som lätt höres af ett fint öra. Hedda beskärmade sig öfver trängseln, sade att hon vore i tusende ångest, ty doktor Ströms stora familj var ännu icke ankommen, och det kunde hända att de förde med sig en rysk öfverstinna med sin syster, som bodde hos dem. Doktorn hade så sagt åt hennes far på förmiddagen.

«Men hvarföre bjöd ni tillsammans så mycket folk? hvarföre uteslöt ni icke några?» sade hennes nåd.

«Pappa lade sig deremot,» svarade Hedda. «Hvem trodde också att alla skulle infinna sig? om bara det här herrskapet» – med en sidoblick på våra bekanta, – «ej gjort sig så förnäma, utan kommit tidigare, skulle vi fört några af de andra» – åter en sidoblick – «i pappas kammare, tilldess dansen begynts, då blir det nog rum.» —

Hon afbröts här genom ankomsten af fem fruntimmer. Doktorinnan, hennes båda döttrar och de omnämnda fremmande damerna. De öfversågo rummet; stor förlägenhet uppstod. Fru Lurhjelm, som oaktadt sin ringa bildning, var godhjertad och hjelpsam, steg upp och bjöd fru Nordenskans armen. «Vi resande ha ännu ej helsat på värden i huset,» sade hon, «jag ser att han är der i rummet midtemot: låt oss gå dit.» Ottilia följde dem, men Leonna var alltför blyg att tränga sig fram och förblef sittande.

Fru Ström, ett medelåldrigt fruntimmer, hvars yttre visade resignation och beroende af andras godtycke, såg, om vi så få uttrycka oss, litet uppstufvad ut, och en mera ovanlig frisyr syntes göra henne sjelf litet förlägen. Ett qvickhufvud i sällskapet yttrade till sin granne: «i afton har doktorn gifvit in åt sin fru ett preservativ mot pratsjukan,» ty hon yttrade knappt ordet. Den äldre mamsell Ström, var en af dessa flickor, man räknar legio, den andra såg bra ut; men något som utmärkte dem båda, var en viss knyck på nacken, en viss svängning, som sade: hvad är jag? och hvad är ni?

Fremlingarne väckte allmänt uppseende. I vår lilla stad hade ännu ej något ryskt fruntimmer af stånd visat sig i sällskapslifvet, åtminstone ej i en cirkel som denna.

Systrarna, om de voro det, hade ej ringaste tycke af hvarandra. Frun såg yngre ut, var stor till växten, med yppiga former samt ett par bruna lifliga ögon; den andra, ett par år äldre, var liten; en bred mun med breda hvita tänder, en hvass, något uppstående näsa hade gifvit henne ett utseende af fräckhet, såframt ej en viss matthet legat i hela hennes väsende: hon hade varit sjuk, sades det. Bådas toilette var anspråksfull, men det aristokratiska i hållning och konversation, sökte man förgäfves hos dem; noggrannare iakttagare hade äfven kunnat se vissa hemliga vinkar dem emellan, liksom fruktade de att falla ur någon antagen roll.

Våra landtfruar funno herr Smitt i «farstukammarn,» der han bryggde punsch och bischoff; på båda delarne måste de smaka; för att betyga sitt bifall, tömde fru Lurhjelm sina glas, ordade sedan om sin ofantliga glädje, öfver det ifrågavarande partiet. «Bara kusin Smitt nu äfven snart lagar så att Hedda äfven blir försörjd,» tillade hon.

Dag från dag väntade Leonna på lägenhet att resa till Rönnbacka, men föräldrarnes flyttning till Grönskog upptog både hästar och folk, och hon måste beväpna sig med tålamod.

En dag berättade hennes far som alldeles säkert, att kapten Lurhjelm med första öppet vatten ärnade resa till Lübeck, och taga sin brorsdotter med sig dit. Denna nyhet var för Leonna, som ett åskväder midt i vintren. Hon hade hört att en sådan resa varit påtänkt det föregående året, men nu —

Leonna, som dessa veckor, glömsk af sin väns varningar, lefvat i fantasins drömverld, hade i tankarne njutit så många nöjen med Ottilia denna instundande sommar. Medan onkeln vore borta, skulle Ottilia vara på Grönskog; medtagande böcker och arbete, skulle de då vandra hand i hand omkring i de vackra nejderna, för att sedan sätta sig under trädens gröna hvalf och: «vid bäckens sorl och aspens susning, få lemna sig åt den berusning, som väcks af sympathi och skaldens tjusningsgåfva» och kanske, så hviskade en blyg anande stämma, skall en tredje person någon gång deltaga i denna njutning.

Nu voro med ens alla dessa sköna hägringar – foster af en liflig inbillning, – bortjagade af verklighetens nordanvind.

Helt oförmodadt erhöll man på Grönskog besök af unga Nordenskans. Leonna var högst nyfiken att få veta anledningen, ty hon kände honom nog, för att begripa, det sådant ej skedde utan giltig orsak. Det var ju endast några veckor, sedan han var der på begrafningen.

Han skulle resa tillbaka morgonen derpå. Leonna bad att få åtfölja honom till Rönnbacka, som låg invid vägen. Fadren gaf sitt bifall, och Petter kunde så mycket mindre neka, som han fått löfte om häst för hemresan; likväl sade han ganska bestämdt, att hon skulle vara i ordning på klockslaget fem, eljest reste han ifrån henne.

Han hade förut betingat sig hästen till klockan åtta.

«Hvad kan vara orsaken till denna Petters brådska nu,» tänkte Leonna. «Kanhända vill han betaga mig all håg att följa med honom en annan gång. Nå den är visst icke stor, och vore det ej för Ottilias skull, så» —

Leonna vågade ej tillsluta sina ögon hela natten, af farhåga att försofva sig, och på bestämdt klockslag satt hon jemte brodren i slädan.

Måhända ha sällan – o att vi kunde säga aldrig – tvenne syskon som så sällan träffades, haft mindre att säga hvarandra, än dessa båda. Ett uthållande yrväder gjorde resan ännu otrefligare, men var tillika ett godt skäl, hvarföre de kunde sitta insvepta och tysta, när den ena var lika litet hågad för meddelande som den andra.

Det var redan mörkt när de kommo fram till Rönnbacka. Man sökte öfvertala Petter att stanna qvar öfver natten, då ovädret alltjemt fortfor, och sammanpackade snön i stora drifvor; men förgäfves. Denna hans envishet väckte så mycket större förundran, som han ej ville uppge det minsta skäl för sin otidiga oro.

En konturteckning af Petter Nordenskans

Egensinnighet och öfversittaranda utmärkte Petters pojkår och första bedrifter som yngling. Ämnad till militär af fadren, trodde denne det vara nog att sonen genomgick en kurs i hvad man den tiden benämnde storskola; ett tvång som Petters högmodsanda ej ville fördraga, ty som adelsman trodde han sig ej behöfva tråka med boken i hand.

Föga tåld af fru Igeldorf, skänkte hon likväl Petter ackordsumma till en fänrikssyssla vid ett landtregemente; men aldrig van att kufva sitt sinne, var han öfvermodig bland sina likar, pojkaktigt sträng mot de underordnade; detta ådrog honom tilltal och näpst af sina förmän. Man gaf honom med nöje det afsked han begärde.

Nordenskans, högeligen missnöjd med sin herr son, lagade snart att han blef antagen som skrifvare vid ett aflägset bruk. Alltför högmodig att deltaga i bruksfolkets samqväm, (bättre grannar funnos der endast på långt afstånd) blef tiden honom ofta lång. Bruksinspektoren, en gammal hederligtsinnad man, erbjöd honom de böcker hans gamla bokskåp innehöll.

Hvad brydde Petter sig om bibel och postillor! åt dem egnade han ingen blick. Utom böcker, som rörde bruksvettenskapen – och dem tröttnade han snart vid – befanns der ett fragment af «Sköne Banise,» ett råttätet exemplar af «Helicon, eller kärleks- och sorgeqväden» af Lucidor den olycklige; några gamla sagor, och ett par då moderna röfvarhistorier m. m.

Petter var ingenting mindre än poetisk och romanesk. Han bevärdigade de förstnämnde knappt med ett ögonkast, och genomögnade blott de sednare. Ännu fanns der en hylla med gamla latinska och grekiska auctorer i tjocka pergaments- och kalfskinnsband. Hvilket herrligt fynd hade icke detta varit för våra fornforskare nu! men ty värr försåldes de efter inspektorens död till en apothekare, och användes till omslag på salfvor och plåster. Huru ha icke tiderna ändrat sig!

Bland dessa vördnadsvärde gamla, hade en nyare bok, inbunden i plumpt pappband, förirrat sig. Det var Carl 12: tes lefverne af Voltaire. Detta arbete blef hans enda lektyr; han genomläste det med stigande intresse; Carl var en hjelte, värdig att vara Petter Nordenskans' mönster. Nu ångrade han att han öfvergifvit militärståndet, den enda bana, hvarpå han, efter dåvarande tänkesätt, som obemedlad adelsman, kunde utmärka sig genom den själskraft och bestämda karakter, han hädanefter ville ådagalägga. Det kunde väl ännu låta sig göra, men ackordsumman felades. Kort derpå bröt kriget ut mot ryssarne. Både hans far och fru Igeldorf hade varit beredvilliga att lemna Petter penningar, ifall de under sådana omständigheter varit nödvändiga, men – besynnerligt nog, hade all lust för krigsyrket med ens försvunnit.

Likväl var det långt under hans värdighet att vara bruksskrifvare, med utsigt att efterträda inspektorn. Petter liknade häruti så många andra: ju mindre sannt menniskovärde de äga, desto högre uppskatta de sin egen personlighet, sitt namn, eller sin rikedom – gåfvor som de ej gifvit sig sjelfva – men aldrig veta de rätt uppskatta sin samhällsställning, ty då sökte de att genom kunskaper vinna förädling, för att äfven i denna krets gagna staten och sina medmenniskor. Nu deremot är lönen bevekelsegrunden, och titeln målet för deras sträfvande. Egenkärleken tror sig fylla hvarje högre plats.

Att begynna med, erhöll Petter en liten syssla i Lovisa, med förmån att kallas sikter; det är så vi göra hans bekantskap. De ord, Carl 12:te som gosse skref under en teckning af staden Riga,² blefvo på sitt vis Petters valspråk. Om han i ögonblickets lidelse beslöt något och uttalade det i ord, så måste han sedan genomdrifva det, endast för att bevisa orubbligheten i sin karakter.

Den nyssförflutna hösten blef han först bekant i Smittska huset. Snart råkade han, efter hvad läsaren redan vet af Ottilias bref, i tvist med Karlowitsch, och visade sig sedermera alltid som dennes oförsonlige fiende. Misstänksam som alla små själar, trodde han att löjtnanten friade till Maria Smitt; ty han missförstod, hvad som endast var en belefvad ung mans artighet mot sin värdinna; och många skäl förefunnos, hvarföre denne utmärkte den yngre systern framför den äldre.

Lifvad af aggets ärelystnad – ty hos en man med Petters sinnelag kommer kärleken ej i fråga – ville han uttränga den förmenta älskaren, hvilket äfven ej blef honom synnerligen svårt, när denne icke gjorde honom platsen stridig, och Maria i Petter ansåg sig ha funnit den, hvars principer bäst öfverensstämde med hennes egna. Huruvida denna slags sympathi, gjorde dem lyckliga i äkta ståndet, skall framtiden bäst utvisa.

Att flickans far gynnade Petter och bragte saken till snart afgörande, inses lätt af det förutsagda, då Smitts faderliga omsorg hufvudsakligen endast bestod deruti, att få sina döttrar bortgifta; misstog han sig om medlen, må man ej beskylla honom för bristande välmening, men väl för brist på urskillning att bereda dem en framtid, oberoende af ödets vexlingar.

Hvar och en annan än den, som liknade den inbilske och sjelfkäre Petter, borde likväl något undrat öfver den lätthet, hvarmed han segrade öfver en rival, som ingalunda var att förakta. Feodor Karlowitsch var väl icke långt hunnen på sin tjenstebana, men han var ung ännu och afhållen af sina förmän, älskad och aktad af såväl kamrater som underlydande. Hans vackra utseende, hans städade väsende och lätta umgängesgåfvor, samt några sällskapstalanger, gjorde honom eftersökt i den bättre societeten. Men detta hvarken såg eller erkände Petter Nordenskans, tack vare egenkärleken, den «vänder synen» eller rättare sagdt, förgyller endast sig sjelf. Petter trodde sig lik Caesar, endast behöfva komma, se och segra. Att denna hans framgång ej syntes oroa hans förmente rival, förargade honom visserligen något, men han ansåg det vara förställning, och njöt af sin inbillade triumf.

När allt var afgjordt, och den sinnesretning, hvari han befunnit sig, småningom hunnit lägga sig, insåg Petter nog, att han tagit ett för sin framtid obetänksamt steg, då han, sjelf medellös, så brådstörtadt lierat sig med ett hus, hvars omständigheter enligt allmänna ryktet icke voro de bästa. Det kunde lätt hända, att han sedan fick dragas med en gammal af sig kommen svärfader, van vid fråsseri och vällefnad, med en oförsörjd svägerska, som ju närmare han lärde känna henne, blef desto förhatligare i hans ögon; men det som var gjordt kunde ej ändras, utan att frångå den karakter han ansåg för sin. Petter, lik andra före och efter honom, förtretades icke på sig sjelf, utan fastmera på alla andra, som insett allt detta förut.

Han hade genast blifvit varse, det mamsellerna Smitt ej gjorde något fördelaktigt intryck på hans slägtingar, när de nyårsaftonen första gången sammanträffade på Hertola, men derom brydde han sig föga, ty han var just då i jäsnings-perioden. Sin fars underdånige son hade Petter aldrig varit, och den inskränkta styfmodren föraktade han; Leonna var, oaktadt all sin älskvärdhet, en nagel i hans öga, för det betydliga arf hon skulle erhålla efter sin mormor. Det testamente som fru Igeldorf låtit uppsätta, endast till förmån för dotterns egna bröstarfvingar, och de öfverenskommelser hon först träffat med hans far, och hvarpå äfven denne ingått, härledde sig, enligt Petters förmodan, endast af ovilja för honom sjelf, och häruti hade han ej misstagit sig.

För att undvika hvarje invändning mot sin tilltänkta förening med Marie, undvek han att tala vid fadren ända till det sista afgörande ögonblicket; då skedde det i närvaro af andra. När hans far sedan i enrum frågade, om han äfven besinnat, hvad det ville säga, att som ung tjensteman med ringa lön gifta sig med en flicka, hvars fader satt i skuld öfver öronen, svarade sonen kallt: «Det är icke alla, som vilja låta stufva upp sig till anseende, genom hustruns förmögenhet, och gå i ledband.» – Fadren teg.

Heddas prat, och några af Marie framkastade ord, läto Petter förmoda, att den honom förhatlige Karlowitsch gjort något intryck på hans halfsyster, samt att densamme sökt göra bekantskap med hans far; han blef dervid eld och låga. För att upptäcka sammanhanget, reste han hufvudstupa till Grönskog, men för fadren uppgaf han likväl ett annat ändamål för sin ankomst. I hopp att erhålla länsmanssysslan i denna socken, sade han sig vilja höra sig efter om rum i kyrkbyn, och kom nu för att rådgöra om allt detta med fadren.

Petters uppförande var ovanligt inställsamt. Fadren erbjöd honom sin förra boning, med undantag af de båda vindsrummen, som skulle stå för hans egen räkning. Petter syntes dermed vara ganska belåten. Äfven i anseende till Karlowitsch blef han lugnad: hans far hade knappt gifvit akt på denna person och försäkrade ganska bestämdt, att Leonna endast denna enda gång sett honom. Icke nöjd dermed framkastade Petter under måltiden några bittra anmärkningar öfver denne unge officers inbilskhet och lättsinne. Leonna syntes höra det med fullkomligen likgiltig uppsyn, och när han direkte vände sig till henne med den anmärkningen, att man likväl måste medgifva att löjtnanten dansade ganska bra; svarade hon enkelt: «Visst gör han det, men efter mitt tycke dansar Schalinsky mycket bättre.»

Petter var icke den, som förstod ett flickhjertas mysterier, utan reste bort, tillfreds med hvad han hört och sett.

Leonna hade fått bifall hemifrån, att vara hos Ottilia ända till deras afresa, som kanhända först inträffade i slutet af Maj. Tanken på en längre skilsmessa droppade väl malört i flickornas glädjebägare, dock hoppades de på framtiden – nästa höst kanhända – och njöto af det närvarande. Det var långt till Maj ännu, men icke desto mindre syntes tiden hafva vingar, ty dagarne försvunno under både nöjsamma och nyttiga sysselsättningar.

Väderleken hade en tid bortåt varit ruskig och obehaglig, regn och snöslagg ena dagen, skarp blåst med yrväder den andra, och föret derefter. Men i medlet af Mars månad syntes himlen, på en gång klarnad, fattat det beslut, att skänka nordboarne en liten sträng eftervinter, med solskensdagar och klara månskensnätter. Onkel Ludvig reste då till Borgå för att se om sitt fartyg; hans brorson Otto skulle följa med. Gossen hade fört med sig en helsning från sin styfmor till Ottilia, att denna med första skulle göra ett besök på Rönnbacka. Ottilia smålog och ansåg det vara ord utan mening, ty den goda frun kom aldrig oftare dit, än hon var bjuden, och det inträffade sällan nog.

Desto mera öfverraskade blefvo våra unga vänner, när dagen efter onkelns bortresa, tvänne slädar körde in på gården, ur den första steg fru Lurhjelm med artigt biträde af sin körsven kapten Markoff, från den andra hoppade Hedda Smitt, och dess cavalier servant var – hennes bordsgranne från nyårsaftonen: den rödbrusiga handels-bokhållaren.

De inträffade vid middags-timmen, men anrättningen var icke bestämd för ett sådant sällskap. Sedan derföre fru Palman litet fundersam skjutit sin hvita mössa från ett öra till det andra, snodde hon mellan visthuset och köket, der det hackades, bultades och stektes; mortelstöten och vispeln var i flitig rörelse. Under tiden tog Ottilia fram duktyg och annat tillbehör, och om en timme var allt i bästa ordning.

«Hennes nåd» visade sig ganska beställsam att biträda Ottilia med dukningen och derunder framtog hon vinglas från skänken, och ordnade dem på bordet; vin måste således äfven fram, lyckligtvis fanns något hemma, hvilket ej alltid är händelsen på landet. Frun skänkte uti så långt det räckte och gästerna syntes snart vara som hemmastadde.

Leonna gjorde en fråga efter Marie.

«Hon mår förträffligt» svarade systern. «Nog hade hon gerna kommit med ut till landet, men då pappa icke hade tid, och Petter ej ville komma med oss, blef hon hemma, men det brydde jag mig icke om, utan så snart jag hörde att kusin Mollberg ärnade fara till Hertola, beslöt jag att resa med, nota bene, om han ville ha mig med sig i släden» – härvid kastade hon en skälmaktig blick på sin granne och fortfor sedan. – «Han var så artig att icke säga nej, och så bar det af. Nog var släden så rymlig att Marie kunnat vara med, men när man är fästmö, måste man vara så försigtig, kan tänka!»

«Det skadar ju icke att alltid vara så,» anmärkte Ottilia.

«Det var bättre som bättre var,» sade herr Mollberg skrattande, «vi två sutto beqvämare. Mamsell Marie är utomdess så «jäkeln» till snarsticken.»

«Är herrskapet inte «kusiner» numera?» frågade hennes nåd.

«Hon gjorde mig så sällan den äran,» svarade han, «och på senare tider aldrig; och vill hon sätta sig på sina höga hästar, så kan också jag taga min Matts ur skolan, ha, ha, ha, ha» —

I likstämmighet med detta prof, fortfor konversationen tills man druckit kaffe. Ottilia sökte sedan roa sina obudna och föga välkomna gäster med musik; men utom Leonna syntes endast Markoff vara intresserad deraf. Sedan hon upphört att spela, satte han sig till pianot, och sjöng några muntra ryska sånger, säkert ur någon opera, ty han beledsagade dem med liflig mimik.

En «aftonvard» framsattes, thé fördes omkring, sällskapet gjorde heder åt alltsammans, men ingen syntes tänka på hemresan.

Efter en rådplägning mellan husets fruntimmer, ute i kökskammaren, gick fru Palman att höra sig före hos «hennes nåd.»

Med en förlägenhet, som låg i ämnets natur, frågade hon, om de fremmande herrarne ville äta qvällsvard innan de reste bort.

Fru Lurhjelm såg på henne med stora ögon, sedan sade hon: «å kors bevars! herrarne följa ju med oss, och så oartiga är ni väl icke, att ni vill köra ut oss i mörka natten heller!»

«Jag ber om ursäkt,» var fru Palmans svar. «Hennes nåd och mamsell Smitt kunna visst dröja, så länge de behaga, men vi ha svårt att herbergera dessa herrar, då kapten sjelf är frånvarande; och ingen fara är det med mörkret,» tillade hon, «det är ju det grannaste månsken man vill se.»

Det var hvad man kallar «att slå hufvudet på spiken;» men hennes nåd låtsade ej höra anmärkningen, utan svarade: «Nå det passar ju bra då, när svågers kammare är ledig?»

«Den har ej varit eldad på tvänne dagar,» invände gumman litet förlägen.

«Hvad betyder det? Låt sätta på ett par brasor i tid, går det icke an det?» frågade hon Ottilia, som närmat sig fruarna, för att erfara resultatet af beskickningen.

«Hvarför icke, söta mor! om det icke låg så mycket papper och böcker framme. Onkel kunde väl ingalunda förmoda, att någon fremmande ville begagna rummet under hans frånvaro.»

«Nå ingalunda skulle våra gossar stjäla hans papper,» sade frun med illa doldt missnöje. «Men det må vara! De kunna ju äfven ligga här i salen. Låt sätta stolar emot soffan, eller bädda åt dem på golfvet, icke ä de så nogräknade.»

«Söta mor glömmer, att min kammare, som jag och Leonna gerna lemnat till söta mors och Heddas disposition, ej har någon annan utgång, än genom salen, emedan bokskåpet står för den dörr, som för till fru Palmans rum.»

«Det betyder ju ingenting,» menade frun skrattande, «desto tryggare sofva vi, när vi ha ett par raska ungersvenner till hedersvakt utanför.»

Hennes nåds anordningar verkställdes. Inne hos fru Palman i kökskammarn bäddades för Ottilia och Leonna. Dylika bestyr, så vanliga på landet – isynnerhet den tiden, när finska gästfriheten äfven bland ståndspersoner ännu var oberoende af lyxens öfverflödiga och konstlade behofver – uträttas med nöje för den välkomne gästen, men i motsatt fall gå de trögt nog.

Långt inpå natten hördes hennes nåd och Hedda prata och skratta tillsammans, desto mera senfärdiga voro de morgonen derpå. Närmare middagen reste de likväl af till våra vänners obeskrifliga glädje.

När Ludvig kom hem veckan derpå, omtaltes genast detta besök.

«Fruntimren kände förmodligen att Leonna var här, och kommo af nyfikenhet för att se hvad ni hade för er» sade han, «men jag har visst aldrig gifvit dessa herrar någon anledning att komma hit, utan skrifver det helt och hållet på damernas räkning. Kapten Markoff lemnar jag i sitt okända värde, emedan jag ej förstår hans språk; men herr Mollberg, fruktar jag, liknar allt för mycket sin namne i Fredmans epistlar, för att vara ett passande sällskap för unga fruntimmer.»

«I mitt tycke är han vedervärdig,» försäkrade Leonna.

«Min goda aldrabästa onkel!» bad Ottilia, «gör vid tillfälle Hedda Smitt några allvarliga föreställningar, huru litet passande det är för henne att fara så der allena, med en sådan person som denne Mollberg.»

«Det gör jag icke, Ottilia lilla!» svarade han leende. «Det enda jag vunne på den saken, vore att hon inbillade sig, det jag vore kär i henne, och derföre svartsjuk på Mollberg.»

«Gud bevare!» utbrast Leonna ifrigt. «Huru kan onkel hysa en så dålig tanke om henne, eller någon af vårt kön? Hvilken ung och oerfaren flicka skulle ej med tacksamhet taga emot en varning gifven af välmening, utan att lemna ett sådant bevis på dumhet och inbilskhet.»

«Var öfvertygad, goda Leonna,» svarade Ludvig, och såg med en vacker blick på den af ifver rodnande flickan, «att ingen kan hysa bättre tankar om edert kön i allmänhet, än jag, och i synnerhet när jag har framför mig ett par så hjertans goda, oskyldiga och förnuftiga flickor som j båda ären. Men sannerligen det fordras stor menniskokännedom för att inse att Hedda Smitt är lika tanklös, som lättsinnig och inbilsk. Fortfar hon så, gör hon sig ej allenast till ett åtlöje för andra, utan äfven olycklig.»

«Ack det är derföre hon bör varnas!»

«Vi få allt se, Ottilia lilla! Emedlertid är jag ganska nöjd, att du på en tid kommer ifrån detta umgänge, ehuru jag vis-à-vis dig icke är rädd för smitta.» Han måste le öfver ordleken.

«Men om mig stackars barn säger onkel ingenting; jag som måste vara i granskapet med smittan!» sade Leonna halft sorgsen, halft skämtande.

«Bönen, samt goda och dygdiga grundsatser, äro de bästa förvarings-medel mot hvarje själsepidemi», genmälte Ludvig med vänligt allvar. «Lyd tillika mitt vänskapsfulla råd: gif dem aldrig något förtroende, vore det än aldrig så obetydligt; var för öfrigt försigtig, undvik ett oftare umgänge med dem, när det låter göra sig, utan att stöta dem eller deras fördomar. Detta råd gäller i allmänhet för menniskor af olika bildning och sinnelag; men i synnerhet när det gäller Leonna och mamsellerna Smitt.»

«Onkel måtte väl aldrig anse Marie vara lika dålig som hennes syster?» frågade Leonna.

«Hvarken är hon så tanklös eller lättsinnig, som Hedda,» svarade han, «hennes sätt att vara är stolt till och med frånstötande ibland, men i hennes uppenbara ogillande af systerns koketteri, ligger ingen delikatess, ingen syskonkärlek; ty då sökte hon genom godhet afråda henne från detta fel och, genom ömhet, afvända andras uppmärksamhet derifrån. Men i hennes egen sökta enkelhet i toaletten, hennes tillbakadragenhet, ligger äfven en slags behagsjuka, den att utmärka sig framför andra unga flickor. Och då Hedda, huru många fel hon äfven har, likväl kan ega hvad man kallar godt hjerta; en, ehuru flyktig, medkänsla för andras väl och ve, fruktar jag hos Maria en egoism, som förtager alla ömmare känslor. – Detta är likväl blott en förmodan, långt ifrån visshet, men i alla fall fägnar det mig att Leonna, i anseende till sin enskilta förmögenhet, aldrig bör komma i beroende af sin bror och svägerska.»

Afbrytande detta mindre behagliga samtalsämne, berättade han dem sina små reseäfventyr, och aftonen gick fort och nöjsamt som vanligt. Men Leonna behöll ett djupt intryck af hvad hon hört.

Läsaren gör, som vi hoppas, en intressant bekantskap

En klar morgon i början af April, voro Rönnbackas innevånare samlade omkring frukostbordet; det var en af dessa vackra dagar, denna månad ofta skänker oss nordboer, när den af poeter och skalder så högt beprisade, «blomsterprydda Maj» merendels visar oss ett mulet anlete.

Den föregående skarpa kölden hade vikit för en något blidare väderlek. Solens strålar pröfvade sina på nytt födda krafter, för att smälta upp de stora drifvor och ismassor, som betäckte kärr och lågländta ställen: de högre visade redan stora fläckar, fria från snö. Men som isarne ännu voro starka på insjöar och träsk, ehuru stråkar syntes här och der i saltsjön, begagnades ännu slädar, fastän allmänna landsvägen var miserabel; der halkade medarne öfver snö, här skrapades mot klapperstenarna; på andra ställen nedsjönk åkdonet i de djupa fåror, som vattnet skurit ut. Landsvägs-förordningar funnos visst, men efterlefdes föga, och kunde kanske som knappast i allo efterlefvas.

Hvad solen tinade upp om dagen, betäckte nattens köld med en isskorpa, som gjorde morgonstunden till den bästa tid för en promenad.

Ludvig, som lik alla sjöfarande intresserade sig för väder och vind, astronomiska observationer och dylikt, vandrade ofta till ett högt berg beläget ungefär två verst från hans boning, för att derifrån iakttaga de af honom kända tecken för islossningen.

I dag hade han begärt frukosten tidigare än vanligt, och frågade under den flickorna, om de ville göra honom sällskap. De voro genast färdiga.

Fru Palman varnade dem för den skarpa morgonluften på berget, och trugade på dem en flaska med liljekonvalje-vin, såsom medel deremot. Ludvig ville ej motsäga den välmenande gumman, och stoppade flaskan jemte ett litet glas i rockfickan.

De togo genaste vägen, först öfver den lilla trädgården, sedan öfver tegarne på en högländt trädesåker, der solen redan begynt verka och till det mesta bortsmält snön; men marken var hård genom nattkölden, och der ännu snömassor lågo i diken och fördjupningar, var skaran så pass stark, att flickornas lätta fjät knappt lemnade spår, då onkeln till deras innerliga nöje några gånger plumsade in. Sedan gick deras väg öfver ett vidsträckt svedjeland, der de svarta trädstubbarna, mot den med rimfrost betäckta marken, gaf en egen anblick, snarlik vårdstenar på en kyrkogård. Våra vandrare voro ej nu i den sinnesstämning, att de fästade tanken derpå, ty snart stodo de muntert skämtande vid foten af det omtalta berget; det var ej så alldeles lätt att komma uppföre dess sluttande, med isglasyr betäckta sidor. Ludvig, hvars jernskodda stöflor gåfvo säkert fotfäste, måste ofta hjelpa de skrattande flickorna.

«Det är första gången jag gör en sådan här utvandring, vid denna årstid, men hvad den är nöjsam,» anmärkte Leonna.

«Den är upplifvande för själ och kropp,» svarade onkeln. «Gör Leonna icke promenader om sommarmornarne?»

«Ibland, men jag är alltid ensam.» —

«Man är aldrig ensam i Guds fria natur, så framt man förstår att uppskatta den! I sommar bör Leonna vandra ut med sin far, när han besöker arbetsfolket.»

«Ack det kommer väl aldrig i fråga. Han skulle bara skratta åt ett dylikt förslag, och mamma – hon skulle anse mig för litet vriden» —

Nu voro de vid målet, och hade en vidsträckt utsigt så väl åt sjösidan, som nejden deromkring, med dess små uppbrukade fält, skogsdungar och spridda landtliga boningshus. Åt motsatt håll från Rönnbacka, såg man en del af landsvägen, som sedan krökte sig och undanskymdes af en småskog. Den del man såg af vägen, utgjordes af en stupande backe; vid dess ena sida, var en djup afsats; der hade efter hvad landtfolket visste omtala, flere olyckor händt; der hade väl varit en ledstång, men denna var nedstörtad antingen af ålder eller jordras.

Sommartiden var Ottilia ofta på detta berg. Intagen af utsigten, och för att vinna öfning, hade hon aftecknat dess olika partier; i synnerhet under den förra sommaren. Landsvägen erbjöd henne då många lefvande taflor: troppar af fotfolk, ridande kosacker, ja ofta hela regementen med fanor, kanoner och trossvagnar, äfvensom transporter af sjuka och fångar. De stadnade merendels vid foten af backen för att hvila sig, och Ottilia kunde desto bättre betrakta dem från sin höga ståndpunkt.

Mången af våra läsare skall, liksom Leonna, undra huru den unga, eljest något försagda, flickan vågade dröja i denna enslighet, ty aldrig mer än en enda gång lät fru Palman öfvertala sig till en dylik promenad. När hon då hunnit höjden, och sett sig omkring, begrep hon ej hvad fröken Ottilia kunde finna för nöje i att se en stor sjö, en skog och några simpla boningshus, hvars innevånare äfven icke ingåfvo något intresse, menade hon. Ottilia gick sedermera allena dit, och fann sig så road af sitt arbete, der sällskap endast varit störande.

Men första gången hon der öfverraskades af en af de taflor vi nyss antydt, darrade hon visst af fruktan att upptäckas, och bäfvade vid åsynen af menniskor, som då ännu, besynnerligt nog, ansågos för våra fiender; men hon blef likväl deruppe; ty eftertanken sade henne det vara vådligare att begifva sig på återvägen, när många individer af troppen ströfvade omkring till de närbelägna gårdarne; och mötet med dem skulle skrämma henne vida mera. Hon hukade sig således ned bland de stora stenarna här uppe, säker att vara dold af träden nedanföre.

Sedan hon en tid afhållit sig från detta favorit-ställe, beslöt hon likväl att fatta mod, och tillika vara försigtig. Hon anlade en drägt, hvars färg bortblandade henne med de omgifvande föremålen, och snart vågade hon med konstens egna mod i sin själ fatta partier, dem hon sedan med konstens hand öfverflyttade på pappret – den fria naturen som bakgrund.

Hon visade Leonna den sten, som tjenade henne till bord och en lägre som hon sjelf beklädt med torf; der hon äfven ofta var sysselsatt med annat handarbete.

Ludvig som, under det flickorna pratade, genom kikaren betraktat sjöns bländande yta, kom nu för att säga det vara tid att begifva sig hem. Men ännu en gång såg Ottilia sig omkring; hvem vet, tänkte hon, om jag, som nu får se mig omkring i andra bättre begåfvade länder, icke någon gång rätt hjertligt skall sakna denna enkla omgifning. Då föll hennes blick äfven på landsvägen, men ingen syntes der. Hon vände sig för att gå, då blef hon varse att Orest, Ludvigs hund, liksom lyssnande såg åt samma sida; snart började han skälla, och allas ögon riktades nu mot vägen.

Högst uppå den höga backen syntes en simpel släde med kur af bastmattor. I flygande fart gick det utföre; lyckligtvis tog släden den riktning, att bråddjupet undveks, men den bar omkull; tre personer, som der haft sin plats, lågo snart utåt vägen; hästen, som fått fria tyglar, stadnade ej förr, än vid slutet af backen.

Allt detta var gjordt inom ett ögonblick.

Personerna utgjordes af skjutsgossen och en soldat; den tredje, som befunnit sig inbäddad i släden, sannolikt en officer, låg nu der utan att röra sig, oaktadt soldatens bemödande att resa honom. Skjutsgossen gjorde några fåfänga bemödanden att resa sig; och våra vänner, som deltagande sågo detta uppträde, fruktade att något ben blifvit skadadt.

«Låt oss intet stå här och lemna dessa arma menniskor utan hjelp,» sade Ludvig. «Jag skall söka närmaste vägen till stället. Skynda ni emedlertid hem och skicka Jakob hit med häst och släde. Bed fru Palman hafva en säng i beredskap, ty jag förmodar att den afdånade är en sjuk, efter han tyckes varit inbäddad.»

Ludvig begaf sig utför berget, i den riktning landsvägen låg, åtföljd af Orest, och likasom det kloka djuret insett hvarthän hans herre ville gå, sprang han förut och banade sig väg genom småskogen, och gaf genom omisskänneliga tecken sin glädje tillkänna, när hans husbonde, litande på hans instinkt, följde hans anvisning.

Emedlertid tillryggalade flickorna, jagade både af onkelns uppmaning och eget medlidande, återvägen med otrolig skyndsamhet. «Vänta Leonna, låt oss hvila här några ögonblick!» ropade Ottilia och fattade tag i sin väninna. «Komma vi så här inrusande på gården, tror fru Palman att det händt onkel någon olycka, och då blir hon utom sig; ty har icke jag bättre färg än du, så se vi ut som dödsbud.»

«Ack, kanhända han också är död; han rörde sig ju intet.»

«Vi skola hoppas det bästa,» svarade Ottilia med en lätt rysning.

Åt Jakob, som högg ved på gården meddelades genast kaptens befallning; sedan sökte de upp fru Palman. Gumman runkade väl något på hufvudet, öfver allt detta väsende «för en rysses skull,» men hennes goda hjerta drog icke allenast försorg om att en säng fördes in i salen, utan Jakob måste äfven taga med sig både ättika och slagvatten. Han fick utomdess sträng förmaning att icke «söla,» på det att den «stackaren» ej länge skulle undvara den hjelp, hon kunde åstadkomma genom omslag och baddningar m. m. —

Det första föremål Ludvig träffade, der han trängde sig fram genom busksnåret invid vägen, var hästen och det illa medfarna åkdonet. Soldaten som gått villrådig fram och åter, uppgaf ett glädjerop vid hans åsyn. På bruten finska bad han om bistånd för sin herre, som han ej vågat lemna ensam der på vägen. Han svor öfver skjutsgossen, som var orsaken till hela olyckan, och nu så vrickat sin fot, att han ej var till ringaste nytta.

Ludvig begaf sig genast till hans herre, som ännu låg orörlig, med dödsblekt ansigte; men pulsarnes matta slag sade dock, att lifvet ej flyktat. Ludvig erinrade sig lyckligtvis vinet, som fru Palman trugat på honom; denna välmening, öfver hvilken de nyss skämtat deruppe på berget, var ett medel att återkalla de flydda lifsandarna; ty snart syntes en svag rodnad på den bleka kinden, ehuru ögonen ännu voro tillslutna. Under deras samfälta bemödande att gifva honom en sittande ställning, mot de uppstapplade dynorna, såg Ludvig med bedröfvelse, att venstra armen var afbruten; en på vägen liggande krycka tillkännagaf att han utomdess led af fordna blessyrer; på tillfrågan sade soldaten, att hans major kom från lazarettet i Åbo, och var nu stadd på resa till Petersburg.

Undertiden hade Jakob hunnit dit; med förenade krafter lyftes majoren i släden; Ludvig satte sig bredvid för att stödja honom. Gossen sattes på framsätet bredvid drängen, kibitkan fördes efter i släptåg af soldaten.

De hemma varande på Rönnbacka stodo alla på gården i orolig väntan, när det sorgliga tåget anlände. Så snart majoren blifvit införd och bragt i säng, öppnades ådern af Ludvig, som lyckligtvis egde någon kirurgisk skicklighet. När blodet begynte rinna, öppnade patienten ögonen, men tillslöt dem åter i det han framstammade namnet «Vasilij.»

Karlen var som hufvudyr af glädje, och öfverhopade Ludvig med välsignelser, både på finska och ryska språket.

«Här fordras verksammare hjelp än jag kan åstadkomma,» sade Ludvig bekymrad. «Känner du någon af de officerare, som nu finnas i Lovisa; bedrar jag mig icke, så är nummern densamma.»

«Hvad jag det gör! det är ju vårt eget regemente. Majoren skulle just fara dit för att taga afsked af sin bästa vän!» försäkrade karlen.

«Far då genast dit, och hemta hit din majors vän och en skicklig fältskär. Här har du pengar till skjuts, min häst och karl föra dig till gästgifvaregården.»

«Tack, tack goda herre, men behåll edra penningar,» och karlen tog fram en nyckel, öppnade en reskoffert, och framtog penningar ur ett litet schatull, läste väl igen alltsamman, men lemnade koffertnyckeln åt Ottilia, som tillika med Leonna stod på något afstånd från den sjuke, som åter fallit i dvala; brydd ville Ottilia afsäga sig denna förtroendepost, och visade honom till onkeln. «Nej mamsell, förvara den ni, tills gamla «Waska» kommer tillbakas; ni är god; ni har gråtit öfver hans herres olycka!» Med dessa ord lade han nyckeln i hennes hand, den han sedan, utan alla omständigheter, liksom förseglade genom en smällande kyss, och skyndade ut.

Leonna kunde ej låta bli att skratta, när Ottilia högt rodnande, torkade den kyssta handen med sitt förkläde.

«I karlens beteende låg sympati,» skämtade Leonna, «ty hvarföre gaf han den ej åt mig? men han såg nog, att mina tårar gällde olyckan i allmänhet, men dina personen.» —

«Hur kan du skämta nu?» sade Ottilia mildt förebrående. «Dessa anletsdrag, ehuru aftärde genom sjukdom och plågor, tillhöra visst ingen vanlig menniska. Tänk dig honom som en främling, aflägsen från allt kärt han eger på jorden. Kanhända lefver hans mor, hvars enda stöd och förhoppning här hos oss utandas sin sista suck. Kanhända ännu ömmare band» – Hon kunde ej uttala meningen.

«Förlåt goda Ottilia, du är alltid bättre än jag; derpå tänkte jag icke.»

Genom Ludvigs driftiga försorg hade skjutsgossens ledvridna fot kommit i skick, sedan Vasilij afrest. Med bekymmersam oro i sin blick, stod nu den menniskoälskande mannen vid den sjukes läger; flere symptomer sade honom, det feber var i antågande.

På en gång nämnde han åter namnet Vasilij, och uttalade en hel mening på ryska språket i det att han med temmeligen sansad blick såg sig omkring, utan att likväl blifva varse flickorna, som höllo sig åt andra sidan af rummet.

Ludvig tilltalte honom först på finska, sedan på tyska språket, men han syntes förstå intetdera, men till fransyskan lyssnade han liksom till kända toner. Ludvig fortfor, och sade «Vasilij vara borta för att hemta läkaren.» Han svarade ej, men räckte Ludvig handen; tecknade, att han var törstig, men ville ej dricka annat än vatten, ehuru fru Palman hade flere slags soppor i beredskap; han tillslöt åter ögonen, och lemnades i ro.

Ludvig vinkade flickorna in i nästa rum. «Påminner du dig hjelten vid eldsvådan i Borgå?» frågade han sin brorsdotter.

«Ack ja, det gör jag visst,» och Ottilia såg på honom med spänd väntan.

«Bedrar jag mig ej, så är detta samma man, ehuru förändrad han också är genom sjukdom och de plågor han nu lider; derföre motser jag läkarens ankomst med ännu större otålighet än förut. Vi kunna tyvärr ej vänta honom förrän sent i afton, och väntans timmar skrida alltid fram med blytyngder, då glädjens deremot ha vingar.»

«Att ge tiden bättre fart, måste onkel berätta något om «hjelten.» Jag ser på Ottilia, att hon önskar detsamma; nog måste han vara en intressant person, eller huru Ottilia?» och Leonna såg leende på sin väninna, som rodnade lätt.

De satte sig så att de genom den halföppna dörren kunde iakttaga den sjuke, och Ludvig begynte:

«Förliden våras var jag färdig att segla ut, då vinden kastade om; som det var bättre förtöja i hamnen, än att kryssa utanföre, var jag ännu hela veckan i land, der tiden blef mig lång nog, utan verksamhet. En dag gick jag för att helsa på en åldrig enkefru, hvars son föregående året gjorde resa med mig, men nu har gifvit sig till handeln; – en odugling i det hela. – Modren hade en liten gård vid ändan af staden, och lefde knappt nog med hyran för tvänne rum; för egen räkning hade hon ett litet och ett större rum, jemte ett kök; men inqvartering innehade nu det större, och deras betjening låg samt kokade i köket.

Mitt besök gjorde gumman en stor glädje. Hon är en af de få menniskor, som icke klaga, utan anse lifvets bekymmer, som en del af det «dagliga bröd,» hvarom vi bedja; hvarje liten glädje ansåg hon som en nådegåfva af Gud.

När jag frågade, huru hon som ensamt fruntimmer, kunde slå sig ut med dessa menniskor, för hvilka hon ej kunde göra sig begriplig, svarade hon: «Ibland har jag visst haft svåra varelser att göra med, som pockat sig till långt mer, än hvad man var skyldig att gifva dem; men så finnes det bland dem äfven goda och deltagande menniskor. Gifve Gud, att jag alltid finge behålla den kaptenen, som nu bor här. Det är en hederlig menniska! Icke nog dermed, att han håller sträng ordning med folket; han låter ingen dag gå förbi, utan att visa prof på sitt goda hjerta. Alltid förser han mig med ett godt mjukt bröd, ty han inser nog, att den gamla behöfver sådant. Ofta är han ute och jagar; hemkommen, delar han alltid med sig af jagten. Behöfver jag uträtta något, är hans folk till tjenst. Han är rigtigt ond, om han ser mig bära några vedklabbar på armen. Ingen som kan vara mera öm och god!»

Jag kände huru mycket hon försummades af sin egen —

«Hur förstår ni hvarandra,» frågade jag, «talar han svenska eller finska?»

«Intetdera. Vi tala hvar sitt språk, men förstå hvarandra bra nog ändå; och när tecken icke vilja förslå, hvisslar han efter en soldat, som talar finska.» —

Från förstugan hördes i detsamma en lång gäll hvissling genomskära luften.

Det var kaptenen, som kallar ihop sina sångare: underrättade mig frun. «Halfva staden samlas här omkring om aftnarna för att höra på dem,» tillade hon.

Om en liten stund begynte äfven sången. Frun öppnade sin kammardörr, på det jag skulle både höra och se. Sångpersonalen utgjordes af åtta soldater i grå kapprockar. En ung man, med rak hållning och herrskareblick i vackra välbildade anletsdrag, trakterade konstmässigt en tambour de basque. Som han endast var klädd i en enkel men snygg nattrock, omknuten af ett officersskärp, gissade jag genast att det var kaptenen, ehuru jag ej rätt kunde förena hans stolta utseende med hvad gumman omtalat.

En annan i uniformssyrtut, skötte ett par messingstallrickar, som i mitt tycke skadade den verkeligen vackra harmoniska sången.

En soldat kom och rapporterade något för kaptenen, i blinken skingrades hvar åt sitt håll. Vi undrade ännu, hvad detta kunde betyda, när kaptenen inträdde i fruns rum, omklädd i en uniform af groft kläde. Genom den finska tolken bad han sin värdinna ej bli skrämd, fastän elden var lös, och tillsade henne att ej gå hemifrån. Innan hon hann fråga hvar det brann, var han borta; vi sågo honom ila förbi fönstret åtföljd af soldater.

Äfven jag skyndade bort, men lofvade återkomma med underrättelse från elden.

Elden var i en motsatt del af staden. Jag rättade min gång efter röken, men det blåste starkt och vädret spridde den åt flera håll, och de krokiga gatorna förvillade mig; sluteligen såg jag folk samladt på den så kallade qvarnbacken, dit begaf jag mig också.

I ett plantage på andra sidan om denna backe låg en gammal reslig lada, fordom begagnad till torkning af tobaksblad; stänger korsade sig der i alla riktningar. Ett hörn upptogs af halm, ett annat af gammalt körredskap, nära dörren var en hyfvelbänk, bräder och hyfvelspån; en karl, som arbetat der, hade vid eldens utbrott legat i djup sömn utanför dörren. Huru elden kommit lös, visste ännu ingen.

Vägg i vägg med ladan var en stuga, der fattigt arbetsfolk bodde, men de hade alla varit borta på arbete, utom en sjuk gammal man, som tillika var lam. Efter hvad folket omkring mig sade, hade elden först fattat i mellanväggen. Kojan var också nästan nedbrunnen, när jag kom dit. Gubben hade blifvit räddad, och det ringa husgerådet hade ock blifvit bergadt af en rysk officer och dess folk.

«Ja Gud välsigne honom!» sade en qvinna, som stod nära mig med ett barn på armen. «Se huru han fäktar der i elden.» Mina blickar följde hennes anvisning.

Ett dussin våghalsar refvo ned det återstående af ladan, anförde af min ryska kapten. Brandsprutan var nyss anländ och i full verksamhet. Der stod nu min hjelte lik en af forntidens heroer, ömsom omgifven af elden från de brinnande stängerna, och den då och då uppblossande halmen, än i fara att dränkas af de framslungade vattenmassorna, eller qväfvas af röken. – Oaktadt allt detta var det han, som styrde alla företag genom eget exempel. Hans kommandostämma öfverröstade lågornas hväsande, brändernas sammanstörtande. —

När faran var förbi, lemnade han den rökande ruinen. Ansigte och händer voro svärtade af sot, kläderna förbrända på flera ställen; sådan begaf han sig till det ställe af plantagen, dit hans folk burit den lama gubben, jemte de bergade sakerna. Här omringades han af några qvinnor och barn, som ville kyssa hans händer, men han gjorde en afvärjande rörelse, och aflägsnade sig hastigt, sedan han gifvit den ena af hustrurna en vink att följa sig.

När jag, enligt mitt löfte, återvände till den gamla frun, mötte jag samma hustru, bärande tvenne stora limpor, åtföljd af en soldat med en dylik börda.

Kaptenen, som redan ömsat kläder, stod inne hos min värdinna, som sökte öfvertala honom att låta smörja sina med brännblåsor öfvertäckta händer med jäst. Han skrattade. Men då jag äfven fann detta nödigt, och på fransyska språket, som jag trodde han förstod, prisade medlet som välgörande, gjorde han en nekande, ehuru höflig åtbörd, och gick ifrån oss. —

«Hvarföre trodde onkel att han förstod fransyska?» frågade Leonna.

«Jag hade skäl dertill, ty när jag kom tillbaka, följde en vacker pudelhund med skällande hustrun, som gick bort. Han tillropades då af kaptenen med orden: «Garçon! ici mon Garçon!» Då som nu sväfvade ett visst uttryck öfver hans ansigte, som sade att han förstod, ehuru han antingen ej ville eller kunde svara mig.

När jag sedan gick bort, stod han på gården och kastade boll med en liten flicka.

«Ja sådan är han,» utbrast hans värdinna, som följde mig ut. «Han är otroligt barnkär, och flickan får alla aftnar kasta boll en stund med honom. Och der står han äfven nu med sina uppbrända händer.»

När jag om hösten kom tillbaka, var han borta; redan vid pingsttiden hade hans afdelning ombytt station. Från Sibbo, der de rastat några dagar, hade kaptenen sändt gumman några skjutna änder, sedan dess hade hon ej hört något af honom.

Innan Ludvig slutat sin berättelse hade den ena starka febersymptomen infunnit sig efter den andra, med allt kortare mellanskof. Ludvigs oro steg med hvarje minut. Han tog hatt och käpp, begaf sig utåt vägen, liksom detta kunnat påskynda den väntade hjelpen.

Det led allt mera till aftonen; det var en afgjord sak, att det skulle vakas öfver den sjuke, men hvem af våra tre fruntimmer skulle göra det, ty pigorna voro ingalunda att lita på. «En af oss vakar turvis med Maja Lisa,» föreslog Leonna. «Fru Palman är gammal och behöfver hvila.» Deruti instämde äfven Ottilia.

«Fröknarna mena visst väl, men de äro för unga och oerfarna dertill, och tror ni väl att jag finge sofva, om jag äfven lade mig? Hur underligt det går till här i verlden,» yttrade gumman. «Hade tusende tungor sagt mig i går aftes, när vi talade om hur ryssen under förra ofreden, var svår och faslig att tänka på, att jag nu med nästan moderligt bekymmer tänker på en ryss!³ Det är som om jag känt honom i många år.» —

Flickorna hade ofta skrattat åt hennes lilla antipati mot «ryssen,» och Leonna svarade derföre leende: «Orsaken är väl den, att vi hört så mycket godt om denna rysse; men just derföre får icke fru Palman vaka allena, Ottilia och jag måste dela förtjensten, lika som vådan; ty besinna bara att läkaren och majorens vän, väl äfven äro ryssar – men i alla fall ha vi i onkel en tapper riddare.» Det blef afgjordt, att första vakten skulle tillfalla Ottilia.

Ludvig var ännu frånvarande; frun bestyrde om qvällsvarden. Vid ett fönster åt gårdssidan, upplyst af månen, som uppnått trefjerdedelar af sin rundning, sutto flickorna; derifrån kunde de iakttaga hvarje rörelse af den sjuke, utan att han kunde se dem. Länge hade han nu legat orörlig och tyst, men på en gång spratt han häftigt till och uttalade långa meningar.

Flickorna sågo oroliga på hvarandra, ovissa hvad de borde företaga; sluteligen gick ändå Ottilia fram till sängen, med sin milda musikaliska stämma frågade hon på fransyska, om han åstundade något.

Under ett fåfängt bemödande att resa sig, for han med handen öfver den breda pannan, liksom han velat skingra de bilder som febern framgycklade, sedan hvilade hans blick på hennes ansigte. Ottilia allt mera förlägen, bjöd honom ett glas limonad, men han såg blott på henne, som stod der liksom förklarad af månskenet, ty något annat ljus hade de icke. Då han icke tog emot den tillbudna drycken, ville hon aflägsna sig, men hindrades genom en rörelse, en förändring i hans ansigte; ty förvåning, öfverraskning och glädje uttalade sig efter hvarandra i de vackra anletsdragen, och på den renaste fransyska utropade han: «Anna! min goda, ljufva Anna, är det verkeligen du!»

Ottilia, som äfven hette Anna efter sin farmor, blef helt häpen, men insåg snart att majoren sannolikt i yrseln tog henne för en annan; någon förmodligen honom kär person. – Kanske, tänkte hon, är det nu bäst att ej taga honom ur denna villa, och sade derföre: «gör då Anna till viljes, och läska sig med denna helsosamma dryck; den skall göra majoren godt.»

«Ja du är Anna, min egen älskade Anna,» sade han åter fördjupad i hennes åskådande. «Men huru har du kommit hit, eller är jag» – han fortsatte ej meningen – fantasin tog ett annat språng. – «Men hvarföre kallar du mig ni och major? Är jag icke mera din Konstantin? Eller har han – han befallt dig förneka din första, bästa vän? Du skall och bör icke lyda honom!» ropade han med en febersjuks hela häftighet.

Utomordentligt bestört, beslöt Ottilia dock att så mycket möjligt var ingå i hans idéer, hon sade, att hon vore hitkommen för att vårda honom som sjuk. Kallade honom du och Konstantin, allt under böner, att han skulle vara stilla, icke bemöda sig att tala, och dricka det hon bjöd honom. Det lyckades äfven.

Ur stånd att sjelf resa sig, måste flickan med sin venstra arm understöda hans hufvud, medan han tömde glaset, sedan sjönk det åter ned, innan hon hann draga undan armen. Han tog hennes högra hand, lade den sedan på sin heta panna, och hans ögon uttryckte så mycken tacksamhet, men de slötos snart af matthet, och han återföll i sin förra dvala.

Ottilia drog varsamt undan sin arm och lade ned hans arm. Sedan smög hon sig åter till sin plats vid fönstret, der Leonna, ett förundradt vittne till denna scen, ville öfverhopa henne med frågor, men Ottilia lade fingret på sina läppar, visande på patienten, sedan på rummet innanföre; och varsamt smögo de sig dit.

Man hade tagit bort bokskåpet, som stängde dörren till fru Palmans rum, och de gingo dit, emedan de der hörde onkelns röst. Han hade fåfängt spejat efter de väntade.

Ottilia berättade under en rodnad, den hon likväl sökte dölja, huru majoren i yrseln talat en så god fransyska; ansett henne för en bekant person, vid namn Anna; sagt sig sjelf heta Konstantin; och efterkommit hennes begäran och druckit ett helt glas limonad försatt med kylande pulver; men att hon kallat honom «du» och «Konstantin,» derom nämnde hon icke ett ord. Hvarföre? det visste hon ej sjelf, vi lemna det till läsarens gissningsförmåga eller åt dem, som med en flytande gåspenna anatomisera qvinnohjertat.

Snart blef den sjuke åter orolig. Då fick Ottilia det lyckliga infallet, att försöka musikens verkan på hans sinnen; det lyckades så, att han ej allenast blef stilla och lugnare; till och med ett svagt leende spred sig öfver anletsdragen.

Leonna hade efterkommit allas önskan och gått till hvila i fru Palmans rum, ty klockan hade redan slagit elfva. Ludvig gick tyst och orolig fram och åter, och rökte sin pipa, under det Ottilia fortfor att locka milda toner från pianot, när ljudet af en kurirklocka nådde deras öron; snart stadnade de efterlängtade vid trappan.

Den officer, som åtföljde läkaren var vår nya bekanta, «löjtnant Karlowitsch.»

I stället för en längre skildring, så väl af det förflutna som det närvarande, lemnas ett bref i läsarens händer, som under denna natt skrefs af Feodor Karlowitsch till en af dess fordna kamrater i Dorpatska kadetskolan, nu mera guvernements-sekreteraren i X…

Gode Alexander!

Rönnbacka April 1810.

Jag längtade att se, huru du genom dina glasögon vill på din karta taga reda på, i hvilken del af Finland jag nu befinner mig; men gör dig ingen fåfäng möda – detta lilla ställe är icke upptaget i något geografiskt verk, ehuru det sannerligen skulle förtjena det, ty ehuru det blott liknar en bättre bebygd bondgård, bebos det likväl af englar! —

Ja, ja, skratta du, jag står vid mina ord, och återtar dem aldrig. Jag menar härmed icke, som du kanhända tror, bekjortlade englar, ehuru några sådana äfven lära finnas här; jag menar menniskor, välgörande menniskor, hvars dygder upphöja dem till rang och värdighet öfver andra stoftets barn.

«Det der är godt och väl, men deraf blir jag icke mycket klok,» säger du, och frågar huru jag förfaller i sådana deklamationer. Nå väl jag vill försöka ordna de verkeligen sammanfösta händelser, som passerat den senare hälften af innevarande dag, och ehuru i närvaro af – ja det får du veta sedan – berätta dig allt så skämtsamt och vidlöftigt som möjligt är, för att – hålla mig… vaken. —

För att taga igen min skada efter tvänne nätters vakor, den ena på assemblén, den andra på vakthållning, beredde jag mig på en försvarlig «siesta;» ur bästa sömnen väcktes jag upp af min Gregor. – Nu är jag eljest, som du vet, temmeligen öfverseende mot dessa arma satar, som i godt och ogjordt väder alltid nödsakas stå på tå för andras nycker, men detta tilltag var dock för starkt!!

Färdig att med barska ord, kanske också med åthäfvor, sätta mitt husbondvälde i behörig respekt, såg jag – fastän ännu yrvaken, en dylik figur stående vid dörren, som jag genast igenkände. Det var Ivanoffs gamla trogna Vasilij!

Du vet huru som allt hvad som rörer denna stolta, ädelsinnade man, intresserar mig, oaktadt alla hans små besynnerligheter. – Kanhända är det just de, som fästa mig vid honom. Lika godt, jag säger nu som förut: i hans lif finnas hieroglyfer, som endast en längre bekantskap kan dechiffrera, du vet äfven huru vår blef afbruten.

När jag såg Vasilij, trodde jag att hans herre äfven var nära, men karlens bedröfvade uppsyn motsade denna min förmodan. Af den berättelse han då och sedan under den resa, jag hufvudstupa måste företaga, afgaf, vill jag gifva dig ett kort sammandrag.

Som du väl måste erinra dig från det bref, jag skref i början af Oktober, sjuknade Ivanoff i följd af fordna blessyrer under det vi bivuakerade vid Porkala och strapatserna der. Det blef fråga om amputation, då han fördes till Åbo lazarett, men det gick icke så långt; ty efter ett halft år, blef han der så vida återställd, att han kunde gå med kryckor. Oförmögen att tjena längre fick han afsked som major, med pension och en ny orden; den första erhöll han tillika med blessyrerna vid Åbo; men han är också invalid vid 30 år!! —

Skiljsmessan

Mot aftonen samma dag, satt Leonna ensam hos modren, som nu syntes slumra. Skymningen tog till; hon smög sig varsamt för att uppdraga rullgardinen. Snöret var redan fästadt, när hon hörde ljudet af hästhofvar från vägen; en ridande, en militär, steg af den frustande hästen invid trappan; hon hörde sin fars röst, som bjöd honom vara välkommen.

Var det Feodor? Det är säkert han! Hjertat klappade högt både af glädje och smärta. Hon skulle se honom! Men han kom för att taga afsked. Viss att Feodors besök var kort, kanske voro minuterna räknade, ville hon skynda sig till hans möte; ännu en gång se och inprägla de älskade dragen i sitt minne, höra välljudet af hans stämma – men hon vågade ej lemna modren allena.

Ändtligen kom sjuksköterskan in. «Der är en rysk officer,» sade hon, «och hans nåd bad fröken komma ut i salen.» Hon uträttade icke uppdraget så tyst, att ej den sjuka hörde det.

«Gå icke dit!» ropade hon: «om Petter får se att du talar vid Feodor, slår han dig också.» Hon syntes hafva hört något angående mötet på vägen.

«Goda mamma! Petter är icke här. Pappa vill tala vid mig;» och för att missleda modren tillade Leonna: «det är Schalinsky, han kommer för att taga farväl af oss, ty han reser bort i morgon.»

«Ja så, Petter låtsar tycka om Schalinsky; gå, men kom snart igen.»

Leonna gick som hon trodde till den älskades möte.

Men hjertat ville stelna, när Schalinsky synbart upprörd trädde emot henne för att helsa.

«Jag skall tidigt infinna mig i morgon,» fortfor Nordenskans i det genom henne afbrutna samtalet, «för att taga afsked af bror Feodor, samt öfvertyga honom, huru jag högligen ogillar min sons obehöriga uppförande, hvarom jag icke är okunnig, och det dumdristiga uppträdet på landsvägen, hvartill jag sjelf var vittne. Redan samma afton önskade jag förklara mig för min unga vän, men träffade honom icke, ty jag var tvungen att resa hem. Sedan sjuknade min hustru, och jag kunde ej drömma om er hastiga bortresa. Se der Leonna, stackars flicka, hvad en enda natts vakande gjort henne blek och rödögd,» sade han och strök med sin breda hand öfver dottrens glänsande hår. «Gå tidigt till hvila i afton barn, nog finns här dem, som kunna vaka öfver mamma ändå. Men laga nu så att vi genast få oss thé. Löjtnanten har ej tid att dröja många minuter, säger han, men en liten «panacé» måste vi dricka tillsammans först, hvem vet när och om detta sker en annan gång.»

»Straxt pappa» och Leonna skyndade ut för att under bestyrens täckmantel nedsvälja den felslagna förhoppningens bittra tårar.

I detsamma hon återkom, gick fadren ut, för att från sin kammare hemta det fluidum, hvarförutan han benämnde thé: gåsvin eller hönssoppa.

Knappt hade han aflägsnat sig, förrän Schalinsky skyndade att lemna ett bref i den darrande flickans hand, under det han med låg och rörd stämma sade: «Har fröken några tröstande ord att säga min stackars vän, så skynda! Jag vet icke hvad han skrifvit, men döm honom icke hårdt! tro mig, han förtjenar öfverseende – och medlidande, ty han lider.» —

Vid ordet öfverseende, såg Leonna på talaren med en förundrad blick, hon förstod honom icke – och när hon ville svara, inträdde hennes far.

Med synbar ansträngning bemödade sig Schalinsky att beherrska sin djupa rörelse, och tala om andra ämnen, men återkom dock alltid på samma punkt. I anledning af de oförmodade skyndsamma uppbrottsorderna, yttrade han:

«Derföre kommer mången af oss att synas otacksam och känslolös för bevisad vänskap och gästfrihet, men pligtens röst, måste nedtysta hjertats stämma. Detta är vår ursäkt. – Ännu äro icke tvenne år förflutna, sedan vi ansågos för fiender; men redan äro många fästade med ömma band vid landets döttrar, och de flesta genom vänskapens brodersband – med landets folk, men trohet vinner seger, och återseendet» —

Häftiga rop hördes från den sjukas rum och afbröto löjtnantens osammanhängande tal, hvars mening dock klart uppfattades af Leonna, men icke så af Nordenskans, som betraktade honom med förvåning, ty han förstod ej huru den eljest så glada och frimodiga unga mannen nu syntes vara, hvad han hade lust att kalla «käringaktig.»

Ett annat rop om hjelp från sjukvakterskan kallade far och dotter, som funno den sjuka vid dörren, skrikande på Leonna, som hon trodde än röfvas bort af Petter, än af ryssarna.

Nästan med våld måste hon bäras till sängen, och höll sedan Leonnas hand krampaktigt innesluten i sina båda.

Arma Leonna! endast den, som upplefvat en dylik stund, kan uppfatta hvad du lider under denna stund!

Hvad innehöll detta bref, öfverlemnadt under gåtlika uttryck af hans vän? Hvem kan väga sina ord, när man sjelf är upprörd, tänkte Leonna. – Men väl förmodade hon att Feodor ville med henne uppgöra ett förslag till framtida brefvexling. Fjettrad här, kunde hon hvarken läsa hans bref eller besvara det; ej en gång lemna honom genom deras samfällta förtrogne en helsning. Äfven denne måste bort, utan att hon fick säga honom ett lefväl.

Så hade en qvart timma förflutit, när dörren öppnades af Nordenskans. «Kom ut på ett ögonblick, Leonna!»

«Ack pappa, jag kan icke! Mamma släpper icke min hand.»

«Nej, nej!» intonerade modren, och grep ett tag om flickans arm, och stirrade på mannen, som hon ej syntes känna igen.

«Så gå sjelf in till flickan, och ursäkta hvad som ej kan hjelpas,» yttrade denne. Schalinsky kom, fattade Leonnas venstra hand, som var fri, tryckte den till sina läppar, och sade med en af rörelse bruten stämma: «Utan ett farväl af er, kunde jag ej skiljas härifrån. Måtte ni blifva så lycklig som jag önskar, lemna mig ett litet rum i ert minne! O kunde jag med mitt» – Han hejdade sig.

Derpå fortfor han förläget stammande: – «Om jag kunde uträtta något för er min fröken, – men jag känner ej vår marschruta eller vår bestämmelseort, det stadnar således i en hjertlig önskan.» —

«Ack om jag dock dristade besvära er med något i afton – till – »

«Kom icke fram med något lappri!» afbröt henne fadren. «Löjtnanten har, stackars gosse, nog angelägnare att tänka på. Det är väl något bud till din svägerska, kan jag förstå, men jag far dit i morgon bittida sjelf.»

«Då kan Erik äfven uträtta det,» invände Leonna. «Han skall lemna en bok till kusin Feodor, helsa honom emedlertid. Jag önskar er båda en lycksam resa, och – ett gladt återseende, – när Gud behagar» —

Schalinsky störtade ut, Nordenskans följde honom; Leonna sjönk ned vid modrens säng, en välgörande gråt lättade det betryckta hjertat.

Hon tackade Gud för den utväg. Han sjelf – som hon i sin barnsliga tillförsigt till det högsta väsendet trodde – hade ingifvit henne i nödens stund. Hon kunde nu besvara det bref, som nästan brände på hennes bröst, tyckte hon i sin otålighet att erfara dess innehåll.Budet från staden förde med sig medicin; ett pulver skulle genast intagas. Det var rogifvande. Om två timmar skulle den sjuka taga in andra satsen. Leonna gick undertiden på sitt rum under förevändning att hvila sig; på bestämdt klockslag skulle de, som nu vakade, säga henne till.Inkommen i det lilla rum, som hon bebott sedan barnaåren, – skådeplatsen för hennes fordna barnsliga tidsfördrif och små funderingar, vittne till de lätt förskingrade moln, som ibland skugga barnasinnets himmel. – Här hade det unga hjertat klappat fortare, i den lycksaliga känslan att älska och blifva älskad; här skulle hon nu företaga sig den första egenmäktiga medvetna handling – ty hon anade att det bref hon nu skulle bryta, det svar hon derpå lemnade, antingen på ett eller annat sätt skulle gripa in i hennes framtid. – Förut otålig, nu bäfvande – ty Schalinskys utomordentliga rörelse, sammanlagd med hans första yttrande, föreföll henne nästan oförklarlig – bröt hon förseglingen och läste:

Budet från staden förde med sig medicin; ett pulver skulle genast intagas. Det var rogifvande. Om två timmar skulle den sjuka taga in andra satsen. Leonna gick undertiden på sitt rum under förevändning att hvila sig; på bestämdt klockslag skulle de, som nu vakade, säga henne till.

Inkommen i det lilla rum, som hon bebott sedan barnaåren, – skådeplatsen för hennes fordna barnsliga tidsfördrif och små funderingar, vittne till de lätt förskingrade moln, som ibland skugga barnasinnets himmel. – Här hade det unga hjertat klappat fortare, i den lycksaliga känslan att älska och blifva älskad; här skulle hon nu företaga sig den första egenmäktiga medvetna handling – ty hon anade att det bref hon nu skulle bryta, det svar hon derpå lemnade, antingen på ett eller annat sätt skulle gripa in i hennes framtid. – Förut otålig, nu bäfvande – ty Schalinskys utomordentliga rörelse, sammanlagd med hans första yttrande, föreföll henne nästan oförklarlig – bröt hon förseglingen och läste:

«Dyra Leonna!

Med djup smärta aflägsnar jag mig från den ort, der du är. Mitt beslut står fast att aldrig visa mig för Leonnas ögon, om jag icke blir henne mera värdig, än nu. – Hon den goda, den englarena, som skänkte sitt hjerta, sin kärlek; som lofvade sin tro åt den, som så lättsinnigt – Dock nej, hvarföre anklaga mig inför den, hvars oskuldsfulla sinne ej förstår, ej anar de lidelser, som strida och kämpa om herraväldet i mannens oroliga själ.

Må din englalika mildhet göra dig öfverseende! Säg, att du förlåter mig. Säg att du som en genius vill omsväfva mig, och jag skall blifva dig värdig!

När jag då, luttrad genom sjelfpröfningens skärseld, äfven har tillkämpat mig den grad, som fordras, (utan att nedsätta mig i egna ögon), för att hos dina föräldrar anhålla om din hand, är jag då äfven säker att min Leonna icke tillåtit sin hatfulla broder, eller den faderliga myndigheten pålägga sig några andra band, än dem som förena henne med

Feodor von Harlinghausen?»

Leonna läste och återläste dessa rader, i hvilka låg en mening, som hon ej kunde förklara. Har det åter förefallit något emellan honom och Petter, tänkte hon; hvarföre talar han icke öppet om det, hvarföre i så dunkla ordalag. – Men tiden led och hon måste svara. Hon skref:

«Älskade Feodor!

Du har rätt, jag förstår dig ej; men att min Feodor ej står klar för mig i ett ögonblick som detta, då en långvarig, kanske beständig skilsmessa hotar oss, det anade ej mitt älskande hjerta, som bäfvat af oro, men ändå lefvat i hoppet att ännu en gång få återse sin älskling. Vet du Feodor, det ligger något konstladt, något på skrufvar stäldt i ditt språk. Hvad betyder det?! Hvarför denna häftighet? Har något händt, hvarföre då ej upptäcka det för din Leonna?!

Om du besluter att icke se mig, för att efter som jag fattar ditt uttryck straffa dig sjelf; är det väl rättvist att låta mig dela straffet, utan att veta, hvari felet består? Är detta fel begånget mot mig – o då borde du lita på min kärleksfulla tillgift, som jag på din; ty fela kunna vi alla, och derföre vill jag ej, för några obegripliga ord, minnas annat än vår kärlek, mitt lifs skönaste blomma.

Mitt löfte blef ouppfyldt i går; men Hedda sade dig väl orsaken ännu mer min biljet, som visst var kort, men tydlig – något som (jag finner det både af ditt och mitt bref) ej alltid är fallet. Men kärleken förlåter allt! Ögonblicken äro räknade. Jag måste sluta!

O, om jag kunde uppfylla din önskan och vara dig en genius, som skyddade dig mot hvarje fara! —

För att säga dig min tanke om slutet af ditt bref; så var öfvertygad, att om du äfven återkommer som general, och jag i generalen ej återfinner min Feodor, är han utan allt värde för mig. Frukta således ej; blir jag icke din här nere, sker vår förening i en annan verld. Således evigt din Leonna.»

Den omtalta bokens permar bekläddes med papper; hörnen förseglades med omsorg, innanföre låg brefvet; boken sammanknöt hon med ett band.

Det omtalta tecknet gafs, och hon skyndade till modren.

Ingendera, hvarken Feodor eller hon, hade nämnt ett ord om vidare brefvexling; men detta, liksom allt, lemnade hon åt Guds försyn. Han styr nog allt till det bästa, tänkte hon. Hon bar ju den kära bilden i sitt hjerta; med hopp, tro och förtröstan ville hon gå framtiden till mötes.

Leonna smög sig om morgonen sakta ur sjukrummet och fann sin far nästan resfärdig.

«Hur är det med mamma?» frågade han.

«Som jag hoppas bättre. Hon yrar icke mera, och har nu somnat.»

«Har du fått sofva sjelf barn? Laga så, att du intet blir sjuk också. – Hvar har du den der boken du talte om i går? Jag skall nu lemna den i behöriga händer. Ja så, du har till yttermera visshet skrifvit adressen utanpå. Ordning bör det vara. Du har väl något grönt från trädgården åt Maria? hvarom icke, så låt vara, jag måste skynda.»

«Å nej, det skall vara gjordt om fem minuter pappa!» och Leonna skyndade ut. Då hon återkom in, hade fadren öppnat bandet som höll boken tillsamman, och bläddrade liksom när barnen söka kopparstick. Samvetet slog den unga flickan; hon darrade, men andades åter fritt, när han sade: «jag trodde det vara något, som dugde läsa för mig under vägen, men jag ser det är tyska, hvarom handlar den?»

«En samling af poetiska arbeten pappa!»

«Sådant krimskrams har aldrig varit min sak.» Han kysste sin dotter och reste.

I andanom – ty huru ringa anda som kan finnas i vissa författ: s arbeten, hafva de dock ett visst privilegium att se och höra mer än andra menniskor – hör således äfven undertecknad mången fråga: «Hvad kommer åt Feodor? Hvarföre lemnar han ej sina göromål åt en annan, för att sjelf i flygande fart rida till Grönskog och taga afsked af sin flicka; till, som han vet sig vara välkommen hos hennes far?» —

Som en författ. står i ansvar för dem de föra fram på scenen; i synnerhet en som spelar en af hufvudrolerna, måste äfven besked lemnas om Feodor.

Men först en liten fråga till de manliga läsare, som antingen af nyfikenhet eller andra motiver, hedra ett sådant här obetydligt arbete med sin uppmärksamhet. Ha de aldrig sjelfva genom en förhastad orättvis misstanke – en obetydlighet i det hela – eller genom ett af dem sjelfva begånget felsteg, blifvit försatta i bryderi eller kanske köld mot den flicka de egnat sin hyllning, och likväl väntat, att hon skulle göra första steget till en försoning? Hon är antingen okunnig om orsaken till hans förändrade uppförande, eller ock finner hon sig sårad i den, för den finkänsliga qvinnan, ömtåligaste punkten: det gäckade förtroendet. – Händer det då, som ofta är fallet, att han finner sig träffad af en förhastad, eller omedveten anmärkning af hennes anhöriga, då är vanligtvis förbindelsen bruten, utan all förklaring.

Ofta ana ej hennes närmaste, att det unga hjertat klappat fortare först af kärlek, sedan af felslagen förhoppning; ty i det yttre lifvet är sig allt likt. – Han fortfar med umgänget i huset. Hon dansar, sjunger och – ler; men hvem räknar hennes tysta suckar, hennes nedsväljda tårar, under det han, egoisten, kastar sig i förströelsens hvirflar; glömmer, åtminstone låtsar glömma. Under andra experimenter med qvinnohjertan – vid en annan förbindelse, knuten af egennyttan och ärelystnaden – glömmer han sin första ungdomskärlek. —

Mången sådan karl har man ofta sedan hört säga: «Det är horribelt hvad hon förlorat sig! man ansåg henne dock förut för vacker!!»

«Men hvartill dessa frågor, denna predikan? Det är ju ett thema, som i romanväg haft och har tusende variationer. Håll er vid er berättelse. Ni sade ju nyss, att Leonna tog saken förnuftigt nog, och sådant var snällt. Hvad rår man för att andra tokor vanligtvis taga vårt prat för kontant?»

Finner ni er träffade? Lägg då handen på hjertat och kasta, om ni har mod dertill, första stenen på Feodor. Bättre vore dock, att lik publikanen i templet sucka och säga: «Gud vare mig syndare nådig!»

Det har ej varit och är icke vår afsigt, att göra Feodor till ett ideal, ett fenomen af fullkomlighet, som ej existerar i verkligheten. Han var en vanlig menniska, men ändå ingen af de allra vanligaste. Han var ung, hade hittills aldrig rönt någon verklig motgång, aldraminst sorg; det sjudande ungdomssinnet var ej dämpadt genom annat än sedolärans tryckta maximer, sådana som gifvas till utanlexor vid läroanstalterna, men tyvärr, så sällan der bringas till utöfning.

Jemförelsevis stod han likväl högt öfver de flesta af sina kamrater, ty han hade en stark hederskänsla, som afhöll honom från mången förvillelse. Vänskapen med Alexander, och deras brefvexling, vande honom att i tankarna genomgå hvarje händelse, emedan vännerna gjort ett ömsesidigt löfte att ej ens dölja sina svagheter.

Huruvida ett sådant löfte, gifvet i en stund af ungdomlig enthusiasm för dygd och rätt, ordagrannt uppfylldes, lemna vi derhän; men det hejdade likväl mången dårskap på halfva vägen. Härtills hade Feodor kanhända gått i en förlikning med sitt samvete och bättre vetande, ty ännu gjorde ingen flicka anspråk på hans trohet. Leonna hade varit en barndomsfantasi, ett luftigt ideal utan form. Men sedan han lärt känna henne, blef det annorlunda; och när han nu försyndat sig, ångrade han djupt sitt lättsinne och sina obetänksamma tvifvel om henne, den oskyldiga och flärdfria, tvifvel, ingifna af en sådan person som Hedda. Men han insåg äfven, att en bekännelse derom icke tjenade till annat, än att förstöra Leonnas oskuldsfulla förtroende. Han var icke nog djerf, icke nog öfvad i förställning, att framträda till den förorättade flickan likasom ingenting förefallit.

Hvem vet likväl huru det gått, om han haft tid till besinning, och han ej genast låtit genomskåda sig af Schalinsky. Den omisstänksamma flickan hade varit lätt förvillad, men han fruktade vännens forskande blickar; långt ifrån nöjd med sitt bref, hade han gerna förstört det och skrifvit ett annat, men nu fick det vara. Han hade likväl, som han trodde, uttalat sitt beslut att blifva henne värdig. Det ville han hålla som en man, som står vid sina ord. «Många sådana löften göras – hållas och brytas!» tänker läsaren.

Med hvilken oro afvaktade han ej vännens återkomst från Grönskog. Den afdelning af manskapet, som under hans uppsigt skulle från det så kallade tyghuset och proviant-magasinet pålasta packvagnarna, stod sig ej mera än jemnt, ty Feodor ville vara fri och ledig, för att läsa Leonnas bref, hvars ljufva ord – derom var han öfvertygad – blefve en helande balsam för hans oroliga hjerta.

Schalinsky kom och medförde endast en vänlig helsning. Missnöjd med Feodor dessa dagar, hade denne under hemvägen beslutit litet plåga honom; men då han varseblef hans oförställda sorg, uppbjöd han allt för att trösta och hänvisade honom på morgondagen. Han meddelade honom ända till de minsta omständigheter, rörande mötet med Leonna, och den positiva omöjligheten för henne att handla annorlunda.

Allt var färdigt för uppbrottet; tross- och ammunitions-vagnarne förespända. Manskapet, med tornister och den konstmässigt hoprullade kapotten på ryggen, stödde sig väntande mot gevären.

Ställets innevånare och äfven annat landtfolk från granskapet samlades för att se det aftågande manskapet och månget förkläde samlade också förstulet tårarne, som skymde bort glansen i de vackra landttärnornas ögon, under det mången ungersven åter önskade orostiftarne så långt bort som pepparen växer.

Man afvaktade endast öfverstens ankomst, hvars granskande blick skulle öfverse det hela.

Med väntan och otålighet skådade Feodor ut åt vägen; men icke rörde denna otålighet öfverstens ankomst, utan den välkända gula kaleschen från Grönskog, som nu ändteligen nalkades.

Men innan dess ägare med vanlig maklighet stigit ur och skakat hand med sina båda unga vänner, gafs tecknet att öfversten också var i antågande.

Ögonblicken voro således dyra. «Gå du in med gubben, jag skall förhöra kusken,» hviskade Schalinsky till Feodor.

«Vi komma att sakna eder rätt mycket,» försäkrade kapten Nordenskans hjertligt, och tryckte Feodors hand, «men hade ej det dumma missförhållandet varit emellan bror och min son Petter, vore förlusten ändå känbarare, ty då hade vi ofta umgåtts. Nå hvem vet, kanske återse vi hvarandra framdeles, och då måste ett sådant groll ha försvunnit.»

«Jag både önskar och hoppas detsamma,» svarade Feodor och tryckte tacksamt hans hand. «Jag på min sida vill visst aldrig väcka det slumrande agget hos min vederpart, men då jag icke vet hvad som föranleder detta hatfulla uppförande» —

«Så låt oss lemna allt i förtröstan på framtiden,» inföll Nordenskans. «Vi båda förblifva vänner. – Men så när hade jag glömt något. Dotter min sänder er här en bok, som hon haft till låns.» Han dykade upp den ur den djupa rockfickan. «Nog har hon aktat den, som så förvarat permarna,» tillade han.

Feodor mottog boken och kastade en frågande blick på Schalinsky, som nalkades i detsamma. Denne anmärkte leende: «boken fordrade kanhända en ren klädning för att handteras af frökens vackra händer.»

Nu hvirflade trumman; alle man i ledet! En handtryckning och Schalinsky skyndade bort. Nästan faderligt omfamnade Nordenskans den qvarblefne Feodor, som bestormad af känslor föll till hans bröst. «Innan vi skiljas, dyre farbror, så lofva mig heligt, att aldrig låta er älskvärda dotters framtida öde bero af hennes halfbrors godtycke. Lofvar farbror detta?»

Något förvånad, svarade Nordenskans ändock godlynt, till och med hjertligt: «Jag vet ej anledningen till denna brors önskan, men som den alldeles stämmer öfverens med min egen vilja, kan jag gerna lofva det.»

«Gud belöne dig derför!» och Feodor störtade ut.

Nordenskans stod ett ögonblick qvar på trappan och såg efter den bortilande, och yttrade halfhögt för sig sjelf: «Stackars gosse! Nog ser jag, hvar skon klämmer, och din lycka står i vida fältet. Ditt råd var emedlertid godt, jag skall taga det ad notam.»

Han gick derpå in till sin svärdotter. Fru Snabbeck var ännu qvar, men Hedda hade ej återkommit.

De stodo alla tre i ett fönster, och sågo hur den ena truppen efter den andra försvann bakom ett skogbevuxet berg vid vägen. Knappt hade dammet hunnit lägga sig, förrän man från den sidoväg, som förde till landtmätarebostället, blef varse en resande. Det var Petter, som kom hem. Fadren log inom sig och tänkte: «minsann ser det icke ut som herr befallningsman, af fruktan att förlora skinnet, legat i bakhåll.»

Petter var icke i bästa lynne; när hans fru sporde hvarifrån han kom, svarade han tvärt: «sist ifrån Brandéns, der har jag hört intressanta nyheter.» Maria såg af hans blick och hörde af tonen att en storm var i antågande, och såg helst att denna bröt löst i svärfadrens närvaro, hon frågade efter utseendet likgiltigt: «Hvad höres det då för nytt?»

«Först och främst att frun far omkring och roar sig, när hennes man är borta – och det i så valda samqväm till» —

«Ett samqväm som syntes anstå dig i somras, när du sjelf förde mig dit,» svarade Maria kort, «äfven antog du inviten.»

«Det var då, men nu har jag hört superba historier om vissa menniskor der,» och med en grimace vände Petter sig till fru Snabbeck. «Fruns skarpsynthet har ej heller här kommit på skam,» fortfor han. «Ni har yttrat att den der öfverstinnan och hennes syster sågo utklädda ut, och ni hade rätt. Båda hafva haft rang och värdighet af värdshusjungfrur, i samma stad der öfverstens fru lefver. Han och en annan officer tog derifrån hvar sin dam, och förde dem med sig hit.»

«Nå det kan jag säga, det var ju skandalöst!» beskärmade sig fru Snabbeck, likväl smickrad att se sin skarpsinnighet anmärkt. «Men att öfversten icke blygdes att låta en sådan der gälla för sin fru.»

«Hvem kan bevisa detta?» inföll Petter. «Han lät det endast passera, när doktor Ström, som nog kände förhållandet, ville introducera henne under detta namn i sitt hus. Öfversten visade sig ju aldrig tillsammans med henne i staden, till och med icke här på landet.»

«Men afskedskalaset» – inföll Marie misstroget.

«Nå visst bestod han det, men fruntimren och dansen var hos ingeniörens, ej hos honom, som bor i en helt annan byggning; eller deltog han kanhända i dansen? neej, – nå så har jag rätt! och någon ersättning måste han väl gifva sin donna när han lemnar henne; ryktet säger till och med, att han spelt bort henne till en af sina vänner; sanningen är att han förlorade tvåtusen rubel till en bekant och till densamma kommer hon nu antingen som pant eller betalning, huru man vill taga det.»

«Men af hvem har du hört allt det der?» frågade Maria ännu misstroget.

«Jag har det från säker hand. Lita du på det.»

Nordenskans den äldre, en åhörare af allt detta, som endast med ett: «Nå? det var f – n!» «hm, hm,» eller «så, så,» härtills tillkännagifvit sin uppmärksamhet, sade nu, sannolikt i den mening att förbereda något som han sedan ärnade afhandla närmare med sonen: «Jo, jo, nog lär du ha rätt, jag påminner mig nu, huru Feodor Karlowitsch alltid undvek att tala om dessa damer, och när prestens fru engång plågade honom med frågor om dem, svarade han: att han aldrig sett öfverstens fru; något som förundrade oss alla. – Du ser häraf kära Petter, att han icke gillade ett sådant lefverne.»

«Det bevisar blott att en blind höna också någongång kan hitta ett korn,» svarade Petter, och aflägsnade sig skyndsamt för att skrifva ett bref, med den återvändande skjutsgossen; han undvek att vara allena med fadren, som reste hem på eftermiddagen.

Innan vi på lång obestämd tid lemna Feodor och hans vän, följa vi dem till första nattqvarteret, en vid landsvägen belägen by, några mil derifrån.

När Feodor mottog boken af Leonnas far, trodde han sig i Schalinskys leende finna, att denne af kusken erhållit det lofvade brefvet, men under marschen var det intet tillfälle att, ohörda af andra, vexla några ord. Han måste således beväpna sig med tålamod. Boken var han nödsakad att lemna till sin betjent.

I mörkningen uppnådde de nattqvarteret; åt Feodor, Schalinsky och Boldakoff anvistes den bättre af de tvenne kamrar, som lågo innanför en stor stuga, der femtie man snart snarkade godt på utbredd halm.

Det var redan långt lidet på qvällen, men ännu tycktes hvarken Feodor eller hans vän vilja lyssna till den tredjes uppmaningar att gå till hvila. Denne hade genast efter den måltid, gamla värdinnan i huset uppdukat, krupit upp i det ena af de höga, breda, men korta sängställena, öfvertäckta med mångbrokiga ylleryor. Småond öfver de andras envishet, vände Boldakoff sig åt väggen och somnade.

Feodor hade oupphörligt bläddrat i den omnämnda boken, under det hans vän iakttagit honom med väntande blickar.

«Gud ske lof, nu hvarken hör eller ser han oss; lemna mig nu brefvet,» utbrast Feodor, i det han lade ifrån sig boken.

«Hvilket bref?»

«Det som kusken gaf dig; var barmhertig och hutla icke längre med mitt tålamod.»

«Jag har icke något bref,» försäkrade Schalinsky. «Fröken hade väl lemnat karlen ett pakett, med tillsägelse att lemna det antingen till dig eller mig, men sedan hade hon tagit det tillbaka, och sagt att kaptenen ville sjelf lemna det i rätta händer. När jag nu såg, att du erhöll boken, var jag nöjd; i annat fall hade jag påmint derom. Naturligtvis måste boken innehålla svar på ditt bref, så framt hon velat svara.»

«F – n heller! Jag har genomgått hvart enda blad; icke en papperslapp, icke ett understruket ord skulle undgått min uppmärksamhet.»

«Du är ett bra dåligt ämne till polisminister, som ej fått det infallet att se efter hvad som förvaras under dessa sigill,» skämtade den andra, öppnade förseglingen med ett knifblad, och räckte Feodor det bref vi redan läst. —

Djupt träffad af flickans ömma och naiva förebråelser, som alla voro förtjenta, förstod han att uppskatta det ädla tänkesätt, som röjde sig i hvarje ord. Slutet gjorde honom förtjust, och han dolde ej sin glädje; han omfamnade sin ovärderliga vän, men visade honom likväl icke brefvet – skälet kan man lätt inse. – Men han tog honom till vittne af sin högtidligt fattade föresats att göra sig värd hennes kärlek.

Sjukdomen hade brutit sig; fru Nordenskans förbättrades ögonskenligt, men sjelf försäkrade hon ännu, sedan hvarje spår deraf försvunnit, att hon plågades af den minsta ansträngning. Hon grufvade sig öfver de minsta bestyr, som hörde till hennes husmoderliga kall – vi känna ju hennes förkärlek i detta fall. – Nu hade den omvårdnad alla, och i synnerhet Leonna, skänkt henne, drifvit makligheten till en ännu högre grad.

Det ålåg således den knappt sextonåriga dottern, att intaga hennes plats i hushållningen. Lust och omtanka göra äfven svåra ting lätta, och Leonna insåg sjelf att hon behöfde en verksam förströelse. Den lilla tid hon varit borta hemifrån, hade äfven i detta afseende varit henne nyttig; ty hon kunde nu anställa jemförelser. Hon sökte derföre förena mormodrens driftiga omtanka med den ordningsanda och behagliga «komfort,» som gjorde lifvet på Rönnbacka så trefligt. Småningom lyckades hon i sina bemödanden, visserligen icke utan ansträngning och några misslyckade försök; men hon visste att göra sig älskad och aktad af tjenstefolket – med få undantag hade en ny upplaga efterträdt den gamla – och det hörsammade henne gerna.

Lik karlar i allmänhet och fäder i synnerhet, kunde äfven Nordenskans ej uppskatta hvad en ung qvinna lider, som så der handlöst måste öfvertaga vården om ett stort hushåll, der ansvaret ligger tungt på hennes svaga, ovana skuldror; en börda, som endast kärleken eger förmåga att göra lätt. —

Likväl erhöll Leonna då och då en vänlig blick, ofta ett hjertligt ord af sin far, som nu märkte skillnaden mot förr enär han, till exempel vid en hastigt påtänkt resa, hade allt rent och i ordning, (ty huru mången ledsamhet uppkommer ej ofta om en löskrage är illa ansad och de frånslitna banden ej behörigt fastsydda o. s. v.), eller då värdinnan, för en oförmodad gäst, alltid hade något godt och smakligt i beredskap. Allt sådant hade varit sällsynta fall i hans husliga lif, sedan den gamla trotjenarinnans död föregående året.

Dessa voro äfven de enda solskensblickar i Leonnas husmoderliga lif, ty modren kunde hon aldrig göra rätt i lag; sjukdomen hade gjort henne retlig till sinnes, hvilket jemte ett inre medvetande af egen oförmåga, och medfödd afund öfver andras förmåga, gjorde henne nästan svartsjuk på sin egen dotter, när det någon gång hände att mannen gjorde henne uppmärksam på dottrens tilltagande förtjenster.

Fru Nordenskans lemnade ej mera sitt rum, med undantag af måltidstimmen. Hon visade då god aptit, men klandrade likväl allt; sannolikt i den mening att derigenom synas vara fru i sitt hus. Utan sysselsättning blef tiden henne lång, och hon trifdes numera ej allena. Leonna fick ofta uppbära orättvisa förebråelser, att hon vårdslösade sin mor, då hon för de mångfaldiga bestyren måste lemna henne.

LEONNA. ANDRA DELEN

Leonna lär sig känna en fru med verldston och en annan af värde

Omkring tre mil från kyrkbyn, i en annan trakt af socknen, låg en herrgård med vidsträckta ägor, från långliga tider ett fideikommiss för Bärendorfska familjen. Egendomen var på sednare tider ganska vanvårdad, ty nuvarande ägaren, lagman Bärendorf, bodde i hufvudstaden, der han innehade tjenst; han hade efter sin faders död arrenderat bort den åt en man, som endast sökte ögonblickets nytta, utan att bry sig om framtiden eller vårda de fordna anläggningarna. Undertiden lefde lagmannen med sin familj på stor fot i Åbo, och ansåg det småaktigt att revidera utgifter och inkomster, förrän de förra togo öfverhanden. Han uppsade då arrendatoren. Fru och barn skulle bo på godset; sjelf tog han sig tjenstledighet denna sommar, för att se till egendomen, som han endast trenne gånger besökt under tjugu år.

Andra gången detta skedde, medföljde hans fru på besöket. Ehuru de varit gifta i flera år, gjorde hon nu först personlig bekantskap med sin svärfar. Sedan dess hade hon hvarken återsett honom eller Johanneshof förrän nu.

Under de några veckor hon der passerat, såg Leonna dagen, och kapten Nordenskans, hvilken stod i affärsförbindelse med gamla herrn på Johanneshof, hade bjudit unga herrskapet till faddrar åt sin dotter.

Någon tid efter denna tilldragelse hade, helt oväntadt för arfvingarna, den redan till åren komne mannen gift sig för andra gången, ehuru han snart åter blef enkling; och hans son, lagmannen, som öppet visat missnöje med detta giftermål, kom icke mera till Johanneshof i sin fars lifstid. Som redan är sagdt, hade han arrenderat bort egendomen.

Ryktet hade väl omtalat denna familjs hitflyttning, men ingen af våra bekanta hade ännu sett dem.

Samma söndag, vi omnämnt i slutet af förra delen, såg Leonna i kyrkan tvenne okända fruntimmer inträda i främsta bänken framme vid choret. Deras ankomst väckte desto större uppseende, som halfva predikan då redan var förbi. Den ena af dessa damer, var ett ännu vackert men blekt medelålders fruntimmer med ett förnämt, men graciöst väsende. En röd kaschmirs långschal var smakfullt draperad öfver en rock af svart siden. På hufvudet hade hon en enkel spetsmössa med ljusröda band; hatten tog hon genast ganska ogeneradt af sig, för värmens skull.

Den andra var något utstyrd, ty toiletten öfverensstämde icke med personens utseende och ålder. Hennes safflorsröda tyllklädning med korta ärmar, dess bara hals och axlar endast omgifna af en kolleretrimsa; dess med blomster prydda hatt o. s. v., skulle väl anstått en tjuguårig tärna, men hos henne sqvallrade en viss snörpning vid munnen, och vissa linier vid pannan, om ett och annat tiotal mera. Utomdess såg hon pretentiös och tvungen ut, och hela hennes figur antog en marionettlik rörelse, när hon tilltalades af sin granne, eller trodde att någon bemärkte henne.

Leonna, som satt midt emot dem på andra sidan i choret, hade en stund varit ett mål för den först omnämnda damens förstulna blickar, hvarefter denna tycktes hviska några ord till sin följeslagerska, hvilken, hittills upptagen af sin egen värda person och jemkning om sin paryr, nu gaf sig tid att begagna den på ett svart band hängande lorgnetten, och rikta blicken på Leonna. Den stackars flickan rodnade af blygsel och harm öfver ett så oskickligt beteende i Guds hus, och första gången afvaktade hon med otålighet gudstjenstens slut, då hennes far kom till bänken för att afhemta henne.

Straxt efter deras ankomst till prestgården, körde en ståtlig vagn in på gården och en betjent i livré hjelpte de tvenne omtalta damerna derutur.

Pastorn gick emot dem, förde dem i salen, presenterade dem för sin hustru och deras öfriga gäster.

Den ena af damerna var fru lagmanskan Bärendorf, den andra hennes kusin fröken Renata Strutz.

Lagmanskan sade sig vara «charmerad» att göra fröken Nordenskans' «connaissance» och utbad sig det nöjet, att genast härifrån få föra henne med sig till Johanneshof, der hennes tvenne äldre flickor skulle mottaga henne med «förtjusning.» Hon «reklamerade» sin rättighet som gudmor till fröken Leonna, och ville ej veta af någon «refus.»

Kapten Nordenskans ansåg detta som en stor heder och förmån för sin dotter, och Leonna på sin sida intogs af lagmanskans artighet och lediga manér. De voro således lätt öfvertalade.

Efter kaffet ville lagmanskan bryta upp. Hon skulle göra ett besök hos friherrinnan Perlkrans, som öfver sommaren hyrt sig rum på Löfsala rusthåll.

«Friherrinnan är köttslig moster till Bärendorf, och utomdess en charmant gumma,» sade hon. «Jag har, sedan jag kom hit på orten, ej varit i tillfälle att göra henne min visit. Hon skulle få skäl till missnöje om jag underlät det, när jag är henne så nära, derföre måste vi redan rekommendera oss.»

Pastorskan ville öfvertala lagmanskan att dröja en stund. Det vore god tid ännu, menade hon, då hennes nåd och fröknarna troligen dröja qvar öfver natten på Löfsala.

«Dertill äro vi något för manstarka!» invände lagmanskan leende.

«På Löfsala saknas ej rum, och utomdess är värdsfolket väl försedt med hvad som kan behöfvas för deras hyresgäst, att taga emot fremmande hvad tid som helst,» försäkrade pastorskan. «Löfsala mor skulle anse sig vara i sjunde himlen, om hon finge herbergera fröken Leonna både som granne och gudmor för hennes lilla son.» —

«Ja, är det icke märkvärdigt, hvad bondfolk gerna åberopar sig bekantskap med bättre folk, bara för det de bo i en och samma socken,» anmärkte fröken Strutz.

Tout comme chez nous, hade hennes kusin gerna svarat, men fröken hade troligen ej förstått tillämpningen, och ingen svarade på hennes anmärkning.

Snart rullade vagnen utföre «prestgårdsbacken,» och inom några ögonblick voro de på den vackra skogsväg, som förde till rusthållet.

Leonna hade ej färdats den vägen sedan Feodors möte med hennes bror. Hvilka minnen väckte ej dess åsyn – !

Under åkandet hörde hon, huru damerna sinsemellan gjorde temmeligen bittra anmärkningar öfver en person, som lagmanskan betecknade med «la bourgeoise,» men för mycket upptagen af egna tankar, fattade Leonna blott, att denna för närvarande var på Johanneshof, och att de önskade dess bortresa m. m. d.

Ungefär klockan sex var man framme vid Löfsala. Rusthållarmor öppnade sjelf grinden och friherrinnan stod på trappan färdig att taga emot.

Friherrinnan Perlkrans var, efter hvad Leonna sedan erfor, fyllda sjuttio år, men hon var en af dessa sällsynta, som ännu i ålderdomen bibehålla ungdom. Ännu hade ej åren böjt hennes gestalt, eller fördunklat glansen i hennes mörka blå ögon, hvilka allvarliga, och likväl så vänliga, blickade omkring sig. Likväl hade antingen sorg eller bekymmer plöjt en fåra på hennes vackra hvälfda panna, och håret var silfverhvitt. Under en hvit nettelduksmössa, omgifven af ett gredelint band, låg håret slätt kammadt åt sidorna. Klädd i en rock af hemväfdt bomullstyg bar hon den så väl, att mången dam i siden och sammet skulle i hennes närvaro synts mindre väl klädd.

Med hjertlighet omfamnade hon lagmanskan Bärendorf, sedan sade hon: «Förra veckan erfor jag först händelsevis, att ni flyttat till Johanneshof, och jag gläder mig att vara er så nära, men kan detta unga fruntimmer vara din dotter? då har hon utomordentligt förändrat sig på tio år.»

«Nej bästa tant, det här är fröken Nordenskans från Grönskog; jag enleverade henne från prestgården, der hon med sin far, jemte oss, var till middagen.»

«Välkommen min lilla vän!» och den gamla drog Leonna till sig, kysste hennes panna och skådade henne sedan med synbart välbehag i de mörka ögonen. «Min goda värdinna här på Löfsala har talat om er med så många loford, att jag gläder mig att så oförmodadt få göra er bekantskap.» Glad och tacksam öfver denna mottagning tryckte Leonna den ännu vackra handen till sina läppar.

Fröken Strutz såg förnärmad ut, att ha blifvit så förbisedd. Hon presenterades nu af sin kusin lagmanskan.

I friherrinnans «välkommen!» låg väl artighet, men ej en skymt af den förra hjertligheten.

Lagmanskan lät snart öfvertala sig att dröja der öfver natten. Sällskapet satte sig på den öfverbyggda trappan, som söndagen till prydnad var omgifven af rönn- och björklöf. I stället för thé, som friherrinnan aldrig nyttjade om sommaren, förtärde man sockervatten försatt med hallon- och lingonsaft.

«Huru och af hvem har tant fått anvisning på detta rätt trefliga ställe?» frågade fru Bärendorf.

«Ödet styr ibland så der underligt,» svarade friherrinnan med en vacker blick. «Min läkare har redan länge förordnat mig saltsjöbad och landtluft, men än yppades en, än en annan svårighet.» —

«Hvarföre valde ej min tant Johanneshof till vistelseort, en vik af saltsjön vattnar äfven dess stränder,» inföll lagmanskan.

«Du vet af gammalt hvad värde jag sätter på oberoende,» svarade tanten leende. «Äfven var jag okunnig om att ni flyttat dit.» —

«Men genom hvem kom min tant hit?» frågade den andra.

«Jo ser du, värdinnan här är systerdotter till min gamla Anna, och tidigt i våras kom hon till Borgå, så väl för att helsa på sin moster, som för att sätta sin stjufdotter i syskola hos ett fruntimmer, som syr kläder åt andra,» svarade tanten. «Då omtalade hon för mig, huru lyckligt hon var gift, och hvilken vacker belägenhet detta rusthåll ägde, med ett ord hon gjorde mig helt pickhågad att komma hit. Här trifs jag också oförlikneligt väl.»

«Har min tant gjort någon bekantskap med grannarna häromkring?»

«Ännu icke. Du känner mina små egenheter, till hvilka också hör trögheten att komma hemifrån. – Mitt värdsfolk är dessutom ovanligt städade och trefliga menniskor; dagligt sällskap har jag äfven i det fruntimmer jag nyss nämnde, hos hvilket rusthållarens dotter varit för att lära sy. Äfven hon är hitkommen för att under några veckor njuta landtluft och begagna bad, för att vederqvicka sig efter flera års träget arbete och stillasittande.»

«Hvad heter hon? månne hon är skicklig klädsömmerska?» frågade lagmanskan med synbart intresse.

«Hennes namn är Sellzing,» svarade friherrinnan; «hon har bott i Borgå i åtta eller nie år, der hon med sitt arbete försörjt både sig sjelf och en sjuklig åldrig far. Han har varit död sedan ett år. Ehuru hon ganska litet vidrör deras fordna öden och förhållanden har jag dock hört, att hon är barnfödd i Reval, der hennes far varit handlande.»

«Månne hon syr väl och får kläderna att sitta väl och efter modet?» inföll lagmanskan, som föga syntes vara intresserad i en sömmerskas öden.

«Säker om det förra, sätter jag ej det andra i fråga, då hon arbetar för alla de bättre husen, och ofta nödgas använda både natt och dag, för att medhinna allt. Derigenom har äfven hennes helsa lidit.» —

«Hvilken lyckträff för mig,» utbrast lagmanskan lifligt. «Hon måste komma till oss på en liten tid; ty i anseende till flickorna, som växa så horribelt, är jag just i behof af en sådan menniska.» —

«Du glömmer,» och i friherrinnans ton och blick låg en lindrig förebråelse, «du glömmer att denna menniska nu är hitkommen, för att hvila sig och sköta sin helsa.»

«Den som arbetar för betalning, bör ju vara glad att få arbetsförtjenst,» invände nu fröken Strutz, som såg sin kusin vara förlägen om svar.

«Den kommer ej att fattas henne, när hon återvänder, med återhemtade krafter och arbetslust,» svarade friherrinnan. «Hon har många som vänta henne både kunder och elever.» – «Ja hon ger timmar. Mamsell Sellzing tyckes erhållit en ganska bildad uppfostran.»

Lagmanskan fann nu för godt att anslå en helt annan ton. Hon försäkrade att mamselln hos dem på Johanneshof skulle njuta så väl af landets behag, som af ett muntert sällskapslif. «Jag förmodar, att det är hon, som sitter der på gungbrädet, i den lilla trädgården,» fortfor fru Bärendorf. «Om så är, vill tant vara så gracieus och presentera mig för sin favorit, så få vi se hvad min öfvertalningsgåfva förmår.»

Utan att svara, steg friherrinnan upp, och ledsagade sällskapet dit, der mamsellen satt och jollrade med värdsfolkets lilla gosse.

Blygsamt, men ledigt besvarade hon deras helsning. Hon hade stigit upp för att lemna dem plats, och satte barnet i gräset.

Fröken Strutz, hvilken sade sig hålla ofantligt af små gossebarn, ville locka honom till sig, men barnet stretade emot och begynte gråta, deremot räckte han snart sina små armar mot Leonna.

«Barn ha en egen instinkt,» anmärkte friherrinnan leende.

«Det är första gången han ser mig,» invände fröken litet förnämt och tog plats på gungbrädet.

«Mamsell Sellzing var honom äfven helt fremmande, när hon kom hit, men på ögonblicket voro de vänner.»

«Hon hade väl något att muta honom med, kan jag förstå.»

«Innan något sådant kom i fråga, var vänskapen oss emellan knuten, och hvarmed har den unga fröken nu mutat barnet?» yttrade mamsellen med ett fint leende.

Fröken måste ansett sig något förnärmad, ty hon svarade något hvasst, ehuru det skulle ha utseende af ett skämt: «Med sin söta min och sina vackra ögon; dermed lockar man både barn och narrar!» Fröken Renata syntes helt förtjust i sin egen qvickhet.

«Fröken har i båda fallen rätt. Ögat är själens spegel, och att se i den hör till englarnes natur – men med narrar, så väl masculina som feminina, hoppas jag, att vi för närvarande ej ha något att beställa,» anmärkte friherrinnan leende.

Det syntes på fröken, att den sista meningen var för henne fullkomlig latin.

Med vänlig nedlåtenhet vinkade lagmanskan mamsell Sellzing, och bjöd henne sitta bredvid sig; sade sig vara förtjust af att göra bekantskap med ett fruntimmer, af så «erkänd» skicklighet i modearbeten; med uttalad förhoppning att få henne en liten tid till Johanneshof, för att hjelpa till med några klädningar.

Förgäfves invände mamsellen, att hon aldrig varit borta och sytt; huru nödigt hon var i behof af hvila och oberoende den korta tid, hon här kunde dröja, m. m.

Men nu hopade fru Bärendorf löften på löften; mamsellen skulle ha ett eget rum för sig; ega sin frihet, gå och promenera när hon behagade. Genom arbete skulle hon visst ingalunda uttröttas; de voro många som kunde sy, endast hon ville «klippa till,» och visa dem huru allt blefve nätt och modernt. Ingen motsägelse hjelpte. Det afgjordes, att mamsellen efterskickades, så snart lagmanskan kom hem till sig.

Friherrinnan, som under allt detta ej yttrat ett enda ord, utan syntes vara upptagen af att se huru förnöjd lilla gossen jollrade med Leonna, reste sig, och inbjöd sällskapet till aftonmåltiden.

Mamsell Sellzing, inbegripen i bjudningen, aflägsnade sig för att lemna ifrån sig barnet.

Under denna hennes frånvaro frågade friherrinnan, hvarföre ej lagmanskan tog henne med sig, då det fanns tillräckligt rum i vagnen.

Den tillfrågade syntes ett ögonblick förlägen, men svarade sedan fermt: «Bättre än jag, känner min nådiga tant, att vårt stånd har konsiderationer att iakttaga. – Om jag, för egen del, denna gång ville göra ett undantag, skulle dock Bärendorf efteråt bli ledsen, när han erfore, att hon åkt tillsammans med mig i vårt stadsekipage.»

«Jag har likväl sett barnsköterskan sitta med dig i vagnen.» – «Det är ju också något helt annat, söta tant. Hon är min domestik; men en sådan här person skulle genast tro sig vara «en camerade.» Här på landet vore en gång ingen gång; men som jag sagt, jag vågar ej för min man.»«Hvad man kan se en sak från olika sidor;» anmärkte tanten. «Jag för min del är fullkomligt öfvertygad, att om vi sjelfva äro upphöjde öfver hopen, icke allenast genom börd och förmögenhet, som äro tillfälliga gåfvor, utan äfven genom vår ställning i samhället, genom förstånd och bildning, något som jag benämner själsadel, då skall aldrig en förnuftig nedlåtenhet mot en ringare klass – ty jag vill ej förmoda att du vill hänföra mamsell Sellzing till det, hvad man ofta orättvist nog benämner «sämre folk» – hvarken göra dem djerfva eller anspråksfulla. Äfven de mest obildade ana dock vårt högre inre värde, notabene, om vi äga ett sådant; och skola anse sig hedrade genom vår artighet; af erkänsla visa de oss då den vördnad, vi ha rättighet att fordra. Se de sig åter behandlade med öfvermod eller missaktning från vår sida, då först skola de uppsöka våra fel, och nedsätta oss af harm eller hämdbegär. Revolutionen i Frankrike lemnar derpå tusende exempel – men lemnom detta. Jag vill blott säga, att jag för min enskilta del, värderar långt högre en «sådan här menniska,» som, med ljust hufvud och verksamhet, gagnar sina likar och förskaffar sig ett oberoende af andra, än vissa andra, hvilkas hela värde är ett namn som slumpen gifvit; hvilkas hela politur består i några lånta fjädrar, hvarmed de likt kajan i fabeln söka dölja sin själsfattigdom.» —

«Det är ju också något helt annat, söta tant. Hon är min domestik; men en sådan här person skulle genast tro sig vara «en camerade.» Här på landet vore en gång ingen gång; men som jag sagt, jag vågar ej för min man.»

«Hvad man kan se en sak från olika sidor;» anmärkte tanten. «Jag för min del är fullkomligt öfvertygad, att om vi sjelfva äro upphöjde öfver hopen, icke allenast genom börd och förmögenhet, som äro tillfälliga gåfvor, utan äfven genom vår ställning i samhället, genom förstånd och bildning, något som jag benämner själsadel, då skall aldrig en förnuftig nedlåtenhet mot en ringare klass – ty jag vill ej förmoda att du vill hänföra mamsell Sellzing till det, hvad man ofta orättvist nog benämner «sämre folk» – hvarken göra dem djerfva eller anspråksfulla. Äfven de mest obildade ana dock vårt högre inre värde, notabene, om vi äga ett sådant; och skola anse sig hedrade genom vår artighet; af erkänsla visa de oss då den vördnad, vi ha rättighet att fordra. Se de sig åter behandlade med öfvermod eller missaktning från vår sida, då först skola de uppsöka våra fel, och nedsätta oss af harm eller hämdbegär. Revolutionen i Frankrike lemnar derpå tusende exempel – men lemnom detta. Jag vill blott säga, att jag för min enskilta del, värderar långt högre en «sådan här menniska,» som, med ljust hufvud och verksamhet, gagnar sina likar och förskaffar sig ett oberoende af andra, än vissa andra, hvilkas hela värde är ett namn som slumpen gifvit; hvilkas hela politur består i några lånta fjädrar, hvarmed de likt kajan i fabeln söka dölja sin själsfattigdom.» —

«Lilla nådiga tant, fatta ej humör för ett sådant lappri, och låt för all del ej märka sig för mamsellen som kommer der,» inföll lagmanskan smekande. – «Ty värr är jag alltför litet hemma i de politiska affärerna,» tillade hon leende, med afsigt att få den ankommande att tro, det samtalet rört dessa förhållanden.

Sednare finna vi Leonna ensam i det henne anvista sofrummet. Hon öfvertänkte allt hvad som passerat denna dag, huru oförmodadt hon kommit bland henne förut alldeles obekanta menniskor. Huru skulle hon trifvas ibland dem? I början intagen till fru Bärendorfs fördel, anade hon redan, att ej allt är guld som glimmar. Fröken Strutz ingaf henne en motvilja, som stegrades med hvart ögonblick, ehuru den goda flickan förebrådde sig denna känsla, som kanhända var orättvis. I samma förhållande ökade sig den högaktning, hon genast fattat för friherrinnan Perlkrans, hvars välvilliga och ädla väsende, den öppenhet hvarmed hon uttalade sin tanka, intog helt och hållet hennes unga hjerta. Genom hennes ord trodde Leonna sig något så när hafva uppfattat de omgifvandes värde.

«Men har jag äfven rätt att bedömma dem? Jag som är så oerfaren, som ännu så litet känner mig sjelf,» tänkte hon. Hon erinrade sig då onkel Ludvigs reflexioner, att man bör iakttaga andra, dels för att hemta varning af de dåliga, dels för att använda de goda exemplen till sin egen förädling.

När hon vaknade morgonen derpå, såg hon på solen, att klockan gick till sex. Hon klädde sig skyndsamt och gick ut. I förstugan träffade hon rusthållerskan, som på friherrinnans vägnar bad fröken gå till den omtalta lilla trädgården.

«God morgon min lilla vän!» sade friherrinnan vänligt och räckte henne handen. «Det var snällt att hon steg tidigt upp. Våra nordiska sommarmorgnar äro för vackra att sofva bort. Drick med oss ett glas af vårt friska källvatten; det är en medicin, som jag ordinerat både för mig och mamsell Elise, och jag hoppas med Guds hjelp, att den skall göra oss godt.»

Sedan gjorde hon Leonna några vänliga frågor rörande hennes uppfostran, modrens sjukdom och död.

Leonna fann att derom ej kunde sägas mycket; uppehöll sig desto längre vid sin bekantskap med fröken Lurhjelm, och saknaden efter henne. «Jag får nu göra bekantskap med fröknarna Bärendorf, men en aning säger mig att ingen Ottilia finnes bland dem,» tillade hon öppenhjertigt.

«Så förmodar äfven jag,» svarade friherrinnan, som hört henne med stigande interesse. «Jag har ej sett flickorna Bärendorf på många år, när jag lemnade Åbo och flyttade till Borgå var Jeanette ändå nio år, och Emma fyra år yngre. Förklemad hemma, gick Jeanette sedan i flere år i en pensionsanstalt, der hon visserligen, efter hvad hennes mor skrifvit mig till, inhemtat några ytliga sällskapstalanger, men kanske aldrig tänkt öfver något som var nyttigt. Tidigt blef hon indragen i förströelserna af ett så kalladt sällskapslif, och der bildas sällan, kanske aldrig, trogna och upprigtiga vänner. Der sökes också endast skalet, aldrig kärnan. Emma stammar och är, efter modrens utsago, skadad af koppor. Bedrar jag mig ej är Emma tillbakasatt af modren. Hon, som så många andra, vanlottade af naturen eller genom olyckshändelser, skall kanhända då ega den sinnesretlighet, som låter dem alltför högt uppskatta andras förmåner, och se sig sjelfva i för mörk dager; deraf blir afund och menniskohat med tiden.»

«Lyckligtvis finnas många undantag,» anmärkte Elise, «bland dessa är yngsta fröken Z. Genom ett olyckligt fall i barnaåren, blef hon krokryggig, af dverglik vext och åldrigt utseende. Hon är nu 17 år och den mildaste, mot alla menniskor välsinnade varelse. Utomdess äger hon både kunskaper, omdömmesförmåga och klar blick i det högre af lifvet. Med ett ord, hon väcker interesse hos alla som lära att känna henne.»

«Hvarje regel har sitt undantag, men är i sig sjelf riktig,» genmälte friherrinnan, «så äfven här. Efter hvad jag hört, har den unga fröken aktningsvärda föräldrar, som mera värdera sina barns själsförmögenheter, än skönhet och kroppsliga förmåner, som visserligen äro en stor gåfva af Gud, men för hvilka de förra aldrig få åsidosättas. Den väl valda umgängeskrets, hvaruti – rådet Z – s lefva, en förnuftig hushållning och ordningsanda, som gör att utgifterna ej öfverstiga inkomsterna, pålitligt tjenstefolk, som värderar och älska sitt herrskap, – allt bidrar att göra ett undantag, men ty värr blir sådant mera sällsynt. Låt deremot en sådan olyckligt lottad varelse omgifvas af ytlighet och flärd, af medfjäsade bortskämda syskon, hos hvilka de svaga föräldrarna se skönhet och qvickhet, missnöjdt tjenstefolk – och några till dagligt sällskap, som likna fröken Strutz: då få vi se om icke jag har rätt.»

«Fru friherrinnan förutsätter bra många olyckliga fall,» svarade Elise; «lagmanskan Bärendorf synes vara så bildad, hennes väsende och tal utvisar så mycken välvilja och hjertats godhet; skulle hon göra skillnad emellan sina barn?»

«Ack jag vill gerna tro, att hennes hjerta är godt, men hon är svag och utan fasta grundsatser. I synnerhet är hon utomordentligt svag för yttre glans och lyder blott ögonblickets impuls. Jag gillar ej, att hon samlar omkring sig menniskor, som endast för nöje skull vistas hela tider i deras hus. Der barn och ungdom finnas, böra sådana väljas med urskillning. Enligt min öfvertygelse kan mamsell Elise tillräkna sig en god del i fröken Z – s lyckade uppfostran; ty boende i samma gård, har hon i åtta år haft tillfälle att se eder arbetsamhet, ert tålamod och allt uppoffrande barnsliga kärlek. – Men se der ha vi våra damer på trappan och bakom dem Anna Lena, som vinkar oss så nyter med kaffepannan i hand.»

Friherrinnan gick för att helsa sina gäster. —

Under gåendet frågade Leonna mamsell Elise, som lemnat sig något efter: «Har friherrinnan någon dotter? Hvilken afundsvärd lycka att äga en sådan mor!» tillade hon af fullt hjerta.

Med uttrycksfull blick lade den tillfrågade fingret på sin mun, och hviskade sedan: «Väck icke detta ämne, söta fröken! Hvar och en har sin sorg och detta är hennes.» —

Under det de andra lagade sig i ordning till afresan, var Leonna några ögonblick ensam med friherrinnan, som med det henne egna behagliga sätt lade sin hand på den unga flickans arm och sade: «Mycket nöje på Johanneshof! men sedan önskade jag, om fröken Leonna ej tror sig få alltför tråkigt här, att hon ville uppoffra några dagar, för att hålla en gammal gumma sällskap.»

Förtjust af denna oväntade godhet, kysste Leonna den hand, som ännu hvilade på hennes arm. «Får jag verkeligen komma? kanske får jag blifva här med ens, ty denna resa interesserar mig föga.» —

«Det går icke an; löften måste man hålla – men sedan, min söta flicka.»

«Ack hvad jag gläder mig deråt! Jag skall genom rusthållarns underrätta min far om denna friherrinnans stora godhet, och bedja att han snart kommer och afhemtar mig från Johanneshof.»

«Låt mig sörja för den saken, men lyssna nu till en gammal gummas råd: I fröken Leonnas natur ligger okonstlad öppenhet, den är älskvärd; men bland obekanta personer bör man äfven vara försigtig; var glad och vänlig, men förtro er icke till någon der. Håll sig så mycket som möjligt till mamsell Elise, utan att likväl stöta de andras fördomar för hufvudet.» – Lagmanskan och fröken inträdde resfärdiga. Den sednare hade inlagt och förvarat sin tyllklädning, och stod nu der litet förlägen, insvept i en snäf kappa, med en slokig halmhatt på hufvudet; den blomsterprydda hatten hängde öfverklädd i vagnstaket.

Lagmanskan som ej gjort någon förändring i toiletten, skrattade åt sin «metamorfoserade» kusin, som hon nu benämnde henne, sägande: «Så der går det, när man, tvärtemot sina vänners råd, klär sig lika som till en «bal paré», för att äta middag i en liten landtprestgård, och det utan att vara dit bjuden.»

«Men besinna, gulle du, folket i kyrkan, som såg en första gången; äfven kunde prestfolket haft flere gäster,» invände fröken.

«Nå det var ju så äfven, och en enkling till på köpet! Ja, ja, Renata det der måste vi söka arrangera,» skämtade lagmanskan.

En lätt rysning genomilade Leonna, ehuru hon nog begrep att det blott var ett skämt.

«Du synes lemna detta ställe med saknad, Leonna lilla!» anmärkte fru Bärendorf, då hon såg att den unga fröken, som satt baklänges i vagnen, ännu på afstånd vinkade ett farväl med näsduken.

«Stället är visst trefligt,» svarade hon, «men saknaden egnar jag den goda friherrinnan, som tillåtit mig att besöka sig, medan hon bor här.»

«Då behöfver hon väl något broderi eller dylikt. Deruti bestod väl också hennes hjertnjupenhet mot den der mamsellen, kan jag tro,» inföll fröken Strutz.

«Du tar mycket felt, kära Renata, om du vill jemföra henne med tant Barbara,» svarade hennes kusin med ett visst allvar; «tant Perlkrans har, efter en sorglig tilldragelse inom familjen, vinnlagt sig om att studera fysionomiken, och» —

«Hvad har väl fysiken att göra med mamsellen?» inföll fröken nyfiken.

Lagmanskan skrattade rätt hjertligt, men utan att upplysa den andras misstag, svarade hon: «Jo ser du Renata, friherrinnan tror sig i mamsells anletsdrag och person upptäcka något särdeles – hvad vet jag.»

«Nå för Gud, jag vet hvar det sitter,» utropade fröken med harmsen ton. «Hon är hvarken vacker eller ung, äfven syntes hon ej hafva vett att sentera, det hon var i sällskap med personer vida öfver henne.»

Efter frökens begrepp om skönhet, kunde den ej kallas vacker, som ej hade en blomstrande färg; ung var hon också icke, men likväl mycket yngre, än fröken Renata sjelf.

Elise Sellzing räknade snart 27 somrar; ansigtsfärgen var blek, till och med gulaktig, ty helsans rosenfärg hade flytt för ansträngningar, nattvak och sorger; men anletsdragen voro ädla, och stämplades af lugnt sinne och eftertanke, äfvensom af hjertats godhet. En viss återhållsamhet, som hvarken häntydde på falsk stolthet eller tillgjord blygsamhet, låg i hennes sätt att presentera sig för obekanta personer. Hon mötte hvar och en med öppen blick. Hennes ögon hade ingen bestämd färg, men uttrycket var vackert, och blott genom dem såg man, att hon ägde en liflig, lättrörd själ. Om något väckte hennes interesse, såg man i dem ännu gnistor af den eld, som förskönat hennes ungdom.

Men naturligtvis var icke fröken Renata den, som uppskattade något sådant. Utomdess hade Elise icke kunnat dölja det obehag, som väcktes hos henne, vid förslaget om resan; och visade sig således ej till sin fördel. Hon skulle bestämdt nekat, om icke lagmanskans skenbara godhet, ännu mera den önskan att närmare lära känna fröken Nordenskans, förmått henne att säga ja. De yttranden friherrinnan sedan fällt, ingåfvo henne en aning, att hon der kanhända kunde gagna, om icke just genom sax och synål.

Natur och Konst – Konst och Natur

Våra resande passerade genom en stor nymålad grind, som förde dem på Johanneshofs ägor; derefter gick vägen genom en vidsträckt allé af åldriga löfträd; åkrar lågo å ömse sidor, några ojemnt besådda, mognande till skörd, andra i träde. Sedan krökte sig vägen uppför en hög backe; derifrån hade man en skön utsigt af herrgården Johanneshof, som syntes dem helt nära. Leonna yttrade högt sin beundran.

Efter några yttranden af sin far, trodde Leonna sig komma till ett kanhända stort, men gammalmodigt, otrefligt boningshus; huru öfverraskad blef hon nu icke vid åsynen af ett nytt, stort tvåvåningshus, bygdt i en smakfull modern stil; på flera år hade hon ej sett något så vackert. Det väckte hennes barnaminnen från Stockholm. Husets vackra gula färg, de höga fönstren med sina hvita lister, de fyrkantiga, äfven hvita pelare, som uppburo den med svart gallerverk omgifna balkongen, en arkitektonisk prydnad, den tiden ganska ovanlig i Finland. – Alltsammans tog sig så väl ut der det låg, i middagsljuset, omgifvet af åldriga träd, hvars skugga och skiftande grönska fulländade den behagliga taflan.

En lång omväg förde till inkörsporten. Tätt sammanvuxna träd dolde undertiden utsigten af huset. Med ens svängde vagnen om ett hörn, och körde in genom en svart gallerport, hvartill tvenne kolossala, hvitmenade pelare utgjorde stolpar. Ofvanför porten lyste Bärendorfska vapnet, måladt i bjerta färger.

«De måste ej i sin ungdom lefvat i den fria naturen, ej heller upplefvat ett skådespel likt det närvarande,» svarade den unga flickan efter ett besinnande. «Ty inneslutet i trånga rum, på tätt bebygda ställen måste ljudet och ljuset bryta sig. Jag kan väl icke uttrycka mig rätt, som jag önskade, men jag tror att det måste vara annorlunda i städerna, än på landet. Som det lär ligga i menniskans natur att frukta hvad hon ej begriper, så fordras väl antingen god undervisning, eller en så kallad lyckträff, för att ingifva en bättre känsla och uppfattning af detta naturfenomén.»

«Du har förklarat saken som en liten professor, söta Leonna! men säg mig nu också, hvad var fallet med dig sjelf?»

«O! Jag har genomgått många grader,» svarade Leonna skrattande. «I min första barndom, trodde jag när åskan gick, att Gud var mycket ond och ville straffa någon; och detta i anledning af de böner och korstecken vår gamla deja gjorde vid sådana tillfällen. Att mormor ej syntes frukta åska och blixt, fann jag alls icke underligt, ty jag ansåg henne för den bästa af alla menniskor. Sedan kom jag till Stockholm. Var det så, att vi dessa åren ej hade några starka åskväder, eller om det jemna bullret på gatorna förtog ljudet, nog af; åska och blixt hade der intet rum i min tankegång; men hemkommen igen, då saknad och ensamhet gjorde läsningen af några medförda goda barnaböcker till mitt käraste tidsfördrif, fattade jag af mig sjelf en annan åsigt af saken! Det var ju omöjligt att Gud, som är godheten och kärleken, kunde ha den afsigt att skrämma och hata sina barn, tänkte jag, och föll på den idén, att han snarare ville locka oss till bättring och genom blixtskenet göra oss uppmärksamma på den herrlighet och det ljus, hvartill vi sedan skulle få komma efter döden, ehuru det visserligen gick öfver mitt dåvarande begrepp, huru våra ögon skulle fördraga ett sådant sken – då gaf ett bref från Ottilia Lurhjelm mig anledning att söka upplysning af henne, och dess goda onkel. Jag lärde mig att inse upphofvet och de välsignelserika följderna af ett åskväder, och beklagar nu hvar och en som af okunnighet är rädd, och afhålles att njuta ett skådespel, som mera än något annat, upphöjer själen till dess skapare.»Med stigande rörelse och ett eget välbehag betraktade den åldriga frun den unga talarinnan, der hon stod liksom förklarad i de täta, men likväl allt svagare blixtarne; ovädret drog sig längre bort.hon stod liksom förklarad i de täta, men likväl allt svagare blixtarne; ovädret drog sig längre bort.

«Ha dina sednare begrepp alldeles utträngt de förra?» frågade hon.

«Sådant lär aldrig rätt låta göra sig,» svarade flickan leende. «Men de ha ordnat sig; genom upplysning finner jag mig lycklig i min öfvertygelse, om Guds storhet, allmakt och kärleksfulla omsorg om allt, som lif och anda har. Huru vackert skall icke allt vara i morgon!»

«Leonna har i sin redogörelse helt och hållet glömt sin mamma?»

«Jag vet ej hvad hon tänkte deröfver,» svarade fröken litet förlägen. «Jag var så sällan i mina föräldrars hus – och – händelsevis» —

Friherrinnan afbröt ett ämne, som hon såg vara obehagligt, med den anmärkning att, som ovädret stillat sig, vore det tid att söka hvilan.

Morgonsolen upplyste den vederqvickta naturen; hussvalan, som dagen förut flugit omkring under ett ängsligt skri, gaf med sitt glada qvitter tillkänna, när hon från jorden eröfrade ett byte för sina ungar under taklisten. Boskapen, som den omsorgsfulla matmodren de två heta dagarna hållit under skjul, gjorde höga krumsprång öfver sin återfunna frihet, när den uttågade på betet. I träden qvittrade tusentals foglar sin lofsång till skaparen: allt andades glädje och tacksamhet. Hvad gör menniskan? —

Löfsala värdinnan kom och frågade om fröken och mamsell Elise hade lust att komma och plocka smultron i skogsbacken. Leonna var genast färdig; äfven för Elise var denna lilla förströelse välkommen. Med högtuppskörtade klädningar vandrade de bort. Under tiden och långt förr, än de voro väntade, anlände de båda herrarna från Johanneshof.

Sedan Lagman Bärendorf med utsökt artighet helsat på sin tant, presenterade han den på afstånd dröjande Lindendal.

Under ett långt innehållsrikt lif hade erfarenheten lärt friherrinnan att något så när uppfatta menniskor, när hon såg dem första gången, och hennes fattade vänskap för Elise, gjorde det här till en pligt att skärpa blicken. Men var det något i hans utseende, eller hans röst, som så frapperade henne? Det vissa var, att hon nästan stammade fram sitt «var välkommen min herre!» under det en liflig rodnad färgade hennes kinder. Men van att beherrska sig, dolde hon sin förvirring, och anslog den vanliga sällskapstonen. Hade icke hennes systerson varit för mycket upptagen af sin egen värda person, skulle han nog blifvit varse, att tanten knappt kunde taga blicken från Lindendal, och endast med halft öra, hörde på lagmannens ursäkter för deras tidiga ankomst.«Morgonen var så charmant,» sade han, «och jag har några affärer att uträtta i kyrkbyn hos Nordenskans junior. Jag har derföre ej låtit spänna ifrån, utan reser straxt dit. Jag ville blott i förbifarten aflemna min reskamrat, och rekommenderar honom hos min tant; hvilka affärer som förer honom hit, derom har han ej gjort mig förtroende. Jag har nu fullgjort mitt löfte till Tit. Z. i Borgå och aflemnat honom på ort och ställe.» Under denna skämtsamma harang, hade friherrinnan fattat sig, och tillsade om frukosten, som inom få ögonblick var i ordning.

«Morgonen var så charmant,» sade han, «och jag har några affärer att uträtta i kyrkbyn hos Nordenskans junior. Jag har derföre ej låtit spänna ifrån, utan reser straxt dit. Jag ville blott i förbifarten aflemna min reskamrat, och rekommenderar honom hos min tant; hvilka affärer som förer honom hit, derom har han ej gjort mig förtroende. Jag har nu fullgjort mitt löfte till Tit. Z. i Borgå och aflemnat honom på ort och ställe.» Under denna skämtsamma harang, hade friherrinnan fattat sig, och tillsade om frukosten, som inom få ögonblick var i ordning.

Bärendorf var bortfaren och friherrinnan allena med den främmande. Hon intog sin vanliga plats i gungstolen och anviste honom en stol nära sig. Icke utan ansträngning började hon: «jag vill icke dölja, herr Lindendal, att jag tror mig veta anledningen till er hitkomst. Mamsell Sellzing, för hvilken jag fattat både vänskap och aktning – oss emellan sagdt, är jag eljest för gammal och erfaren, att slösa med dessa känslor – ja, hvad var det nu jag ville säga? – jo, hon visade mig i går ett förtroende och omtalade ert möte, ert handlingssätt och edra yttranden, som lika mycket hedra edra tänkesätt, som hon skall rättvisa ert val. Men lemnom detta; hon återkommer väl snart, och tillfredsställ emellertid en gammal gummas nyfikenhet. Så framt ej alla mina sinnen bedraga mig är herr Lindendal nära anförvandt till en af mina ungdomsbekanta. Jag skulle tro att denna frappanta likhet i ställning, utseende och röst, endast kunde tillhöra en son, men namnet Lindendal förvillar mig.»

«Det är också icke min fars namn jag bär, fru friherrinna,» svarade han med någon förundran öfver hennes synbara rörelse. «Från helt unga år har jag blifvit uppfostrad af min farbror, som af mig okända orsaker antagit namnet Lindendal; som hans arfvinge, bär jag enligt hans vilja detta namn. Min far hette Lönndal» —

«Vidare min herre, hvad hade han för en syssla?» —

«Han var bataljonsläkare vid ett svenskt regemente. Han dog och lemnade min mor fattig med två ouppfostrade gossar; min bror, flere år äldre än jag, visade håg för studier. En af min fars fordna vänner lagade så, att han kom till Upsala; der förvärfvade han sig flere gynnare genom sin flit, sitt stilla uppförande; mellan terminerna konditionerade han i ett adligt hus på landet, hvars namn jag glömt, ty jag var då endast ett barn, och långt aflägsen derifrån hos min farbror – min bror Arnold dog vid tjuguett år af» – Han kunde ej fortfara, han varseblef, att hans berättelse hade gjort ett för honom oförklarligt intryck på hans åhörarinna; ty vid hans sista ord öfverfölls hon af en konvulsivisk darrning. Hon visade på en vattenkaraff; sedan hon druckit ett glas, återhemtade hon sig något, och sade med sväfvande röst:«Förlåt, jag måste aflägsna mig för att i enslighet stilla min upprörda själ, ty hvad ni sagt, har hos mig väckt smärtsamma hågkomster. Jag är skyldig er en förklaring, och vill göra det med få ord, vi tala sedan ej mera derom! Er far var min ungdomsvän, i mitt hus vistades er bror som informator, och der dog han. – Hans död gjorde mig barnlös – ty min Laura, min enda glädje, följde honom om få veckor i grafven! de förenades der – Jag älskade Arnold som en son; er likhet med honom, men ännu mera med er far, ger er stora anspråk på min vänskap. Mina böner skola höjas till eder välgång!» – Med vördnad kysste Lindendal den hand hon räckte honom. Han blef ensam.

Han kunde ej fortfara, han varseblef, att hans berättelse hade gjort ett för honom oförklarligt intryck på hans åhörarinna; ty vid hans sista ord öfverfölls hon af en konvulsivisk darrning. Hon visade på en vattenkaraff; sedan hon druckit ett glas, återhemtade hon sig något, och sade med sväfvande röst:

«Förlåt, jag måste aflägsna mig för att i enslighet stilla min upprörda själ, ty hvad ni sagt, har hos mig väckt smärtsamma hågkomster. Jag är skyldig er en förklaring, och vill göra det med få ord, vi tala sedan ej mera derom! Er far var min ungdomsvän, i mitt hus vistades er bror som informator, och der dog han. – Hans död gjorde mig barnlös – ty min Laura, min enda glädje, följde honom om få veckor i grafven! de förenades der – Jag älskade Arnold som en son; er likhet med honom, men ännu mera med er far, ger er stora anspråk på min vänskap. Mina böner skola höjas till eder välgång!» —

Med vördnad kysste Lindendal den hand hon räckte honom. Han blef ensam.

Han insåg att det måtte varit mer än ungdomsvänskap, som uttalade sig i hennes fråga och uttryck om fadren; då hade den ännu fina kinden skiftat i rödt, sedan blektes den af moderssmärta och bittra hågkomster.

Men nu inträdde våra bärplockerskor, utan all aning om att någon fremmande ännu var här, ty ingen hade mött dem och de öfverraskades af att finna Lindendal, och ännu mer, att finna honom allena i rummet.

Med få ord underrättade han dem om hvad som händt. Leonna blef orolig, smög sig till friherrinnans kammardörr och frågade med bedjande röst: «Får Leonna komma in?» Ett vänligt «ja» blef svaret.

Bjuden till middagen af friherrinnan, kom Nordenskans i sällskap med lagman Bärendorf. Då föreställde Lindendal dem Elise Sellzing som sin fästmö, och intog platsen vid hennes sida under måltiden.

Friherrinnan hade någorlunda tillkämpat sig sin vanliga sinnesstämning, och var en artig, treflig värdinna, men Leonnas vackra ögon buro spår af utgjutna tårar, och hon iakttog den gamla med deltagande blickar; endast hon blef varse det vemodiga uttryck, hvarmed denna betraktade de älskande, som obekymrade om de andras närvaro vexlade tysta, ljufva ord och blickar. Hon såg då en enslig tår bana sig väg på den ännu bleka kinden, men som hastigt och oförmärkt af de andra, borttorkades.

I anledning af åskvädret förliden natt, berättade Bärendorf, på ett lika muntert som pikant sätt, huru rädda tant Barbara och fröknarna Strutz varit, huru de alldeles icke velat vara i sina egna rum deruppe, utan inqvarterat sig i flickornas kammare, der luckorna kunde tillskrufvas.

«Likväl kan det väl hända, att vår vittra kusin Eva ger oss en poetisk naturbeskrifning,» tillade han skämtande.

Hade han, som vi, varit underrättad om en katastrof under ovädret, skulle han snarare förmodat en hjeltedikt, men då skaldinnan sjelf spelade hjeltinnans rol, hindrades hon väl af blygsamhet att illustrera händelsen.

Vi kunna dock icke låta bli, att helt prosaiskt meddela den, som en motsats till hvad som på samma tid passerade på Löfsala.

I «frökenkammarn» sutto de tre nämnda fröknarna, vid det halfrunda bord, som stod emellan båda fönstren; luckorna voro tillslutna och två upptända ljus stodo på bordet, tvenne andra brunno på klaveret, (denna der ovanliga upplysning, skulle enligt deras tanke förtaga skenet af blixten genom de hjertformiga öppningarna på luckorna). Bata sof redan, men de två äldre syskonen lågo vakna. Barbara hade nyss snusat och sedan tagit fram glasögonen ur sitt foderal, i tanke att läsa i den medförda «Andeliga Dufvorösten.» De andra skulle höra på; men huru, när man höll för båda öronen, det lemnar jag derhän. Då öppnades mycket långsamt och varligt den dörr, som förde till «spökkammarn;» huspigan kom ut derifrån med en hög med kläder på armen, och ett ljus i handen; som dörren var smal, måste hon nästan tränga sig ut med sin börda.

Hvad nu Eva Strutz, som satt med ryggen vänd mot denna dörr, såg, eller trodde sig se, måste vi lemna osagdt, ty ännu har hon ej meddelat någon sin upptäckt. Hon rusade upp af stolen; stötte i farten omkull den stol hvarpå Barbara satt, och störtade med ett gällt ångestskri ut genom den dörr, som förde till den mörka gången utanför.

Det fordrades en Hogarths pensel för att måla den tafla, som nu visade sig i det af fem ljus upplysta rummet. Stolen, som ej måtte stått på stadiga ben, låg åt ena sidan, Barbara åt den andra; glasögon, ridikyl, snusdosan och «Dufvorösten» voro kringspridda på golfvet; Renata blek som ett lik, hade väl ärnat springa ned, ehuru hon just icke rätt visste hvarföre, men förskräckelsen förlamade hennes leder.

Pigan, som var en oskyldig orsak till denna villervalla, blef stående helt förbluffad i dörren, med öppen mun och spärrade ögon. Nu uppgåfvo Jeanette och Emma ett skallande skratt, och detta löste förtrollningen.

Pigan lade ifrån sig klädbördan, och hjelpte upp Barbara och hennes tillhörigheter.

Eva återkom något skamflat; på tillfrågan, svarade hon, att hon tyckt sig höra och se något alldeles «haskligt,» från inre rummet.

När hon nu såg orsaken till sin löjliga förskräckelse, frågade hon häftigt hvad pigan hade der att göra denna tid på natten. Med den näsvisa ton, sådant folk ofta antager mot dem de anse för bipersoner i herrskapets hus, svarade denna: «hej! det man int hinner «pretestera» med dagsljus, tränger man fuller göra om natten, vet jag. Jag har hängt upp de kläder hennes nåd och fröknarna haft på sej de häran dagarna, och tagit ned dem som ska i byke, vet jag, men allri kund jag «maschinera» mej att jag derför sku tas för spök.»

Sådant var detta lilla äfventyr, som gaf ungdomen och köksdepartementet anledning till skratt och skämt på alla tre fröknarnas, men i synnerhet på Evas bekostnad. Att lagmannen var okunnig om detta, kom sig deraf, att han och Lindendal reste innan damerna ännu voro uppstigna.

Lagman Bärendorf, som hade ett eget intresse att närmare lära känna Nordenskans och ännu mera dess egendom, antog klyftigt nog med nöje en bjudning att tillbringa morgondagen på Grönskog. De reste mot aftonen. Lindendal blef qvar här, till dess hans följeslagare återkom för att afhämta honom. Leonna måste fara med herrarna hem till Grönskog, för att göra «les honneurs» som värdinna, med löfte att få komma tillbaka med lagmannen. Vi hafva anledning att förmoda, att Johanneshof ej vann i jemförelse med Grönskog, om det förras ägare icke var desto mera egenkär.

Icke nog dermed, att den sistnämnda egendomens jordbruk var bättre vårdadt, utmärkte den sig genom anspråkslös beqvämlighet, varaktighet i anläggningen och ordningsanda, så väl i det yttre som inre af hushållningen, lika mycket som den förstnämnda gjorde det genom yttre prål och cacheradt slarf.

Vid återresan dröjdes en stund i kyrkbyn hos befallningsman. Leonna blef alldeles förtjust i sin lilla brorsdotter, som var rask och välmående, och hade enligt hennes tanke fått ett helt annat utseende. Maria skrattade något tvunget och sade: att detta inträffar med alla små barn under de första veckorna.

Lindendal for med lagman Bärendorf; dagen derefter reste han till sitt eget nya hem, för att i början af september kunna ditföra sin fru. Elise dröjde endast tvenne dagar på Löfsala. Hon måste äfven laga sig i ordning. Hennes afsked från friherrinnan, som hon likväl hoppades återse, innan hon reste från orten, och från Leonna, var ånyo ett bevis, att själsfrändskap knyter fastare band än blotta slägtskapen.

Innan vi för alltid skiljas vid Elise Sellzing, hvars uppträdande endast hör till de strödda partierna i vår teckning, anse vi oss böra redogöra huru hon, med den uppfostran och bildning hon egde, ej dragit bättre parti af sina den tiden i Finland sällsynta talanger, utan uppoffrade sin bästa, vackraste tid, att med handarbeten förskaffa sig sin bergning; ett företag som ofta ådrager sig missaktning af oförståndet.

Hvad var det som gaf henne mod? ty dertill fordras mera sannt och moraliskt mod, än mången tror! Huru ofta hör man icke den bättre klassens fruntimmer säga: «jag ville gerna arbeta något smått, för att få det eller det, bara ingen skulle få veta det.» —

Sellzing hade varit en man, som i sina välmaktsdagar aldrig förhäft sig öfver andra, och borde således icke sedermera så hafva känt dessa små men hvassa nålstygn, småsinnet ger åt den olyckligblefne rike; men han var ytterst känslig för sitt rykte som affärsman och köpman. När han, genom andras oredlighet, kom på obestånd, lemnade han alltsammans åt kreditorerne, på det ingen måtte förlora på honom, och sökte sig en aflägsen boningsort, der han kunde lefva dold för alla dem som fordom kännt honom. Denna sinnessjukdom, ty annorlunda kunna vi ej benämna denna svaghet, som lemnade honom till rof för overksamhetens följder, förslappning till själ och kropp, afhöll dottern att formera någon jemnårig bekantskap, eller söka någon förströelse, tillhörande hennes ålder. Hennes åsigt af lifvet blef allvarlig och reflekterande. Goda frön, nedlagda i hjertats bördiga jordmån, utvecklade sig till ett inre högre lif, osynligt för andra. Hon umbar frivilligt, hvad hon i början försakade. Snart var deras lilla återstående kapital sammansmält; öfvergifva sin far kunde hon ej; att genom yppande af sina kunskaper – söka sig elever – tillät han icke; ty hon hade derigenom fäst uppmärksamhet på honom. – Hon fattade nålen och saxen, och blef en slaf för andras nycker och fåfänga.

Men hon lärde äfven känna menniskor, för hvilka det var en glädje att arbeta; personer, lika upphöjda genom ädla tänkesätt, som välsinnade mot mindre vällottade likar. Lyckligtvis kom hon att bo i samma gård med den aktningsvärda familj, vi redan flere gånger omnämnt. De gåfvo i tysthet akt på henne, och beredde henne mången liten oväntad glädje. Efter fadrens död, ansågs hon nästan som en medlem i familjekretsen. Genom tim-undervisning ökade hon sin inkomst.

Friherrinnans berättelse, der ordspråket sannas: "Gammal kärlek rostar aldrig!"

Leonna hade följt Elise ett stycke på vägen; långsamt återvände hon. Åter hade hon förlorat en själsförvandt; men hon ansåg det, som passerat under denna korta tid af få dagar, som det lyckligaste förebud för hennes egen lycka. Hon visste genom Elises förtroende, att Lindendal varit hennes första och enda kärlek. De hade ömsesidigt genomgått ett tioårigt prof. Lika många månader hade hon varit skild från sin Feodor, – och tiden hade varit henne så lång! «outtalad kärlek måtte ändå vara lättare att bära,» tänkte hon, «men tålamod och tro öfvervinner allt!»

Hon återfann friherrinnan något upprörd; hon räckte Leonna handen, och sade sorgligt leende: «Nu får du icke lemna mig så snart. Din närvaro skall vara mig välgörande. Du måste hjelpa mig att skingra de sorgliga minnen, åsynen af Lindendal, och deras stilla kärlekslycka väckt i min själ. Först vill jag likväl berätta dig det hufvudsakligaste af mina öden; sedan de blifvit uttalade, skall jag åter, som en kristen anstår, bära dem med undergifvenhet för hans vilja, som pålagt mig dem.»

Med en känsla af nyfikenhet, blandad med det hjertligaste deltagande, satte sig Leonna på en pall vid hennes gungstol. Vi meddela berättelsen med friherrinnans egna ord:

«Jag var den yngsta af trenne systrar: fader- och moderlös vid fjorton år. Jag upptogs som eget barn af en fru von Holst, en af min aflidna moders ungdomsbekanta. Hon var för andra gången enka, och hade blott en obetydlig pension efter sin man att lefva af.»

«Du som mången annan kunde fråga, huru hon i dessa omständigheter ville åtaga och belasta sig med en ung person, som fordrade kläder, föda och uppfostran. Saken var denna. Hon hade så väl sjelf, som genom sina begge giftermål, mångfaldiga slägtförbindelser, både i Sverige och här i Finland. Jag hade fallenhet för alla den tidens granlåts-arbeten, uti hvilka än den ena än den andra af hennes bekanta skänkte mig undervisning. Snart blef hon således, äfven för min skull, allt mera välkommen på sina långvariga besök; ty under det hon roade sällskapet med sitt muntra och lifliga umgänge, med sina ofta snillrika infall, arbetade jag från morgon till sena aftonen för den familj, der vi uppehöllo oss.»

«Jag var aderton år, när fru Holst reste jemte mig, för att besöka en nära anförvandt, som bodde i en af Södermanlands småstäder. Ehuru underrättad om vår ankomst, hade familjen rest till hufvudstaden på några veckor, men lemnat tjenstfolket befallningar för vårt emottagande.»

«Fru Holst, som under resan klagat sig illamående, intog vid framkomsten genast sjuksängen. Händelsen ville, att husets vanliga läkare rest bort på en tid. Hans tjenst förrättades af en ung medicine-kandidat, som nu efterskickades.»

«Hennes sjukdom varade i flere veckor. Den unga läkaren, hvars namn var Lönndal, visade henne en outtröttlig omvårdnad. Hvarje ledig stund egnade han oss. Han medförde intressanta böcker, läste ur dem för oss, och talade sedan om det lästa. På sådant sätt inträdde jag i en för mig förut okänd verld och han gjorde allt större intryck på mitt obevakade hjerta. Tusende små bevis sade mig också, att jag ej var honom likgiltig; detta uttalade sig i hans blick, i röstens modulationer, men aldrig i ord.»

«På engång blefvo hans besök mera sällsynta och korta; dröjde han någongång och fru Holst, som vant sig vid hans föreläsningar, uppmanade honom att fortsätta dem; var han ytterst tankspridd och tystnade snart. Såg jag då upp från mitt arbete, fann jag hans ögon fästade på mig med ett ömt, men sorgligt uttryck.»

«En dag, den står så lifligt för mitt minne, fastän nära ett halft århundrade förflutit sedan dess – en dag kom han för att taga afsked. Han var utnämnd till chirurg vid ett lazarett, och skulle genast dit och mottaga sysslan. Som ett åskslag på en klar dag träffade mig underrättelsen om hans bortresa, men jag hyste ännu alltid det hopp att han i skilsmessans ögonblick skulle uttala det, hvad jag trott mig läsa i hans blickar. Då jag, som med möda återhöll de frambrytande tårarne, ville följa honom som vanligt genom yttre rummet, tillät han det ej, tryckte blott häftigt min hand till sina läppar och störtade ut.»

«Sex veckor derefter underrättade oss tidningarne att han var gift.»

«Fem år hade förflutit, och ännu hade ingen utträngt hans bild ur mitt hjerta, då jag oförmodadt träffade honom på en bal i W – g. Han var då bataljonsläkare. Han hade åldrats och jag tyckte mig i hans ansigte finna ett drag af bitterhet, som förr icke var synligt der.»

«Öfverraskningen var ömsesidig; men han fann sig snart och utbad sig, att för oss få presentera sin hustru, som äfven var på balen. Hon var ett långt, blekt fruntimmer, som syntes vara äldre än han; det låg något hvasst i hennes anletsdrag.»

«I hennes närvaro berättade han, att de voro jemnåriga, att de förlofvat sig vid 18 år, men att han först vid 26 år kunnat hemföra henne som sin hustru.»

«Af några våra bekanta på stället, som kände dem, erforo vi sedermera, att detta äktenskap icke räknades till de lyckliga. Deras bekantskap skedde i ett hus, der hon var lärarinna, och der han, ännu gymnasist, läste med sönerna. I ungdomligt svärmeri bytte de löften, eder och ringar; snart voro de skiljda åt hvar sitt håll, korresponderade flitigt; men återsågo ej hvarandra på fem år.»

«Hon, som lefde blott i tanken på honom, fann sitt ideal förskönadt genom de manligare dragen. Han åter hade säkert funnit mången flicka, som öfverträffat henne på utseendets vägnar, men då ingen gjort något djupare intryck på hans hjerta, förnyade han sina löften, men afvaktade först en syssla för att kunna uppfylla dem. Detta inträffade efter nya två år; men då trodde hans vänner sig märka, att endast pliktkänslan qvarhöll honom vid sin förbindelse. Deras husliga omständigheter sades ej vara de bästa, ehuru hans inkomster, som omtyckt läkare, ej vore att förakta. Frun, hette det, var ingen husmoder; ty hon, som de flesta guvernanter, hade förmodligen hvarken haft öfning eller fallenhet för de småaktiga, men nödiga husliga omsorgerna.»

«Dessa underrättelser erhöll jag småningom. Den tid vi uppehöllo oss i W – g, undvek Lönndal att träffa mig: likväl såg jag ofta en skymt af honom, när jag minst förmodade det. Så infann han sig äfven just då vi satte oss i vagnen för att lemna staden, och jag fick således ännu en gång lida afskedets tysta inom mig slutna smärta» —

Friherrinnan gjorde här ett uppehåll, och smekte Leonnas kind, som glänste af en tår, och sade vemodigt leende: «mången skulle förlöjliga den sjuttioåriga gumman, som ännu röres af hågkomsten af de känslor, som uteslutande tillhöra, eller borde, enligt deras tanke, blott tillhöra ungdomen. Men en ren, från hjertat gående kärlek försvinner ej af tider och skiften. Hans bild och till och med rösten var så inpräglad i mitt minne, att jag på ögonblicket anade i Lindendal hans son.» Hon fortfor:

«Ett tiotal af år hade passerat: jag var maka åt baron Perlkrans och mor för tvenne barn.» —

«Och tant kunde likväl gifta sig med en annan!» inföll Leonna.

«Dertill fanns flera skäl, mitt barn,» svarade hon. «Jag var fattig och lefde i ett tungt beroende; genom mitt giftermål med en hederlig man, som jag väl icke älskade med ungdomskänslans värma, men ärade och ansåg som den mig af Gud beskärda maken, blef jag försatt i den verkningskrets, der jag kunde gagna och söka lyckliggöra min omgifning. Det är qvinnans bestämmelse, mitt barn! men afbryt mig icke nu mera, goda Leonna!»

«Vi bebodde en liten vacker egendom, några mil från – köping. Belägenheten var god för jagt och fiske, min man nästan svärmade för båda, men föredrog dock det förstnämnda nöjet; vi hade flere grannar, som delade samma böjelse; vissa tider om året var han således sällan hemma, jag deremot fann mitt största nöje i hemmet med mina barn.»

«En dag sedan Perlkrans rest bort, för att tillbringa dagen hos en af sina vänner, fick vår son, Axel, då fem år gammal, ett svårt anfall af strypsjuka, som påkallade snar läkarevård. Min man hade händelsevis sagt, att doktor F. sannolikt skulle träffas, dit han begaf sig; och som detta ställe låg oss närmare än – köping, skulle budet vika in, så väl för att meddela min man den ledsamma händelsen, som att höra efter om doktorn verkeligen var der.»

«Efter en väntan, full af oro och ångest, återkom budet åtföljdt af doktorn; Perlkrans var icke med. Då jag med moderlig ångest och otålighet störtade mot den kommande, finner jag Lönndal.»

«Stadd på en resa, hade han tagit in hos sin fordna akademikamrat doktor F. och med denna blifvit bjuden ut på landet, der de träffade min man. Herrarne hade ej ännu lemnat middagsbordet, när budet kom, som underrättade Perlkrans om Axels sjukdom, – men då både han och doktor F. varit något upprymda efter måltiden, hade Lönndal erbjudit sig att fara i vännens ställe. Obekant på orten, kände han icke med hvem baron Perlkrans, som han äfven här såg för första gången, var gift; aldraminst förmodade han i denna fru träffa fröken – sköld.»

«Gossens lif räddades genom hans skicklighet; en timma senare hade hjelpen likväl varit förgäfves.»

«Orons stunder voro förbi. Både gossen och vi voro lugnare; sittande vid barnets lilla säng, språkade han och jag om nytt och gammalt. Vi voro nu båda i de år, då passionen ej gerna springer bort med förnuftet, så framt det ock en gång haft öfverväldet. Och detta var händelsen med oss båda. Likväl voro vi unga nog, att inom oss känna, att allt kunnat vara annorlunda än det var.»

«Förnämsta samtalsämnet var våra barn. Han talade om sin äldsta son Arnold, som, vid nyss fyllda 15 år, var ett ovanligt exempel på flit och skicklighet. En af hans egna ungdomsvänner hade derföre lofvat befordra ynglingen till Akademin.»

«Under det Lönndal så talade, höll han min åttaåriga Laura på sitt knä, och smekte flickans rosiga kind. Då uppsteg hos mig den tanken att i våra barn söka förena de känslor, som vi sjelfva genom ödets skickelse varit tvungne att innesluta i egna hjertan.»

«Nära midnatt kom Perlkrans hem, och morgonen derpå, när gossen var utom all fara, reste Lönndal. Vi sågo hvarannan för sista gången. Två år derefter dog han.»

«Genom en af mina bekanta gjorde jag mig tid efter annan underrättad om Arnold, som studerade i Upsala. Alla instämde i hans beröm för flit och rena seder. Som Axel var i de år då han behöfde en lärare, rådgjorde jag med min man, som deruti gick min önskan till mötes; Arnold antog med glädje det tillbud, som gjordes genom min korrespondent, och var snart en medlem i vår lilla familjekrets.»

«Den älskvärda ynglingen gjorde sig snart afhållen. När han under terminerna var vid universitetet, saknade vi honom alla, men i synnerhet Laura, som kallade honom för sin äldste bror; hvar gång han återkom till oss, såg jag det band fastare knytas, som förenade alla deras tycken, tankar och känslor, ehuru ingendera ännu förstod att gifva dessa något namn.»

«O huru ljus syntes mig ej deras framtid! Hvilken utsigt för min ålderdom! Något allvarligt motstånd af min man fruktade jag icke. Han var i allmänhet icke fördomsfull i anseende till börd och adelskap; och när han i sina båda söner – vi hade nu två – såg sitt namn föras till efterverlden, var han nog öfverseende med sin dotter, om hennes val fölle på en ofrälse man, så mycket mer som han äfven i allmänhet, ansåg oss qvinnor för ett bihang – ganska nyttiga möbel i hus och kök, – men oändeligt många grader under männernas egen latitud! När jag dessutom såg, huru mycket han verkeligen höll af och saknade Arnold, när denna var borta, minskades ej mitt hopp, och inga hinder syntes stå mina önskningar i vägen.»

«Menniskan spår, och Gud rår! Dessa önskningar voro säkert icke gillade af den, som icke vill att föräldrar egenmäktigt söka styra sina barns framtida öden, utan att de, sedan de med vårdande, kärleksrik hand fört dem genom barna- och läroåren, med förtröstan öfverlemna dem till Hans vishet och till barnens egna hjertan.»

Leonna kysste den hand som gumman höll på sitt knä, under det hon talade. Efter ett kort uppehåll fortfor hon åter:

«Laura var i sitt sextonde år. Hon var ej någon af de drifhusplantor man ser växa upp i stora städer, förklemade både till själ och kropp. Hon var ett okonstladt naturens barn, som fått röra sig i det fria landtlifvet, och lärt sig njuta af dess oskyldiga fröjder; sprittande af känsla och lif» —

«Det är så vanligt att jemföra er, unga flickor, med blommor. Skulle nu jag äfven göra det, liknade jag Laura helst vid äppleblomman, just när hon öppnar sin röda, doftande, saftiga knopp. Men ack, då kom olyckans sirocco vind – smärtans makt tärde på blommans kalk. Hon vissnade hastigt och – föll bort.»

Efter en kort smärtfull tystnad, fortfor hon med tillkämpadt lugn: «Laura var, som jag sagt, 15, Arnold, 21 år. Det återstod honom endast att erhålla lagerkransen. Han hade valt den juridiska banan för sin framtida verksamhet, och flera vägar stodo honom öppna till befordran.»

«Äfven han var en frisk och kraftfull telning af den gamla nordiska stammen; ingen omåttlighet hade lossat håret på hans hjessa; glasögon behöfde han icke för att dölja sina ögon, eller synglas för att underhjelpa en försvagad syn. Till utseendet var han mindre lik sin far, än brodren.»

«I ett yttre rum – gemensam genomgång till Arnolds och Axels kammare och våra egna hvardags rum – var en hel vägg upptagen af jagtredskap och skjutgevär. Bland dessa hängde äfven en liten vacker fogelbössa, som Axel fått af sin far, och som han redan lärt begagna. Tillika med flera andra bössor hade äfven den varit i bruk dagen förut, men alla hängde nu i sin vanliga ordning.»

«I ett rum innanför detta, stod jag sysselsatt en förmiddag; dörren stod öppen så väl till detta, som till Arnolds rum, hvilket låg snedt emot. Nu kom min fyraårige yngsta gosse och bad mamma taga ned hans barnbössa från väggen och leka soldat med honom, såsom han var van att göra det med Axel. Denne hade gått ut med sin far och en fremmande, för att bese en af Perlkrans anlagd trädskola. Jag, som väntade dem tillbaka hvart ögonblick, gaf mig ej tid att uppfylla barnets önskan, utan bad honom vänta tills syster Laura slutat läsa för informatorn. Han sprang då till henne, som i det samma lade bort sina böcker.»

«Hon tog också ned hans lilla bössa, och ville gå in till mig, men gossen var envis och ropade: «Mamma lofvade, att du skulle leka soldat med mig; tag du Axels bössa!» – «Jag törs icke, den är laddad,» svarade hon undvikande, då sade Arnold, som kunde höra och se allt från sitt rum: «baron tog sjelf ut skotten i går aftons, innan gevären hängdes upp.»

«Laura, som alldeles icke var ovan att handtera skjutgevär, blåste i bösspipan; den gaf ett ihåligt ljud, och nu var hon säker. Hon verkställde flera tempo, och gossen gjorde efter dem. Man kunde med välbehag se på hennes lätta och behagfulla rörelser. Arnold stod i sin dörr, lutad mot dörrposten och såg på henne med varma blickar. Nu lade hon an, och ropade «gefyr!» i det att hon tryckte på låset. – Ett skott brann af, vi gåfvo alla till ett anskri af förskräckelse – när röken skingrat sig, så låg – o, låt mig ej skildra denna fasansfulla syn! Arnold badande i blod – Laura, som kastat ifrån sig det olyckliga redskapet, låg förstelnad af fasa och sorg öfver hans kropp. – Han var svårt träffad i venstra sidan af bröstet.»

«Skyndsam hjelp anskaffades, men ingen räddning var möjlig. Haglen hade djupt inträngt i de ädlare delarne. Arnold lefde likväl 24 timmar och egde full redighet. Uti vittnens närvaro förklarade han vår dotter för oskyldig. För oss tillstod han öppet sin kärlek till henne, samt att han i anseende till vår godhet emot honom, hyst den förhoppning att en gång få kalla Laura sin maka. Både min man och jag gåfvo honom den uppriktiga försäkran, att detta hopp skulle gått i fullbordan, om Laura älskat honom. Tacksamt tryckte han våra händer till sina läppar, och Laura, som nu hade namn för de känslor hon länge burit i sitt hjerta – hennes sorg var gränslös! Ack, hon som för få timmar ännu strålade af friskhet och glädje, satt nu en bild af smärtan, vid den så innerligt älskades dödssäng. Deras händer lågo förenade inom hvarandra, öga skådade i öga; blott då och då hörde man ett hviskande ljud från deras läppar, – de förstodo hvarandra utan ord.»«Båda bönföllo, att han måtte få sin graf i vår trädgård, på ett ställe der Arnold hösten förut planterat en hvit törnrosbuske, och anlagt ett torfsäte. Detta var väl ett svärmeri, så vanligt vid deras ålder – men det hade varit hårdt att neka den döende sin önskan. Äfven ansåg jag det nyttigt för flickan; hon kunde der få gråta ut sin smärta. Arnold dog – stället invigdes till hans hvilorum. Låt mig nu sluta, ty – en månad sednare, hvilade mitt barn – min Laura – vid hans sida.»Skakad i själens innersta, hade Leonna lyssnat till utgången af den förfärliga händelsen. När Lauras olyckliga mor, sluteligen upphörde att tala, och nu satt försänkt i stum smärta med stirrande blick; då tryckte den gråtande flickan hennes sammanknäppta händer till sina läppar, och sade med innerlig, till hjertat gående stämma: «Goda, älskade tant! Sörj icke mera! besinna blott huru lycklig Laura och hennes älskade Arnold äro hos Gud långt borta från jordlifvets sorger.»

«Båda bönföllo, att han måtte få sin graf i vår trädgård, på ett ställe der Arnold hösten förut planterat en hvit törnrosbuske, och anlagt ett torfsäte. Detta var väl ett svärmeri, så vanligt vid deras ålder – men det hade varit hårdt att neka den döende sin önskan. Äfven ansåg jag det nyttigt för flickan; hon kunde der få gråta ut sin smärta. Arnold dog – stället invigdes till hans hvilorum. Låt mig nu sluta, ty – en månad sednare, hvilade mitt barn – min Laura – vid hans sida.»Skakad i själens innersta, hade Leonna lyssnat till utgången af den förfärliga händelsen. När Lauras olyckliga mor, sluteligen upphörde att tala, och nu satt försänkt i stum smärta med stirrande blick; då tryckte den gråtande flickan hennes sammanknäppta händer till sina läppar, och sade med innerlig, till hjertat gående stämma: «Goda, älskade tant! Sörj icke mera! besinna blott huru lycklig Laura och hennes älskade Arnold äro hos Gud långt borta från jordlifvets sorger.»

Skakad i själens innersta, hade Leonna lyssnat till utgången af den förfärliga händelsen. När Lauras olyckliga mor, sluteligen upphörde att tala, och nu satt försänkt i stum smärta med stirrande blick; då tryckte den gråtande flickan hennes sammanknäppta händer till sina läppar, och sade med innerlig, till hjertat gående stämma: «Goda, älskade tant! Sörj icke mera! besinna blott huru lycklig Laura och hennes älskade Arnold äro hos Gud långt borta från jordlifvets sorger.»

«Det vet jag, mitt goda barn, men det är så grymt att minnas, att tänka, att hon var hans mörderska!»

«För Guds skull kalla henne icke så,» utbrast Leonna ofrivilligt rysande. «Hon var fullkomligt oskyldig. Låt oss anse hela händelsen som en skickelse af försynen, som snart ville förena dessa likstämda själar, innan ödet lagt sig deremot; ty hvem kan veta, hvilka hinder kunnat uppstå mot deras förening? De voro ju så unga båda. Visst var det hårdt för tant, att förlora en sådan dotter, men om hon sedan fått framsläpa ett sorgfullt, aftynande lif, utan all glädje – hade ej detta varit svårare att uthärda, än att nu veta henne lycklig?»

«Detta har äfven varit min tröst under de långa åren. Jag har i ödmjukhet böjt mig under Guds tuktande hand och skall äfven med hans hjelp göra det hädanefter; ty med hvarje dag nalkas jag närmare grafven, och till alla mina älsklingars möte. Äfven min make och båda mina söner finner jag der. Och låt oss nu för alltid lemna dessa sorgliga ämnen; hade ej händelsen väckt dessa minnen, hade du kanske aldrig hört mig omtala dem.»

Några timmar derefter sutto de åter förtroligt tillsammans. Friherrinnan syntes alldeles återvunnit sitt vanliga, trefliga, underhållande lynne. «Vill du vara uppriktig emot din gamla vän, Leonna?» frågade hon vänligt. «I anledning af hvad du sagt mig om dina förhållanden, borde du ännu knappt veta, att äfven du har ett hjerta, men i dag har jag märkt det, och är öfvertygad, att du varmt älskar någon, ehuru ej alldeles lyckligt. Har jag orätt?»

Frågan var oväntad, och från hvarje annan person hade Leonna ansett den obehörig, men här var hon glad att få lemna ett förtroende, och underkastade gerna sitt uppförande denna sin moderliga väns pröfning, och hoppades på goda råd för det tillkommande. Hon förteg således ej det ringaste.

Den gamla gillade väl icke, att Leonna förtegat sitt förhållande till Feodor för sin far, men hon som sett och tänkt öfver så mycket, ansåg icke detta fel som oursäktligt. Det är icke så lätt för det blyga, sig sjelf knappt medvetna flick-hjertat, att lemna ett sådant förtroende åt föräldrar, i hvilkas dagliga sätt mot hvarandra, i hvilkas yttrande, de aldrig se och ana en ömmare känsla. För en far i synnerhet, som endast uttalar det materiella, ofta nog i sträfva ordalag! Detta var väl icke alldeles händelsen med kapten Nordenskans, men han var för mycket upptagen af det aktiva lifvet. Själen och hjertats behof ansåg han som en bisak, som ett nonsens, kroppens behof var det hufvudsakliga. Så hade hans åsigt varit tills dato.

Under berättelsens gång, omrördes äfven Hedda Smitts medverkan, så vida Leonna kände den. Tanten bad henne taga sig till vara för denna bekantskap. «Lättsinniga, obetänksamma fruntimmer – och ett sådant måste hon vara – blottställa icke allenast sig sjelfva, utan äfven sina oskyldiga bekanta för elaka omdömen. Hvem tror väl den, som en gång blifvit funnen med intriger eller osanningar? – Hvad löjtnant Harlinghausen beträffar,» fortfor hon, «afhåller jag mig tills vidare från alla omdömen. Väl synes han vara något häftig och stolt; men ädel stolthet pryder mannen, och din halfbroders uppförande var äfven egnadt att reta tålamodet hos en ung militär. Han har till och med i anseende till honom uppfört sig med moderation, och hvad hans tystnad angår, så betänk att det nu är krig. Huru lätt förkommer icke då ett bref.»

«Men huru lätt kan icke en» – kula komma, ärnade Leonna tillägga, då friherrinnan hastigt inföll; «Ja, deruti har du rätt. Huru lätt kan icke en annan friare anmäla sig, som har din fars bifall och samtycke.»

«Så menade icke jag, söta tant, dertill är jag allt för obetydlig; vi lefva utomdess för litet med, att jag skulle frukta för något sådant, men jag» —

«I det fallet känner jag mera än du. Lagman Bärendorf spekulerar på dig för sin son,» försäkrade friherrinnan.

«Det var en ledsam nyhet! men jag hoppas att tant bara vill narras litet.»

«Nej mitt barn, det är mitt rena allvar. Men frukta icke; sedan jag känner din böjelse, vill jag förebygga saken hos din far. Jag vet ty värr ganska väl, att egennyttan uppgjort denna plan, och Janne är alltför bortblandad, att kunna fatta en allvarlig kärlek. En dåraktig slägtkärlek skall aldrig hindra mig, att göra hvad som är rätt, om jag äfven skulle ådraga mig deras missnöje derigenom.» —

Som en liten «muntration» från det föregående, och för att höra hvad intryck Leonna gjort i den ungdomskrets, hon nyligen lemnat, så göre vi ett kort

Besök på Vestervik

Tidigt om eftermiddagen samma dag lagmannen och Lindendal om morgonen reste till Löfsala, såg man en mindre båt, förd af en enda roddare, glida öfver sjöns blanka yta. Passagerarne voro unga herrskapet på Johanneshof; farkosten styrdes till den vik, der major Möllerstedts lilla rödmålade boning, så landtlig ock treflig, tittade fram genom träden på något afstånd från landningsplatsen.

I samma ögonblick båten svängde om udden för att sedan lägga till, lade äfven en ökstock ut, från motsatta stranden; deruti sutto äfven damer jemte manliga följeslagare, som med några raska årtag förde den till samma svigtande brygga, öfver hvilken de förut omtalta redan passerat.

Snart stodo alla på «terra firma.» De sist ankomne voro fröknarna R., häradshöfdingen, magistern och gossarna. Inalles bestod sällskapet af tolf personer, som under prat och skratt vandrade uppåt gården, dit vi skynda att förekomma dem.

Boningshuset var, som vi redan anmärkt, litet, med två fönster på hvardera sidan om trappan och dessa endast af två rutors höjd; men den nyligen anbragta röda färgen på huset, den snygga med enris beströdda trappan, med dess snöhvita säten, väckte en känsla af trefnad hos hvar och en som kom dit. Ena sidan af mangården upptogs nästan af en äfven rödmålad loftboda; der utanföre hängde stänger med fint linnegarn och nystickade halfstrumpor för att blekas; den andra sidan skuggades mot middagssolen af åldriga rönnar och aspar; under dem stodo tvänne gungbräden.

På det ena af dessa finna vi husets värdinna i enkel huslig drägt, sittande med fru Snabbeck; båda stickade träget; framför dem stod ett omåladt, snöhvitt bord, med tre par koppar och en liten kaffepanna, som lutade på tre qvart. På andra brädet låg, utsträckt i hela sin längd, sonen i huset, herr fanjunkaren, och sof så djupt, att han icke vaknat, när hans mor nyss med en duk betäckte hans ansigte mot insekter.

Fruarna talade om bästa sättet att af potater tillreda mjöl och gryn. Båda hade redan sagt sin mening derom, när fru Möllerstedt fortfor, i den halfhöga tonen de nu begagnade: «Jag tänker i höst låta rifva några tunnor på spekulation. Kanske får jag besvära frun, som har så mycket bekanta, att hos sig försälja en del deraf; jag skall icke vara otacksam för besväret. Man får lof att försöka på allt sätt; tiderna bli svårare. Förut lefde vi nöjde med gårdens afkastning och Möllerstedts halfva lön; men sedan barnen blifvit större, och vi sakna hans biträde vid fisket och jordbruket,» – hon hade med ögonen visat på sonen – «vill det icke hinna till, i synnerhet sedan vi fått de förnäma grannarna på Johanneshof – hvilka efter hvad jag tror, vilja flyga högre än vingarne bära. Det värsta är, att de narra andra att flyga med, man må vilja eller icke. Det kan gå an för assessorns på Östervik, som säga sig hafva att förvänta ett stort arf, men ej så för oss. Gud skall veta att jag i alla mina dagar varit van att arbeta och gjort det gerna, och vill äfven att Bina skall göra detsamma, men nu går tiden så, att man intet så kan säga. Den ena dagen samlas de här, den andra der, och sqvitter och sqvatter så länge dagen räcker! Ja innan man vet ordet af har man hela sqvadronen här, som måste fägnas och trakteras. Den ena kan ju intet vara sämre än den andra, och likväl händer det lätt, att det högtförnäma herrskapet skrattar ut en stackare, när man vänder ryggen till. Ja ja, jag tror icke den nådi frun och hennes sällskapsfröknar mera än jemnt i det fallet»…

Fru Snabbeck ville just svara på denna utgjutelse af ett länge doldt missnöje, när kalkontuppen, som vandrade utanför grinden, bullrade häftigt till, och en liten hund, som legat i rolig sömn i fru Snabbecks knä, sprang ned och begynte skälla, de sågo upp och varseblefvo det af oss omtalta sällskapet, för hvilket informatorn öppnade grinden.

«Nå Gud förlåte synderna!» utbrast majorskan, och steg upp. «Der ha vi dem igen.»

Hon ville väcka sonen, men blef förekommen af Bata, som sprang fram och knep fanjunkaren rätt eftertryckligt i näsan. Han satte sig upp med det mindre artiga uttrycket: «hvad fan är det för dumheter!» som förmodligen gällde någon af hans mindre bröder, men vid åsynen af damerna förvandlades tonen och nu blef det: «ödmjukaste tjenare» – «ber tusen gånger om ursäkt,» m. m., i det han skyndsamt trädde armarna i en urblekt sommarrock, som tjenat honom till hufvudgärd.

Man helsade och efterfrågade Bina.

«Jag skall be henne komma hit,» sade frun i det hon tog kaffepannan och tekopparna. «Hon sitter uppe i sin kammare och syr; vi ha brådt med linnesöm för Clas, som snart skall resa bort.» Nu ville hon gå uppför trappan, men hindrades af ett par af flickorna, som ville öfverraska Bina, hvilken de funno insomnad med Spies's «tolf sofvande jungfrur» bredvid sig. «Ack så roligt att ni kom!» var hennes glada utrop när hon vaknade. Hon gaf föga akt på modrens missnöjda utseende, när denna missbilligande besåg arbetet och lade in det i en låda.

Om en stund hade en stor kaffepanna intagit den mindres ställe, omgifven af ett dussin koppar, och för att begagna majorskans ord var «sqvittret och sqvattret» i full gång.

Unga Bärendorf och Jeanette hade båda i kapp, på det löjligaste sätt, berättat äfventyret under åskvädret, och ingendera sparade «tanterna.» Majorskan hade två gånger frågat efter fröken Nordenskans, och hvarföre hon icke gjort dem sällskap hit. Antingen hade Jeanette, som satt henne närmast, icke hört, eller brytt sig om frågan, alldeles upptagen som hon var af de andras prat; men nu svarade hon: «Åh hon for bort redan i går, med sin söta mamsell! Den menniskan hade så förhexat henne, att hon ju hvarken såg eller brydde sig om någon annan.»

«Du är bra otacksam Jeanette,» förebrådde henne Emma, «hade de båda ej varit så flitiga tillsammans, så hade du minsann ej fått svänga dig i din nya klädning.»

Majorskan nickade henne ett vänligt bifall. Jeanette låtsade ej höra, men svarade på broderns anmärkning att: «Leonna var en förbannadt vacker flicka!»

«Det är visst bra, om du ännu tycker så om några år; ty jag vet hvad jag vet!» yttrade Bata och klappade händerna.

«Hvad betyder väl hennes vackerhet» anmärkte Wendla R. med en grimace, «när hon icke vet bättre välja sitt sällskap.»

«Den mamselln kan ju vara ett hederligt fruntimmer nog – fastän hon icke har ett von i släpet,» sade majorskan litet retad, «och talanger hade hon också. Hon talade tyska med den resande herrn, och litet är det visst, som jag förstår af sång och spel, ehuru jag har hört något af hvarje, men efter mitt tycke gjorde hon båda delarna bättre än mången annan, jaha gjorde hon så! – Lagmannen berömde henne sjelf, och han förstår nog hvad som duger. Lagmanskan sade att fröken Nordenskans är en söt och god flicka, och det har jag hört af andra förut. Att hon är vacker sågo vi ju alla.» —

«Det må hon vara!» inföll Jeanette, med en knyck på näsan, «men både pappa och mamma sade också, att hon ännu behöfver bildas och lära «savoir vivre.»»«Hvad var det hon ännu behöfver lära?» frågade majorskan nyfiken, men erhöll intet svar. Hon vände sig med samma fråga till häradshöfdingen, som stod med ryggen mot närmaste trädstam, och hvilken äfven hört hvad Jeanette sagt. Antingen kunde han ej återgifva ordet på svenska, eller ville han göra sig qvick, nog af, han svarade fermt: «litet fransyska, min nådiga!»

«Hvad var det hon ännu behöfver lära?» frågade majorskan nyfiken, men erhöll intet svar. Hon vände sig med samma fråga till häradshöfdingen, som stod med ryggen mot närmaste trädstam, och hvilken äfven hört hvad Jeanette sagt. Antingen kunde han ej återgifva ordet på svenska, eller ville han göra sig qvick, nog af, han svarade fermt: «litet fransyska, min nådiga!»

«Desto bättre talar hon då modersmålet,» anmärkte majorskan icke utan humör, och gaf fru Snabbeck en vink att följa sig.

«Din mamma är bra enfaldig, kära Bina!» yttrade Jeanette, sedan hon ej mer kunde höras af de bortgående, «men ändå på sitt vis litet pikant; modersmålet, det skulle väl vara finska kan jag tro, ha, ha, ha, ha! Talar kusin Schafhausen finska?»

«Nej bevars, derpå kan man fullkomligt sälja bort mig,» svarade han skrattande.

«Om de alla vore så långt härifrån som pepparen växer!» sade majorskan när hon var allena med fru Snabbeck. «Det ligger likväl ett godt gry i Emma.»

Friherrinnan Perlkrans besöker Johanneshof

Den tiden nalkades, som friherrinnan bestämt för hemresan från landet, och ännu hade hon ej besökt lagman Bärendorfs; nu beslöt hon likväl fara dit, och en vacker morgon i början af September, satte hon sig med Leonna som sällskap och kusk tillika, i en schäs; de kunde då köra efter behag och fritt tala om hvad som föll dem in.

Det var redan middag, och alla voro samlade i matsalen på Johanneshof, man väntade blott på lagmannen, som under några dagar varit ovanligt upptagen af skrifning, i och för återtagandet af sin tjenstebefattning.

Medan de väntande stodo vid fönstren, sågo de schäsen uppe i backen, men ingen kunde känna dem på detta afstånd, och under det att de doldes af träden, gissades hit och dit.

«Till oss komma de visst icke,» försäkrade lagmanskan. «Våra bekanta färdas icke så der, de ämna säkert taga vägen till Vestervik.»

«Jag kände igen hästen, mamma,» försäkrade Anton, den nu hemmavarande äldsta sonen, «det är Hvitfot från Östervik.»

«Då är det inspektorskan,» inföll Jeanette. «Hon skjutsade för magistern till Lovisa, der hon skulle köpa allehanda för flickornas räkning; jag far dit på eftermiddagen. Hvem kommer med?» frågade hon; alla syskonen ville med.

«Jag har lust att göra sällskap,» sade Eva Strutz, «ty magistern lofvade med henne skicka mig en visbok, som han lånat till en af sina bekanta i Lovisa.»

«Men hvem kunde den andra väl vara?» frågade någon.

«Kanhända är det fru Snabbeck, som var på Vestervik i somras. Hon bor i Lovisa,» yttrade Emma.

«Fru Snabbeck; Hvad är det för en personage?» frågade hennes mor skrattande.

«Minns mamma icke henne? hon var ju här på pappas namnsdag i somras.»

«Ja, så, var det hon som Möllerstedtskan drog med sig hit. Men tyst! de köra in på gården. – De ärna säkert lemna boken till Eva. Gå ut, kära du, och hindra dem att stiga ur. För dem åtminstone icke hit, jag vill dem ingenting.»

Eva gick. Litet triumferande, litet skadeglad, kom hon straxt tillbaka, och förde med sig friherrinnan Perlkrans och Leonna.

Nu skall man tro det blef en uppståndelse, ehuru friherrinnan undanbad sig hvarje förändring i middagsmåltiden; hon försäkrade att den enklaste rätt vore henne välkommen, ty resan hade gifvit henne god matlust.

Men länge fick hon vänta, innan den tillfredsställdes. Bärendorf, som under sommaren ofta tagit tantens gästfrihet i anspråk och kände hennes enkla smak och ordningskärlek, ville förgås af otålighet.

Efter maten sutto damerna och småpratade, och smågäspade. Då friherrinnan frågade efter fröken Barbara, som nu icke mera var der, föll Jeanette in med den fråga, «om grandtanten kunde säga, hvarför icke Barbara blifvit gift, då hon icke var fattig, och som hon hört sägas äfven icke sett illa ut som ung, och sjelf sade sig haft många friare.»

«Anser du det för en så stor olycka, att ej blifva gift?» frågade tanten.

«Ja visst, snarare dö, än kallas «gamla fröken» och vara ett åtlöje för andra» – försäkrade Jeanette.

«Dö kan man ej förrän Gud behagar, utan att bli sjelfmördare,» sade tanten med strängt allvar. «Men det ligger i vår egen makt att göra oss hedrade och älskade på vår ålderdom, man må sedan vara gift eller ogift. Hvad som är orsaken att Barbara är ogift, känner jag icke, ty jag var ej här på orten, när hon var ung, och vi ha sedermera sällan eller aldrig träffats tillsamman. Men i allmänhet finnas många orsaker till ett sådant förhållande. Mången flicka har fäst sitt hjerta vid en ovärdig person, och brutit sin förbindelse, utan att vilja ingå i en annan. För mången har döden borttagit föremålet för en ädel och trogen kärlek; och ömsesidig fattigdom bryter äfven lag. Men mången flicka har också att tacka sig sjelf, och sin egen dårskap, att ingen fäster sig vid henne. Hvilken karl med sundt förnuft, fattar väl ett allvarligt tycke för en tanklös, behagsjuk, öfvermodig yrhätta, som sjelf illa uppfostrad medför sina fel i arf åt hans barn? Titelsjukan har äfven bortgifvit mången korg, som sedan blifvit ångrad. – Jag har, som du finner indelat dem i tvenne klasser. De förra äro aktningsvärda; de andra förtjena väl vårt medlidande, men aldrig åtlöje. De äro varnande exempel.»

Lyckligtvis afbröt lagmannen genom sin mellankomst dessa reflexioner, som synbarligen vidrörde ömtåliga strängar, för att dömma efter den färgskiftning, och de sidoblickar lagmanskan och hennes kusiner vexlade.

Jeanette tog Leonna under armen och drog henne med sig i yttre rummet. Emma följde dem.

«Hur har du härdat ut hos den tråkiga grandtanten?» utbrast Jeanette. «Jag är allaredan mätt på hennes moralkakor, och du har utan tvifvel fått dem till frukost, middag och qväll!»

«Det är bra illa, att du så kan uppfatta hennes önskan att genom sin erfarenhet gagna oss, som träda in i lifvet,» svarade Leonna sårad af den andras lättsinne. «Jag välsignar den dag, som förde mig till henne.»

«Du har också, som jag nu hör, profiterat af lektionerna!» sade Jeanette skrattande: «men uppriktigt sagdt, Leonna! en «dusamell» på en ung flickas hufvud ser löjlig ut.»

Lagmanskan, som blifvit utkallad, gick i detsamma genom rummet; Jeanette följde henne.

Emma anmärkte, att hon och systern bedömde grandtanten mycket olika, att hon sjelf gerna lyssnade till hvad tanten talade; det var allt så klokt och välmenande, sade hon. Men alla hade här en viss fördom mot grandtanten, utom hennes far; han hade en gång önskat att Emma kunde komma på en tid till henne, men så mycket hon äfven bett modren, hade hon ej fått fara med till Löfsala under hela sommarn.

«Men skulle du väl vilja följa med henne till Borgå?» frågade Leonna vänligt.

«Ack så gerna! Hon måste vara god efter du håller af henne. Men hur blir det möjligt för mig att komma dit?» sade hon litet fundersam.

«Det blir min sak, goda Emma. Låt oss nu gå in.»

Den af oss meranämnda Maja Stina, användes alltid af sin matmoder, när någon beskickning af diplomatisk beskaffenhet var i fråga. Nu var hon återkommen från «grannarna,» dit hon sändes genast, när de fremmande anlände.

Hennes officiella instruktion var att bjuda Öster- och Vesterviks damerna på kaffe, som sällskap åt friherrinnan Perlkrans; den hemliga: att få låna thé och ett eller par marker socker. Nu vilja vi lyssna på utgången.

Maja Stina for först till Vestervik, det var som vädret fört båten dit, tyckte hon; majorskan var i köket och klöf hveteskorpor till torkning. Då Maja Stina framförde bjudningen, hade hon svarat: «det passade just bra, ty jag har haft en riktig längtan efter godt kaffe i dag; och ärnade skicka lilla Kalle och fråga om hennes nåd kunde betala det kaffe och socker, som lånades i förra veckan. Jag är utan båda delarna, tills Österviks inspektorskan hemtar hem annat från staden, men hon kommer först i öfvermorgon derifrån. Påminn således hennes nåd, kära Maja Stina! Helsa eljest rätt mycket, och säg att både jag och Bina skola hafva den äran.»

Naturligtvis kunde Maja Stina ej der tala om ett nytt lån; utan for till Östervik. Der trodde hon sig gå ganska klokt tillväga, ty hon begärde låna först och när svaret var enahanda, bjöd hon dem icke heller; ty det ansåg hon för bäst, när «traktaten» felades.

Hennes fru kunde ej neka att slutsatsen var riktig nog, men var ledsen att Möllerstedtskan var bjuden och intet assessorns. De måste ännu bjudas, men huru få the och dess oundvikliga bihang sockret?

«Nog vet jag, att Russila bonden har båda delarna och annat godt dessutom;» sade Maja Stina betänkligt, «men han lånar icke och lemnar också intet något på krita, isynnerhet se'n hans nåd gräla me'n, när han ville ha pengar för hvad löjtnant «Schan» tog hos honom, när han var hemma i somras.» —

Hvad skulle man göra i betrycket? Hennes nåd beslöt att skicka henne dit.

«Skall jag gå till pappa och begära pengar,» frågade lilla Etta, pappas favorit.

«Nej min engel,» svarade mamma. «Pappa får icke veta, att vi köpa något från Russilas, ty han har förbjudit det. Äfven får ingen säga honom, att de fremmande äro hitbjudna, ty då ville han att allt skulle vara annorlunda. Det skall se ut som om de kommit hit af sig sjelfva.»

«Men hvarföre ber mamma dem då?» frågade Bata.

«Aftonen blefve alltför lång och odräglig med grandtanten, som icke spelar kort, äfven ni får roligare när ni blir flera.»

Derpå befalltes betjenten Eklund taga den bättre båten, och först sätta Maja Stina i land vid Russila strand, sedan ro så fort han förmådde till Östervik med begäran, att om de hörsammade bjudningen, skulle de genast följa med, ty det var långt lidet på dagen.

De båda tjensteandarna skyndade just bort, när lagmannen hastigt öppnade köksdörrn för att fråga hvarför frun dröjde ute, när hon visste att han var upptagen.

«Ack, söta Fritz, jag står verkeligen litet bekymrad här, sade hon. Just när tant kom hit i dag, for Maja Stina till Vestervik med en väfsked jag haft till låns af majorskan; der berättar hon i sin enfald att vi erhållit besök af friherrinnan Perlkrans, och hvad tycker du väl! Möllerstedtskan lät genom Maja Stina säga, att både hon och fru R. vore så nyfikna att se tanten, och att hon ville gifva dem bud på Östervik; således lära vi få dem hit allesammans. O, om de velat hållas borta den här gången, ty jag har nästan intet socker hemma!»«Hvarföre säger du intet till i tid, att man kan vara försedd, utomdess låt barnen mindre ofta koka karameller!» och härmed vände han om.Barnen, ty deraf voro fyra närvarande, äfvensom tjenstefolket, voro vittnen till detta intrigerande; detta förhemligande för husfadren, och denna dubbelhet, som visst rörde småsaker, men ändå verkade som menliga exempel. Äfven hans framkastade ord om hennes mindre omtanka och misshushållning, som sedan framkallade orden: «Visa icke pappa en annan gång, när mamma ger er socker!»I förstugan träffade lagmanskan grandtanten. Hon hade bett Emma och Leonna föra sig i trädgården. Detta visste lagmanskan på ett skickligt sätt afböja, och ville föra dem till nya delen af huset, men Eva Strutz kom i detsamma, och af en hos lifliga personer vanlig idéförbindelse, påminde hennes åsyn friherrinnan om «spökkammarn,» och hon önskade först bese de gamla rummen med utsigten åt gården.«Jag har varit här endast en gång förut,» sade hon. «Det var året efter min systers giftermål, Fritz var ännu icke född. Sedan reste jag med fru Holst till Sverige, och när vi åter på ett år besökte Finland, var hon hos sina slägtingar i Wasa och deromkring, och jag återsåg aldrig hvarken min syster eller Johanneshof. När jag sedan som enka flyttade till min födelsebygd, var svåger omgift, och jag ansåg mig sjelf för fremmande i huset. Nu skall det roa mig att se, om dessa rum påminna mig om fordom, ty hvad jag härtills sett gör det icke.»

Under dessa två år blef allting sig likt; med första lärkan kom friherrinnan Perlkrans ut till Löfsala, åtföljd af Emma, som aldrig ville lemna tanten; Leonna besökte henne ofta, medan hon var der. Om vintern korresponderades flitigt. Genom Ivanoff kände hon, att Feodor åter var utsatt för krigets faror. Men vanan förminskar farhågan, och hoppets blomsterstånd vissnar aldrig, det skjuter alltid grönskande skott.

År 1814 återtaga vi berättelsens tråd, och börja med att göra:

Visiter.

Med läsarens gunstiga tillåtelse, föra vi honom på korta besök i de hus, der vi i föregående gjort bekantskap, för att se hvad tiden gjort för ändringar i deras förhållanden. Om de icke alla äro intressanta, likna de så många andra besök, som göras af vana, eller «par complaisance.»

Det första blir Smittska huset; men detta har andra innevånare.

Gubben Smitt har sedan ett halft år hvilat i grafven, sedan han i veckotal vårdats af sin trogna Brita Caisa, som äfven blifvit enka under tiden. Följande sitt fordna system, hade hon under sin fordna husbondes sjukdomstid, i säkert förvar småningom bringat diverse, såsom: silfverskedar, linnekläder och hvarjehanda annat. Att hon derunder vidtog sina försigtighetsmått var säkert, men att hon helt och hållet kunde dölja allt sådant för Hedda synes otroligt. Men som Brita Caisa kommit under fund med något, som den andra ville begrafva i evigt mörker, och Hedda utomdess kände, att kreditorerne vid fadrens död skulle tillegna sig alltsammans, låtsade hon om ingenting. Hon inbillade sig att genom denna efterlåtenhet hafva köpt Britas eviga tystlåtenhet.

Efter en «hederlig begrafning» den kreditorerna efteråt fingo betala, återstod för Hedda ingenting annat, än att i fremmande hus söka sitt bröd; men hvem vill taga emot den okunniga, den lättsinniga, som overksamt bortslösat sin ungdom? I svågerns hus var hon en föga omtyckt gäst, men hon måste likväl hålla till godo med deras kalla och tvära bemötande; när hon ledsnade dervid, for hon bort på en tid till andra bekanta. Vi skola snart träffa henne, der hon var bäst tåld, ehuru vanskligt förhållandet äfven der var.

Medan vi äro i Lovisa, måste vi äfven erinra oss doktor Ström och hans familj.

Den underbara källan var i förfall, och besöktes endast nu som förut, af någon törstig arbetare, som hvarken tänkte eller trodde på dess undergörande egenskaper.

Ehuru fru Ström i två år begagnat källans vatten, visade det ej någon välgörande verkan på hennes humör, tvertom sades det att det onda tilltagit, sedan det blef bekant, att mamsell Maschinka var ingenting mindre än öfverstens svägerska.

Döttrarna af hvilka den yngre upplagan vuxit i de äldres kläder, voro ännu allt – mamsellerna Ström.

Må vi ej heller glömma fru Snabbeck; det vore orättvist, då vi genom henne fått och kanske ännu få mången upplysning. Hon mår förträffligt, ehuru ålderdomen börjar taga ut sin rätt. Om vintren efterskickas hon af sina gynnarinnor med häst och släda, ty utom sina förra lockande egenskaper som omtyckt sällskap, uppodlar hon konsten att lägga i kort. Och nu till Hertola.

Der återfinna vi frun lika som när vi gjorde hennes aldraförsta bekantskap, det vill säga i sängen, bakom skärmen, med sina tvenne hundar. Dörren till det lilla väggskåpet ofvanföre står öppen; i nedra afdelningen se vi en silfverkanna med lock; denna fylld af fraggande öl hade nyss blifvit inburen af Hedda Smitt, som varit här en tid. – Sannolikt för att svalka sig hade hennes nåd tömmt hälften deraf i första draget – ty att dömma efter den mörkröda anletsfärgen, var hon mycket varm.

Hedda hade åter gått ut. Straxt derpå hördes någon komma åkande; af hundarnas glada skällande fann vår fru, att det var «Matte,» som kom efter en eller par veckors frånvaro. Hon föresatte sig att duktigt banna upp honom, men han hördes icke af. Otålig vorden, bultade hon i väggen som gränsade till kökskammarn; en piga kom: tillfrågad, svarade denna att «hans nåd» kommit hem, och lagt sig på soffan i farstukammarn, att mamsell Hedda, sedan hon först sörjt för att Hektor och Diana, som varit med, fått mat, nu höll på att koka fisk åt hans nåd, som ej ätit middag ännu. Köksan var på höängen.Ännu högre blossade rodnaden i fruns ansigte, hon utbröt häftigt. «Jag anses då för en nolla i mitt hus! Säg mamsell, att hon genast kommer hit!»Det dröjde likväl en stund, under hvilken frun gjorde några fåfänga försök att resa sig. När Hedda sluteligen kom, fick hon uppbära några mindre vänskapliga förevitelser för «onödigt fjesk.»«Om jag» fortfor frun, «på din egen begäran lemnar dig mina nycklar, för att gå i hushållet, när vi äro allena, så behöfver du väl icke fjeska och göra dig till för Matte ändå, som har mig att tacka för allt, hvad han har, – och hvad är tacken derför? Jo, si det, att han flackar omkring och förstör mina pengar, och lemnar mig allena här, med en sjuklig kropp, och bekymret för en stor hushållning.» – Hon måste upphöra för att hemta andan.Stucken af dessa förebråelser, trodde likväl Hedda sig vända allting till det bästa, när hon leende anmärkte: «att ingen skulle anse henne för sjuklig, hon som hade den vackraste färg, och såg ut som sjelfva helsan.» Men det var att gjuta olja på elden.«Nog tror jag, att både du och Matte gerna såg mig aftynad och blek,» utbrast hon. «Han hade då hopp att få gifta sig för tredje gången. Menar du, att jag icke redan före vårt giftermål såg, huru du gjorde dig till för honom. Men då skulle mina pengar betala hans skulder! Jag ångrar ej mer mina synder, än att jag var en sådan tok.» —

Ännu högre blossade rodnaden i fruns ansigte, hon utbröt häftigt. «Jag anses då för en nolla i mitt hus! Säg mamsell, att hon genast kommer hit!»

Det dröjde likväl en stund, under hvilken frun gjorde några fåfänga försök att resa sig. När Hedda sluteligen kom, fick hon uppbära några mindre vänskapliga förevitelser för «onödigt fjesk.»

«Om jag» fortfor frun, «på din egen begäran lemnar dig mina nycklar, för att gå i hushållet, när vi äro allena, så behöfver du väl icke fjeska och göra dig till för Matte ändå, som har mig att tacka för allt, hvad han har, – och hvad är tacken derför? Jo, si det, att han flackar omkring och förstör mina pengar, och lemnar mig allena här, med en sjuklig kropp, och bekymret för en stor hushållning.» – Hon måste upphöra för att hemta andan.

Stucken af dessa förebråelser, trodde likväl Hedda sig vända allting till det bästa, när hon leende anmärkte: «att ingen skulle anse henne för sjuklig, hon som hade den vackraste färg, och såg ut som sjelfva helsan.» Men det var att gjuta olja på elden.

«Nog tror jag, att både du och Matte gerna såg mig aftynad och blek,» utbrast hon. «Han hade då hopp att få gifta sig för tredje gången. Menar du, att jag icke redan före vårt giftermål såg, huru du gjorde dig till för honom. Men då skulle mina pengar betala hans skulder! Jag ångrar ej mer mina synder, än att jag var en sådan tok.» —

Hedda skyndade ut, och frun somnade snart från alltsammans, sedan hon ännu engång svalkat sig med silfverkannans innehåll.

Läsaren inser lätt, att frun funnit allt större smak för det spirituösa. Det härrörde af ledsnad. Hon såg sig öfversedd af sin man och hans slägt; till det senare kunde vara skäl förhanden, men icke till svartsjuka, hvarken på mannens eller Heddas sida. Men denna sjukdom är alltid en följd, när hustrun är ett tiotal år äldre än mannen. Undantag kunna finnas, men sällsynta äro de.

Likväl är hon ej alltid sådan, vi nu skildrat henne. Vissa mellantider är hon bra, det är, när mannen är hemma; om han då äfven har fremmande och roar sig, är det hon som spenderar. Hon är då fru i huset, gästfri och munter. Men far han bort, återfaller hon i sitt förra lynne.

Hedda, som känner dessa periodiska anfall, far bort på en tid, men kommer snart tillbaka.

Flere än en vinter, trifdes icke fru Bärendorf på landet. Ehuru de måste inskränka sig både till rum och lefnadssätt, lefde de ändock i staden om vintern. Sommaren tillbragtes på Johanneshof, i samma omgifning. Fröknarna Strutz hade likväl ekonomiska skäl att der gäspa fram sin vinter, och syntes vara verksammare än förr. Dertill var «grannastanten» orsaken, menade Maja Stina, när hon kom ut med herrskapet om våren, och såg det linnegarn fröknarne spunnit för husets räkning.

Både lagmannen och hans fru hade sökt att hålla sonen i godt minne hos Nordenskans och hans älskvärda dotter; huru de lyckades få vi snart erfara. – Hittills syntes den unga förhoppningsfulle «löjtnanten» haft ringa framgång. Men en händelse hade inträffat, och hans mor lofvade försöka en mästerkupp!

Major Möllerstedt hade vandrat all verldenes väg. Vittjande sina fiskbragder hade han plumsat in på den svaga vårisen, och dog i följd af det kalla badet. Han hade varit en beskedlig, men inskränkt man, som genom ackord, uppnått kaptens grad i svensk tjenst; då han tog afsked, fick han majors titel; gifte sig, och erhöll med sin hustru det lilla Vestervik, lät henne styra bäst hon gitte med hushåll och jordbruk, och öfverlemnade sig helt och hållet åt sin passion för fiske, som i motsats med andra passioner, har den fördelen att vara importabel. De hade fisk för eget behof, och kunde äfven föryttra hvarje år så mycket insaltad, att man derigenom betäckte andra behofver. Fyra raska gossar, blefvo allt som de vexte till, föräldrarnes biträde. Den äldste gick, emot sin mors önskan, in vid militären. Fadren önskade att han som caput för familjen, skulle hafva en titel. Sonen åter harmades öfver att några af de sysslolösa, och öfvermodige grannarne benämnde hans faders hus med: «fiskarfamiljen»; derföre antog han tjenst. Snart fattade han tycke derför, och har likasom mången annan Finne, på denna bana gjort heder åt sin nation.

Föregående sommar hade friherrinnan Perlkrans åter gjort ett besök på Johanneshof. Majorskan hade då det nöjet, och företrädet framför R – ska familjen, att se henne hos sig. Hon fann stället både trefligt och väl odladt och nämnde sedan ofta majorskan som ett exempel för husmödrar. En blick i framtiden visar oss Emma som en svärdotter, som träder i den driftiga husmodrens fotspår.

Nu lemne vi dessa flygtiga bekantskaper för att draga kretsen närmare omkring de handlande personerne i vårt lilla drama.

Hvar och en, vi läre känna under vandringen i lifvet, har dock gerna en slags individualité, åtminstone en egen uppfattning af lifvet; sitt eget sätt att behandla andra. På vårt öde kunna de blott sällan inverka, men desto mera på vårt tänkesätt, vårt omdöme. För den reflekterande, äro menniskorna äfvenså olika till sitt inre värde, som yttre utseende.

Leonna

 
«Ach, om icke du skönheten såg
i lidandets stunder.
Aldrig du skönheten sett.»
 

Schiller.

Nu bedja vi läsaren följa oss till – kyrkbyn; det är en eftermiddag i september, någon tid efter sedan vi gjorde våra visiter. Befallningsmannens schäs står förespänd på gården. Sedan han är väl borta, inträda vi i hans boning. Salsdörren står öppen till förstugan, men vi se ingen; likväl höra vi bekanta röster; Hedda är åter hos sin syster.

«Huru var det nu med Leonna?» frågade Marie. «Hvad har hon för sig?» «Hon sofver», svarade Hedda. «Hon har eljest skrifvit både i går och i dag. Det måste vara rörande epistlar, ty hennes ögon voro uppsvällda af gråt, när jag förde upp hennes middag, som nästan står orörd ännu.»

Marie svarade icke. En välljudande barnröst frågade nu: «Hvad är detta för ett kort, söta moster? Jag har frågat mamma, men hon svarar ej; hon bara läser, och har varit ond på Malla hela dagen.» Det senare sade barnet likväl i en slags hviskande ton. Hedda svarade som vanligt. «Det är hjerterknekt, mitt lilla gull; och om du spår, betyder det en fästman.»

«Hedda!» ropade Marie med sträng röst, «kan du icke lära flickan det som är godt, så låt bli att prägla i henne sådana dumheter! hvartill ha de gagnat dig sjelf?» —

Vi lemne systrarna att ordvexla, bäst de gitta, för att uppsöka Leonna, som vi hört vara här; varsamt och tyst gå vi uppför trapporna för att ej väcka henne, och se oss nu omkring i rummet. Läsaren känner ju vindskammarn med utsigten åt planen. Det är sig likt och likväl så olikt, man ser att det nu mera ständigt är bebodt. Några af de möbler, som fordom sågos i hennes rum på Grönskog, äro nu här, dessutom en skrifpulpet, som tillhört hennes far; klaffen är nedfälld, der ligger ett sammanviket, men ännu oförsegladt bref. Genom det tunna postpappret ser man de täta raderne, äfvensom spåren af fällda tårar.

Leonna slumrar på en låg hvilosäng; hvad hon är blek, månne det är den svarta drägten som gör henne sådan? Ack nej, man ser tydligt, att antingen sjukdom, eller hjertgripande sorg, kanske båda tillika, ändrat hennes utseende och blekt kinden. Vacker är hon likväl alltid; i vårt tycke kan hon nu till och med kallas skön. Förut liknade hon en väl tecknad, med lefvande färger målad kopia af ungdomsgudinnan, hvars späda men behagligt rundade former, utmärkte helsa och lif. Smålöjet lekte på dess läppar, skalken i dess öga. Små kärleksgudar tycktes leka i de täcka groparne när hon log; och nu – tror man, att det är ett mästerverk af den forngrekiska mejseln, der konstnären i alabaster försinnligat smärtan hos en vek och skön själ, som förlorat det dyrbaraste hon haft på jorden. —

Den bleka kinden stöddes af venstra handen, hvars bländande hvithet och afmagring var så mycket mera synlig, som den vida svarta klädningsärmen nedsjunkit och blottade halfva armen. Den högra handen låg tryckt mot hjertat, liksom för att hämma dess oroliga klappande. De långa mörka ögonhåren glänste af nyss utgjutna tårar; en lindrig ryckning i de bleka läpparna utvisade, att hon insomnat efter en stark sinnesrörelse.

Sof, sof, goda flicka, måtte sömnens hulda genius med sin valmodoft bringa frid åt ditt hjerta, medan vi undersöka innehållet af det bref vi omtalat:

Leonna till Ottilia.

«Först för några dagar sedan erhöll jag ditt bref, men ansåg mig för svag att läsa det förut, ty vet, att jag varit sjuk, mycket sjuk. De säga att jag haft blodstörtning. – Väl kände jag en stickande smärta i mitt bröst jemte yrsel i mitt hufvud, och trodde mig äfven se blod under de förvirrade fantasier, som följde den till förtviflan gränsande smärtan att förlora min älskade far; sedan jag förut var sårad genom en föregående förlust, och – men jag glömmer att du är helt och hållet okunnig om hvad din stackars Leonna lidit, denna för henne olyckliga sommar. – «Olycklig?» Ja, för mig har det varit en pröfningens tid. Gud gifve att jag måtte blifva bestående i hopp, kärlek och tro!

Öfvergifven af alla mina jordiska stöd, har jag blott dig att meddela mig åt, och du är så långt borta. Likväl tyckte jag, när jag någon gång slumrade, att du sväfvade omkring mig, jag kände fläkten af din andedrägt, när du tillhviskade mig tröst och hopp, – vaknad ur min dvala, var den vackra synen försvunnen och rummet tomt; eller kom min svägerska och hennes syster, som gjorde mig frågor, eller föreställningar, som i stället att trösta, upprefvo de ännu blödande såren. —

Förlåt denna klagan! mina tankar hålla sig jemnt vid det närvarande, då jag först borde underrätta dig om det förflutna. —

Det bref jag skref i slutet af Maj, sade dig att allt var i ordning på Löfsala, för att der mottaga min dyrbara moderliga vän, men jag fick straxt efter ett bref från Emma Bärendorf; hon skref, att tanten, hvars helsa, under denna vinter varit ombytlig, ej fått läkarens tillstånd att resa så lång väg. Jag tror mig äfven hafva sagt, att hon för sin helsa, kanhända äfven för Emmas skull, flyttade med första vinterföret till Helsingfors.

Emmas bref uttryckte mycken oro; ty ehuru tanten ej beklagade sig, sågs tydligt, huru hon med hvar dag blef mera kraftlös och affallen, och gamla Anna hade märkt, huru hennes fru sökte i all tysthet ställa allehanda i ordning, hvilket allt lät förmoda att hon anade sitt nära slut.

«Hon har så ofta talat om dig dessa dagar», skref Emma. «Nu har jag på hennes begäran skrifvit mamma till. Uppfyller hon tants önskan och kommer hit, så afhemtar hon dig säkert, så framt hon nemligen är på Johanneshof; hvarom icke, bör du öfvertala din pappa att han följer dig, eller förskaffar dig säkert ressällskap hit; kom bara snart, derom ber din bekymrade Emma.»

Med hvilken längtan jag väntade fru Bärendorf, inser du lätt, ty pappa kunde ej slita sig ifrån den nya tingsbyggningen, som han åtagit sig, och som skulle vara färdig till hösten. Ändtligen kom hon, Jeanette var med; hon brydde sig ingenting om tantens sjukdom, utan var bara pickhågad att se staden, der hennes äldsta bror nu vistades. Han hade sagt, att der var så muntert, att en teatertrupp var i staden, o. m. s.

Nog var tant Perlkrans affallen, men glädjen öfver vår ankomst lifvade henne, och aldrig kunde jag ana den förlust som så snart träffade mig och Emma. —

Dagen efter vår ankomst skulle man fira «Freden;» redan tidigt om morgonen voro stadens innevånare i rörelse. Det skulle bli stor parad, med musik på torget, gudstjenst i kyrkan, der Te Deum skulle sjungas. Stor middag på Rådhuset. Om aftonen skulle ett «frispektakel» gifvas på theatern.

Gudstjensten var högtidlig, aldrig hade jag sett så mycket folk tillsammans, läktarne hotade att falla ned. Ingen kunde med mera rörelse och andakt instämma i lofsången: «O, Gud vi lofva Dig,» än jag. Kriget med dess fasor var förbi, och Feodor lefver och skall återkomma! – Så jublade otaliga glädjeröster inom mig; hvarje ord predikanten uttalade, fann väg till mitt hjerta. Hans hänförande vältalighet lyfte själen på trons och hoppets vingar upp till Den, som styrer länder och rikens öden, för att föra dem och menniskorna till det föresätta målet. —

Huru olika uppfattade ej de båda systrarne denna stund. Jag fällde ymniga tårar, Jeanette kunde knappt låta bli att skratta när hon såg mig så upprörd.

Unge Bärendorf hade förskaffat oss biljetter till spektaklet. Ehuru det var ett för mig obekant och efterlängtadt nöje, ville jag likväl vara hemma hos tant, ty jag erfor af hennes Anna, att hon varit mycket sämre, medan vi voro i kyrkan, men tant tillät det alldeles icke; sade sig må mycket bättre; hon vore endast matt och önskade ostörd hvila.

Efter aftal kom Bärendorf, med en af sina kamrater, för att afhemta oss. Den förra höll sig så uteslutande vid min sida, att de som mötte oss, ofelbart ansågo oss för ett förlofvadt par, efter de följde oss med långa blickar.

Jag hade föreställt mig theaterhuset stort och vackert, men våra herrar stannade framför en gammal, grå, förfallen lada nära Esbo tullport, utanför hvilken en hop folk skockat sig; jag ämnade just fråga, hvad här var på färde, när de bådo oss stiga in. Det var således Thalias tempel i Helsingfors.

Vi hade våra platser på ländstolarne. Jag hade bett att få sitta emellan fru Bärendorf och Emma; det var mig lofvadt, men frun hade arrangerat så, att jag väl hade Emma till venster, men hennes bror till höger. Det misshagade mig storligen; men vi hade kommit sent, och ett ombyte af platser vore att väcka en allmän uppmärksamhet, sade hon; i detsamma uppdrogs äfven ridån.

Från theatern hörde jag det så länge saknade tyska språket.

Det var en opera som gafs, «författad för tillfället,» sade Bärendorf. Fredens gudinna, eller genius, nedkom ur en sky, bland landtfolk af många nationer, alla i olika klädedrägt. Hon förkunnade fred öfver hela Europa. – Bravorop och handklappningar genljödo rundt omkring mig. Bland de första tyckte jag mig igenkänna en röst, som så många gånger kommit mitt hjerta att klappa, vid kommandoropen under exercisen på vår stora plan, i den fordna glada tiden. Ovilkorligt vände jag nu om mig och såg, två bänkrader bakom oss, några officerare af högre rang, bland dem – Feodor. Ja det var han. – Jag kan ännu icke tvifla derpå; väl något förändrad, men hans drag äro för djupt intryckta i mitt minne.

Han såg ej mig, och jag måste vända om hufvudet, ty den odrägligt sjelfkäre Bärendorf, som satt på den sidan, trodde förmodligen att jag velat se på honom, ty han lade sin arm på ryggstödet bakom mig och sade mig några af sina vanliga plattheter.

Förspelet var slut, karlarne och äfven min påhängsne granne, stormade ut i fria luften. Jag egde nu frihet att se mig om. Feodor var borta.

Jag fick Emma att byta plats, för att obehindradt kunna se ditåt, men han återkom ej mer. —

Sedan gaf man «Petter den tredjes lifkusk;» för mig var pjesen utan intresse, mina tankar voro på annat håll.

När nu de andra, sedan de kommit hem, pratade om hvad de sett både utan och innan för scenen, var jag tyst och förstämd, ett mål för Jeanettes skämt och sarkasmer. Jag lyssnade blott om någon skulle tala om Feodor, men hvem kände honom här? O, om jag fått visa honom för min vördnadsvärde vän! – Dagen derpå deltog jag ifrigt i de andras promenader kring stadens gator och trädgårdar, sprang hemma i kapp med Jeanette till fönstren, blott någon militär af hans hållning gick förbi – men allt förgäfves.

Hade vår förbindelse stått på samma punkt som förut, hade detta varit högst obetänksamt handladt, men nu hade jag min goda fars bifall. Du vet att jag för honom upptäckt allt; då det var mig omöjligt att dölja den oro som pressade mitt hjerta, då jag med säkerhet visste att Feodor varit med i striden mot fransoserne vid deras utdrifvande från Moskwa, äfvensom sedermera vid Beresina. När jag sedan genom din goda man fick säker underrättelse, att han lefde och, utom tvenne lindriga blessurer, genomgått dessa eldprof, och då var med på segertåget till Paris, var pappas glädje nästan lika stor som min egen, och han lofvade med öppna armar emottaga honom som sin son.

Om några dagar skulle fru Bärendorf fara hem. Hvad skulle jag göra? En bestämd aning sade mig, att han försvunnit härifrån för att fara till mig, men här qvarhölls jag af pligt och erkänsla. Jag förtrodde mig nu som alltid till min andra mor, för att låta henne bestämma mitt handlingssätt, sedan jag öfvertygat henne, att jag ej misstagit mig om personen. Se här hennes ord: – «Det vore illa af mig att afhålla dig från att träffa den, som har din fars bifall, men besinna sjelf mitt barn, hvad verlden – och verld kalla vi ju de menniskor som omgifva oss – hvad de skulle tänka och säga, om du genast vände hem, utan att kunna uppgifva något skäl derför, när de veta, att du ärnat blifva hos mig en tid. Har din Feodor rest för att se dig, träffar han ju din far, och får genom honom veta hvar du vistas, och då erhåller du snart antingen bref, eller ett besök af honom sjelf. Huru välkommen skall han icke blifva, om jag finner honom värdig min Leonna! och jag, innan min svaga lifstråd brister, får lägga ditt öde i en redlig mans hand.»

Jag blef qvar, lycklig att vara så älskad af henne.

I anledning af freden tillställdes också en bal. Vi blefvo alla bjudna, men hvarken Emma eller jag läto öfvertala oss att lemna den kära sjuklingen. Jag ådrog mig derigenom lagmanskans stora missnöje. Hon syntes ega ett eget intresse att bland fremmande menniskor visa mig i sällskap med sonen. Nog måtte hon hafva både sett och hört, att han aldrig kan blifva mig annat än likgiltig; ty jag har aldrig sökt dölja detta.

Dagen före balen, medan frun och Jeanette snodde omkring i bodarna, besökte sömmerskan m. m., öfverfölls tant af en grym nerfkramp; «detta är tredje gången,» sade Anna, «men så häftig och långvarig var den ej förut.» Den efterträddes af sådan kraftlöshet, att hon ej förmådde tala på halfva dagen; ögonen voro vältaliga ändå.

Dagen derpå syntes tant vara bättre, och damerna gingo på sin kära bal. När de voro borta, kallade hon mig och Emma till sig, tackade oss för vår barnsliga kärlek och tillgifvenhet, anbefallte Emma åt min vänskap, talade sedan om den glädje, hon erfor att snart komma till Allfadrens boning och der träffa de sina. Derpå föll hon i en djup och välgörande slummer och vaknade först, när midnatten var förbi. «Gå och lägg er barn,» sade hon. «Gud låter mig nog ännu en gång se solen.» Men vi väntade tills lagmanskan kom från balen. Hon ville nu vara hos sin tant, och jag lutade mig på en soffa i nästa rum med beslut att icke somna, men gjorde det ändå. Jag vaknade af ett sakta vidrörande. Det var fru Bärendorf med förgråtna ögon. Hon gaf mig ett tecken att följa sig. Den döende låg stilla med sammanknäppta händer, läpparne rördes sakta, men intet ljud hördes. Ännu en gång såg hon sig omkring, hennes sista ännu vältalande blick fick jag, som höll den gråtande Emma i mina armar. Efter ett djupt andetag var det slut. Anna gick då och tillslöt sakta sin matmors ögon. Det var den aflidnas egen önskan. Anna hade tjenat hos henne nära trettio år. —

I vinter skall hennes lik föras till Bärendorfska familjegrafven vid vår kyrka; om jag lefver får jag gjuta tacksamhetens tårar på hennes stoft!

Fjorton dagar hade jag varit borta, och min far häpnade öfver mitt förändrade utseende. Ändå lifvades jag af hoppet om ett återseende, som väl ej kunde utplåna min saknad, mitt minne af henne jag begret, men mildra smärtan och skänka ett nytt ljuft hopp.

Pappa måste för sitt byggnadsarbete vara i kyrkbyn, och tyckte att äfven jag här, genom förströelse skulle mildra sorgen. Jag åter längtade till mitt lugna, sköna Grönskog. Men huru få någon underrättelse om Feodor? Min far nämnde honom icke; från tidigt om morgonen till sent om qvällen upptagen med sitt arbetsfolk, såg jag honom blott vid bordet och då voro så många närvarande. Hedda, som efter fadrens död varit hos sin syster, och den för sin språksamhet bekanta fru Snabbeck, som redan kom dit innan jag reste till Helsingfors. Jag fick således ej vara en stund allena med pappa.

Fredagen reste jag ensam hem till Grönskog, och pappa lofvade komma andra aftonen och dröja öfver söndagen.

Fortsättning:

Sedan jag användt gårdagen att skrifva hvad du nu har läst, var jag trött både till kropp och själ; att jag i natt fick sofva, det har gjort mig godt, och jag vill nu ge dig en fortsättning, hvartill jag behöfver all min styrka.

Ingen fremmande hade varit på Grönskog under den tid jag varit borta.

Pappa kom, men han visste ingenting om Feodor. «Du måste ha misstagit dig,» sade han; «om Feodor inträffat under de två dagar jag och Petter reste till Lovisa, hade han väl afvaktat min återkomst, eller snarare sökt mig här på Grönskog, ty icke tror jag att han så gerna ville straxt träffa Petter. Antingen har du således sett rasande, min flicka, eller ock kunna vi vänta honom en af dagarna, hvem vet hvad han haft i tjensteväg att uträtta i en annan del af Finland, innan han kunde komma hit till oss.»

Detta föreföll mig äfven ganska sannolikt, emedan jag sett honom i Helsingfors.

Söndagen egnade pappa helt och hållet åt mig. Aldrig hade jag så insett hans kärlek, eller så erkännt hans verkeligen goda hjerta, som under denna för mig oförgätliga dag. Den gjorde hans minne för mig mera dyrbart än alla de förflutna åren. Han talade mycket om min framtid, och önskade, att Feodor ville lägga in om afsked, på det jag ej skulle lemna fädernehuset, åtminstone medan han sjelf lefde.

«Hvad har jag för glädje och tröst på min ålderdom, om jag mister dig,» sade han. «Du har alltid varit mig en god kärleksfull dotter, och du har likväl att tacka mig för så litet. Jag vet ej huru det kommer sig, men jag har på en tid sett mycket i ett helt annat ljus än förr. Kanske jag, som far, bort handla helt annorlunda. Det var Guds försyn, som förde friherrinnan hit för din skull, det inser jag nog. Välsignelse öfver hennes stoft!» —

«Af Petter har jag aldrig haft någon glädje, och i hans hus finnes ingen trefnad. Jag tror väl icke, att någonsin en öppen träta ägt rum emellan båda makarna, men förhållandet dem emellan är icke godt. Petters lynne inom hus är icke häftigt; han går der och tiger, tills han bryter ut i stickord, öfver allt ting. Marie har nästan samma lynne, ty hon tiger också, hvilket visst mången gång är bra, men jag har ännu aldrig hört henne yttra ett godt, kärleksfullt ord, för att mildra hans lynne. Det är något, som hvarje hustru likväl borde göra. – Marie aflägsnar sig, och när man ändteligen får se henne igen, har hon alltid gråtit, och det har jag ofta sett verka obehagligt på honom.»

«Marie och systern dra också icke jemnt. Stackars den lilla flickan, som skall vexa upp bland dessa stridiga elementer.» —

Så hade jag ännu aldrig hört pappa resonera. Han sade mig nu också, att han vid afskedet lofvat Feodor, att icke göra min framtid beroende af Petters godtycke. «Derföre önskar jag, att den raske gossen snart ville komma» yttrade han. Sedan tillade han liksom en plötslig tanke fallit honom in: «kanske det vore bäst» – men afbröt meningen hastigt, steg upp, tog sin hatt, och frågade, om jag hade lust att komma med på en promenad kring ägorna.

Tidigt om måndagsmorgonen for han åter bort. Hans fot beträdde aldrig mer Grönskogs ägor. Tre dagar derefter blef jag efterskickad. O gud, mitt hjerta vill ännu brista vid minnet af den syn, som mötte mig – min far, min gode far, hade aftonen förut blifvit illa sårad i hufvudet af en från timren nedfallen bila. —

Så snart han genom den i kyrkbyn lyckligtvis tillhandsvarande fältskärens skicklighet, återfått sansningen, hade han låtit pastorn uppsätta sin yttersta vilja. Brukspatron Brandén, biträdd af Petter, vore mina förmyndare, men ingendera hade makt att öfvertala, långt mindre att tvinga mig till något giftermål, eller neka mig det jag sjelf fann passande, så framt detta hade pastorns bifall, ty åt honom ensamt hade pappa förtrott min kärlek till Feodor. – O gud, huru rikt på kärlek var icke hans fadershjerta, som under sina svåra plågor – ty äfven hans ena ben hade i fallet blifvit svårt skadadt mot en hvass sten – då han kunde med sådan omtanka sörja för min framtid! Sedan jag kom, hade han likväl föga redighet, men mig igenkände han dock alltid! Så länge det hos honom syntes en gnista af lif, uppehölls jag af den barnsliga kärlekens styrka, men då han drog det sista rosslande andedraget, var det förbi med mig.

Riktigt medvetande erhöll jag först fyra veckor derefter.

Min bror har jag icke sett sedan dess, och Marie kommer nu mera sällan upp till mig. Under min sjukdom har hon dock visat mig omvårdnad, hon och Hedda ha turat om med att vaka. Jag saknade och saknar ännu mycket min beskedliga och ömsinta fru Palman; man säger att hon varit nödsakad att resa till sin hemort, men hvarföre, känner jag icke.» —