Kitabı oxu: «Claes Flemings tider»
Fredrik Cygnaeus
Claes Flemings tider
Dramatisk dikt i fem akter
Utgiven av Good Press, 2022
EAN 4064066417871
Innehållsförteckning
PERSONERNA.
FÖRSTA ACTEN.
ANDRA ACTEN.
TREDJE ACTEN.
FJERDE ACTEN.
FEMTE ACTEN.
PERSONERNA.
Innehållsförteckning
CLAES FLEMING.
JOHAN FLEMING, hans son.
DE VIJK, trolofvad med Claes Flemings dotter.
BENGT BONDE.
DANIEL HJORT.
KERN.
HERTIG CARLS SÄNDEBUD.
OLOF STENBOCK.
Furst RADZIVILL.
Grefve LUBOMIRSKY.
KRASINSKY.
OLOF, Svensk Veteran.
En gammal Trotjenare i Flemings hus.
En Befälhafvare vid Finska flottan.
En Finsk Officer.
En ung Finsk Knekt.
HEXAN.
MATHILDA, hennes fosterdotter.
EBBA STENBOCK, Claes Flemings Maka.
CATHARINA MÅNSDOTTER, Konung Erik XIV:s Enka.
Catharina Månsdotters följeslagare.
Svenska, Finska och Pohlska Knektar.
En Småsven. En Budbärare. Invånare i Åbo.
Lokalen för handlingen: Åbo stad och dess omgifning
Tiden: våren 1597.
FÖRSTA ACTEN.
Innehållsförteckning
En ringa boning, gömd i ruinerna af Kustö förfallna Biskops-slott. Förbleknade Maria-bilder och brutna crucifixer påminna om den förjagade Katholicismen. Ett något större rum med tvenne dörrar, den ena åt fonden, den andra åt venstra sidan. En spisel i ett hörn af rummet.
SCEN I.
Bengt Bonde. Daniel Hjort.
BENGT BONDE.
En blytung trötthet genom mina lemmar
Sin stela bölja hvälfde hela dagen.
Den fryser nu till is, och ej mitt blod
Har värma mer att lösa upp dess kyla.
Uppå min långa vandring gamla sår
Fördämningen af de halfläkta ärren
Bortspolade, och utur friska källor
Bar blodet hän all värma, som fanns öfrig.
Min hela kraft jag aldrig dock behöfde
Så väl som nu. I morgon re'n kanhända
Jag står inför Claes Fleming. Mången gång
Jag rusat förr emot hans knektars lansar
Med icke brutet mod, fastän mitt vapen
Var nästan det allenast. Men jag känner
Min styrka svika mig vid blotta tanken
Att mot hans pantsarklädda hjerta nu
Jäg måste löpa storm, då såsom vapen
Min hembygds lidande och nöd blott lyftas.
Inunder menskans slutna ögonlock
Upptina lifvets ådror, friskt ånyo.
Liksom inunder egen hyddas tak
Den trötte vandrarn lefver upp på nytt.
I några ögonblick af hvila jag
Min nötta lifskraft nedersänka ville
Och hämta den pånyttfödd derutur.
DANIEL HJORT.
Hvem kan en rolig hvila väl förtjena,
Om icke den, som vakat såsom du?
BENGT BONDE.
Så fåfängt som mitt vakande, min hvila
I dessa tider var. Man sofver roligt
Ej på sin hembygds blodiga ruiner.
Dock lugnare än annars nu jag somnar
Se'n jag förvissats att Ni ej Ert hjerta
Vändt från Ert folk och land. — Vi börjat frukta
Att våra lik och våra hyddors grus
Och strömmarna utaf vårt gjutna blod,
Mer än den kalla murn af Flemings slott
Sig hopat, söndrande oss från hvarandra.
Olyckan är det sämsta bindningsmedlet
Emellan dem, som deraf dödligt drabbats,
Och andra — hvilka blott hört derom talas.
DANIEL HJORT.
Mer kraftigt dock än något annat binder
Olyckan dem, som hon gemensamt träffat.
Föll ej hvart slag, som mot Er riktades
Också emot min barm? Och endast hoppet
Att med min svaga hand afböja kunna
Ett eller annat af de hårda slagen
Mig qvarhöll fjerran ifrån Er, som blödde,
Och nära honom, som gjöt ut Ert blod.
BENGT BONDE.
Jag vet, jag tror det nu. Och denna tro
Besparat skulle mången bitter stund
För dem, som lefde fordom Edra vänner,
Och dem, som hade upphört vara det
Förr än de hörde upp att lefva.
Bengt Bonde slumrar in emot ett kullstjelpt crucifix.
DANIEL HJORT.
Ha!
De gingo bort till offerdödens skuggor,
Omgifna i sin dödsstund utaf skuggor,
Långt bistrare än sjelfva dödens; skuggor.
Som ropade inunder hånskratt än
I halftillslutna öron, då re'n natten
De fallnes öga täckte. Bort de gingo
Förbannande förrädarn, den de älskat,
För hvilken förr de skulle glfvit lifvet,
Och som dock hade skattat sig lycksalig,
Om han sitt lif fått gifva ut för dem.
Kan du, o afgrund, tänka ut en pina,
Mer skärande än den mig jorden tillredt!
Mot detta lifvets qval, hvad vore dödens! — —
Men hvem har rätt att lyssna ännu till
Sin egen smärtas suck, när han förnummit
Dem gräfeeliga dödspust, hvilken flämtar
Utur din sönderslitna barm, mitt land!
BENGT BONDE, vridande sig oroligt under sömnen.
Maria, fly! Tag barnen med dig. Djupt
I skogens hålor sök ett hem åt Eder.
Hör du ej bullret re'n af ryttarns sporre
Och hästens hofvar. Efter få minuter
Blir mordbrandslågan sista gästen i
Vår gamla koja. Hvad! du tvekar än?
Fly, säger jag dig. Rädda barnen, om
Du väntar frälsning för din egen själ.
Den äldsta gossen får blott lemnas qvar.
Han fyllde fjorton år i förgår, och
Han måste hjelpa till att mota rånarn. —
Gud Er välsigne! Tack för trogen kärlek.
I fall på jorden vi ej se hvarandra,
Så finns derofvan annat hem än skogens. —
Nu ha de flyktat. Hit, J bröder! Mejen
Med Edra liar röfvarenes lif
Och trösken dem med Edra klubbor! — Aj!
Jag träffades i bröstet af ett lansstygn.
Men det gör ingenting. — Håll ut, kamrater!
Han inslumrar något lugnare.
DANIEL HJORT.
Olycklige! Ditt lidande, din strid
Ej döfvas ens af sömnens valmodofter.
Den, som har öfverlefvat hvad du känt,
I grafvens mullbädd följs väl än af drömmar. — —
Jag trodde att det tillgått skoningslöst:
Att satan flyttat ut en koloni,
Ifrån sitt rike, som blef alltför trångt,
På Finlands jord, hvars slagna folk gett vika.
Hur fattig uppå färger är ändock
Inbillningskraften, då den söker måla
I dyster gräslighet, hvad verkligheten
Med några mästardrag fullända vet!
Jag fattar nu, att allt det blod, som tecknats
I strömmar på min kränkta fosterjord,
Inför min tanke var ett ringa utkast,
Så mildt som det, en halfsöfd vårlig morgon
Emellan skogens bryn och himlens diktar!
BENGT BONDE, såsom förr.
Jag orkar icke mer. Farväl, du koja,
Der fädren dogo, och jag sjelf blef född.
Du har ej dödsbädd mer för mig, ej vagga
För barnen. Snart du endast aska är,
Liksom min kropp är stoft. God vare nådig
Min arma själ och mina arma barn!
DANIEL HJORT.
Ej mycket egde du, min fosterjord,
För dina söner, ammade i armod
Upp till din egen hårdhet vid ditt bröst;
Men hvad du gaf var rent och obefläckadt.
Förbannelse ej grumlat elementen.
Besmittad än var ej naturens kyss.
Men nu! När törsten drifver dina barn
Att dennas brand i dina floder släcka,
Då ökas hettan blott — utaf det blod,
Som icke funnit vatten nog att klarna.
Och ifrån djupen sträckas stela händer
Af slagna bröder — manande till hämnd.
När jägarn hungrig fällt sitt villebråd,
Han stirrar tvekande — och vågar icke
Sitt rof förtära: ty hans fader varit
För detta nyss ett tillredt rof, kanske.
Och vill han sända från förtrampad jord
Mot himlen upp sin blick, då kastas blicken
Tillbaks af blodbestänkta lemningar,
Dem fogeln skriande med bödeln delat.
Gå, arma folk, ej mer till Herrans hus
Att vid dess altar lägga ned den börda,
Som sammantryckt ditt bröst till stenens hårdhet,
Ifall den icke löst det upp i stoft.
Gå icke dit! En ryslig vakt har spärrat
Dess ingång för ditt sjuka sinnes trånad,
Som sökte tröst och möter blott förtviflan.
Du känner dessa blodbesprängda ögon,
Som stirra mot dig efter dödens qval.
De hafva hvilat med en faders huldhet,
En broders kärlek i ditt rörda öga.
Ha dessa lik, med hvilka stormen leker,
Ur grafven stigit att bebåda domen,
Den eviga, som nära är för handen?
O, nej! De vittna tvärtom endast, att
En rättvis dom på jorden ej förkunnas:
Att lifvet ta'r, men grafven ej får sitt.
Ha! Skändlighet, som uti djefvulsk snålhet
Din fräcka thron på tempelmuren bygger,
Du visa vill att den, som har nog makt
Att ingen menska mer behöfva frukta,
Bortkasta kan den fruktan ock för Gud,
Som han har hycklat, tvungen af behofvet.
BENGT BONDE, såsom förr.
Förbi det är med mig. Min gosse, bort!
Ditt unga lif att rädda sök, till tröst
Och hjelp åt moder din, den öfvergifna.
Din hjelp är Gud! När Flemings magt är bruten
Rår Gud väl åter, såsom förr, i landet.
DANIEL HJORT.
Och han, som vållat denna härjningsfasa,
Han, hvilkens ande ledt de afgrundsandar,
Som, släppta lösa, uti hast förvandlat
Hans fäders land till ödslig kyrkogård,
Der endast griftens ro och glömska saknas —
Han skådar med sin isblick lugnt omkring
Och tycker att hans verk är ganska godt. —
Jag stått en gång vid oceanens strand
Och sett, har höstens sol betraktade
Med gräslig köld den öde rymd, som nyss
Knappt egde rum för all förstöring, buren
Inunder stormens vingar vidt deröfver.
Jag trodde då, att intet fanns på jorden
Så hårdt, så skoningslöst, som denna solblick.
Jag tror ej mera så, se'n jag Claes Fleming
Har blicka sett omkring det land, han bytt
Från menskors hem till en oändlig kala
För vilda djur — och ega ej en tår
Uti sitt torra öga, ej en suck
I ödemarken af sitt vilda hjerta
För ödemarken, han omkring sig skapat.
Jag ryser väl för detta dödens lugn
Hos den, som jagat lifvets ro från landet.
Men sådan tiden är, hvars räkning han
Har grundlagt här, att afundsvärd den synes,
Som qväfvas ser i sin förblödda barm,
Likt öknens källa under brännhet flygsand,
Hvar känsla för sin egen nöd och andras.
De onda magter, hvilka folkets sägner
Tro göra kroppen hård mot hugg och pilar,
De hafva väl en annan kraft, hvaraf
Nu göres mer behof. De kunna gifva
En själens hårdhet, som består hvart prof.
Mig deras gunst ej denna än beskärt,
Och jag har tviflat om ett godt den vore.
Men Flemings välde ammar onda tankar,
Som utur tomma bröst sin lifskraft dricka.
BENGT BONDE, såsom förr.
Jag lefver än. Ack, hvarför har jag vaknat
Att skåda all förstöring, hvilken gått
Vildt härjande på menniskornas sinne,
Liksom uppå vår bygd! Hvem finns väl trogen
I denna tid, då själarnas förbistring
Är vildare än tungomålens var
Vid Babels torn? — Har också han oss svikit?
Tron ej det ryktet! — Han förrädare!
Vår Daniel, som växt i våra hyddor
Med oss tillsammans, — som böjt knä med oss
Vid samma altare, — som ut vi rustat,
På det han skulle samla ljus derute,
Att dermed lysa upp vårt mörker sedan; —
Han en förrädare mot land och folk!
Det vore rysligt mer än något annat.
Men så det synes dock. Gud sig förbarme!
DANIEL HJORT.
Ja! Gud sig öfver mig förbarme. Om
Ännu barmhertighet kan strömma ned
Från himlen, som sig slutit öfver Finland,
En droppe deraf falle på min själ
Och rädde denna ur förtviflans öken. — —
Men äfven jorden har en tillflykt dock,
I hvars asyl misstänksamhetens pest
Ej hunnit än besmitta hjertats renhet.
Än finns en mjällhvit hand, som plåna kan
Blodfläckarna från det förblödda sinnet;
En dufva, hvilkens vingar flägta bort
Hvart strömoln, innan det på barmen haglar.
Jag vill ditt bo uppsöka, milda dufva,
Dit ingen rofsnål fogel hittat än.
Det är den enda fristad, hvaruti
Orkanen ej fått plats att veckla ut
Den fana, som, der hoplagd, frid betecknar.
Claes Flemings allmagt sträcker sig ej dit.
Mitt välde vidtar vid dess helga gränsor,
Som honom och hvad honom tillhör stänga.
Om denna fridens lund ej hägnats här,
Min själ ej blifvit mina striders valplats;
Och stormens vinge skulle sopat redan
Mitt stoft från något af min hembygds slagtfält.
Han tager några steg för att gå ut genom dörrn i fonden.
Dock re'n hon nalkas. Fastän stegens ljud
Ej nå mitt öra, hjertats klappning hviskar
Det dock till mig med aningarnas stämma.
Mathilda inträder. Daniel Hjort betraktar henne med oroligt forskande blick och fortfar:
Men ack! en töckenförlåt tyckes stänga
Mig äfven här från fridens helgedom.
Mathilda räcker honom under vemodig tystnad handen.
SCEN II.
Bengt Bonde, slumrande. Daniel Hjort. Mathilda.
DANIEL HJORT.
Du ler ej vänligt vid min ankomst nu,
Som annars alltid. Ack! jag mig förvänja
Vid denna solblick hunnit re'n. Ej skogen,
Den dystra, vet att dagen re'n är inne,
Om ej en stråle uti morgonklarhet
På skogens mörka panna kysser sitt
God morgon! Så det icke heller dagas
Uti min själ, om dagen ej bebådas
Utaf en stråle, kommen från ditt inre.
MATHILDA.
Är det af mig du väntar ljusets klarhet,
Du, som den vårdkas tändt, hvarefter jag
Har styrt de stapplande och svaga steg,
Dem endast du ledt fram ur natt och töcken.
DANIEL HJORT.
Kanske din liknelse har sken af sanning,
Så visst som min en sådan uttryckt helt.
Det vardt min lott att, sjelf skeppsbruten, finnas
Till hands för dem, som samma öde drabbat,
Och blifvit kastade mot samma klippor,
Mot hvilka jag, med krossadt hjerta, trycktes.
Jag endast kunnat tända då och då
Ett ringa bloss: med del jag stråten visat,
På hvilken mödofullt jag sträfvat sjelf.
Men icke jag fått magt att natten jaga:
Dess välde syntes blott än mera gränslöst
Sig breda kring den gnista, som jag väckt. —
Men i ditt öga log en morgonstrimma,
Som blott beböfde vilja: varde ljus!
MATHILDA.
Du aldrig förr har talat så till mig.
Jag nästan grips af bäfvan, när jag hörer
Att ur min natt du väntar dig en morgon.
Jag hittills föga mer än intet varit
För dig. Du gaf mig tröst och talte än
Om hopp, när jag det trodde bortdödt, liksom
De alla, hvilka jag med kärlek mindes.
Jag var för dig en oerfaren flicka,
Hvars enfald du med vänlig klarhet skingrat,
Och endast misskund tycktes stärka dig
Att icke tröttna vid den svaga, hvilken
Ej hade något att dig ge tillbaka
För allt det goda, du på henne slöste.
Och än jag är densamma, som jag var:
Min tacksamhet, den är väl lika varm,
Som förr, ännu — men är ock lika — svag.
DANIEL HJORT.
Du är ännu densamma, som du varit:
Stark i din rustning, den du kallar svaghet;
Hjeltinna, fast det vapen, som da bär,
Igenom bröstets harnesk ej kan tränga,
Men endast djupt i det, som deraf skyddas.
MATHILDA.
Såsom en far, du är och blir mig dyrbar.
DANIEL HJORT.
Välmening bära dina läppars ord
Utur ditt hjerta; och likväl i mitt
Den tränger ej! Qvarlemnad utanför,
Ett dolkstygn inåt hårdt den endast måttar.
MATHILDA.
Ditt tal är mörkt. Klart jag blott fattar ett:
Jag sårat der jag balsam gjuta ville.
DANIEL HJORT.
Uti en nittonårigs morgonsolsken
Ryms ingen plats för mannens dystra tankar,
Som sörja hans försvunna ungdomssol.
En fader vill du att jäg dig skall vara — —
MATHILDA.
Finns väl ett namn, som klingar mera ljuft?
DANIEL HJORT.
Väl gifs ett annat, tusenfallt mer klangfullt,
Då det från flickans blyga läppar hviskas.
Du känner det. Kanske du re'n det hviskat,
Fast mig det icke gäller mer; — måhända
Mig aldrig gällt. — Åt den, som smäktar efter
En doft af blomsterånga, kastar du
En skyl af ax, som höstligt nedermejats.
Då bröstet flämtar efter vårens flägt,
Du vill det stänga in i qvafva kammarn,
I hvilken vinterns köld sig qvalmigt upplöst.
Då barmen, sjuk, blott vet ett läkemedel,
Som heter: kärlek, älskarinnans kärlek,
Du slungar mot den hän ett annat namn,
Som vekt och varmt, då det ifrån dig går,
Likt meteoren, svärmande på fästet,
Likt denna faller stenhårdt, kyldt från himlen.
MATHILDA.
Hur kan ett intet, sådant som min kärlek,
Ditt rika hjertas ve och väl bestämma?
En själ som din ej borde kunna fyllas
Af trängre kärlek, än ditt hela folks.
DANIEL HJORT.
Så har jag tänkt, jag äfven någon gång,
Men hvad jag känt, den tanken hädanjagat.
Förhatlig är mig flärden in i döden,
Och folkets gunst, liksom all annan ynnest,
Begär till offer främst ens menskovärde.
Men denna kärlek, som i öppen famn
Mitt hela väsende bar hän till dig,
Gaf rymdens fria luft åt andens vingar,
Och böjde kraften ej, men höll den upprätt.
Nu är det slut. Ett lif förutan kärlek
Ar lik en dag förutan dagens ljus;
Och om det rör sig än, det rörs likt hjulet,
Som tungt från branten rullar ned mot djupen.
Jag vaknat från min lefnads sista dröm, —
Att jag ett enda hjerta kunde vinna. —
Uppvaknandet är hjertats dödssömn lik.
MATHILDA.
O, säg ej, tänk ej detta! Du har väckts
Till högre lif, än känslans drömgestalters.
Då deras välde ligger brustet, brista
Väl andra band, som fjättrade din kraft.
Hvarthelst du leds deraf, den svaga hand,
Som lossade på banden, skall dig räckas
Så varmt, så hjertligt som i denna stund.
DANIEL HJORT.
Din hand är ej blott hand, men äfven tecken,
Att lifvets hopp sitt afsked taga bör.
Väl ligga banden lösta; men de lossat,
Som banden brista mellan själ och kropp.
Han räcker Mathilda handen och vill aflägsna sig.
MATHILDA går, och vändande sig om vid dörrn, säger hon vemodigt.
God natt! God natt!
Hon försvinner.
DANIEL HJORT.
Ja väl, godnatt! Med dig,
Med dig min sol sig vänder bort för alltid.
God natten blir, om den ej varar länge.
Min själsnatt höstens är. Må den bli kort
Likväl som vårens, om ock stormuppfylld
Lik den, som nu derute fäller träd,
Dem höstens storm och vinterns köld förskonat.
SCEN III.
Bengt Bonde. Daniel Hjort. Hexan.
DANIEL HJORT till Bengt Bohde, som vid Hexans inträde uppvaknat.
Har, som du sjelf, din kraft ock vaknat åter?
BENGT BONDE.
Jag känner mig nu stark att möta allt,
Hvad helst försynen i min väg må ställa.
Min slummer var en bild af menskans lif:
Orolig, störd i början, men till slut
De bistra drömmar vaggades till hvila.
DANIEL HJORT.
Hvem kunde härda ut med lifvets drömmar,
Dem vi, på skilda bäddar båda drömt,
Om man ej skulle ega hoppet qvar
Att slutligt få från alla drömmar somna!
HEXAN.
Det hoppet gifver blott åt svaga tröst;
Men målet för den starkes dröm är — hämnd.
BENGT BONDE.
Den ligger i Guds hand.
HEXAN.
Hon utsträcks fåfängt,
Der ej ett redskap förer ut Hans vink.
BENGT BONDE.
Den onda viljan, törstig efter hämnd,
Förmätet tror sig räcka upp till Honom.
Som rättvist dömer. Men ifall Hans hand
I sådant redskap griper, krossas detta.
HEXAN.
Nåväl, hvad är det mer! Den, som har lefvat
För hämnden blott, den har ock lefvat nog,
Om hämndens första stund hans sista blifver.
Hur sällt ej vore detta snabba slut
Emot evinnerliga år, på hvilka
En veklig ångers lumpna matkar frossa
Förutan kraft att lifvets nötta tråd
Afslita tvärt. — I qväll en gäst jag väntar.
Ja, tvänne, hvilka tjena som exempel
På hvad ett sådant lif kan vara värdt.
BENGT BONDE.
Du väntar gäster?
HEXAN.
Ja.
BENGT BONDE.
Af våra vänner?
HEXAN.
Nej, derhän sträcker sig vår vänskap icke;
Men väl bekanta, fastän illa kända,
De äro dock. Den äran unnas mig
Att se i qväll en ganska nära frände
Af sjelfva Svedje-Claes —
BENGT BONDE.
Herr Flemings frände!
HEXAN.
En som åt slägten gör än mera heder
Om möjligt än han sjelf: den vilde Stenbock.
BENGT BONDE.
Hvad! Olof Stenbock, denne lömske niding,
Som sköt i fängelset på konung Erik
Och sårade hans arm, fast nådestöten
Han lyckades ej gifva åt sin konung.
HEXAN.
Min andra gäst var detta förbehållet,
Den vidtberömde mäster Philip Kern,
Som kokade en soppa, hvaraf Erik,
Sig åt omsider mätt på lifvets qval.
BENGT BONDE.
En österbottnisk bonde rum ej finner
Inunder samma tak, af hvilket skyddas
Män, som fört ut så märkliga bedrifter.
Jag önskar, att i skogens natt de icke
Mig möta må. Lätt sjelfva skogen blefve
För trång åt bonden och åt kungadråparn.
HEXAN.
Du vill gå bort i detta Herrans väder?
BENGT BONDE.
Vid sådant är jag van. Det värsta, som
Mig kunde träffa, vore — dina gäster.
HEXAN till Daniel Hjort.
Ni, som Claes Fleming dageligen sett,
Ni är väl mindre vek än denne bonde,
Som städs' förblifvit det, hvartill han föddes.
Tror Ni Er ock för god att bli min gäst?
DANIEL HJORT.
Du smädar, äfven du, den olycksfödde,
Som uppsteg från sin dal till dessa höjder,
Der man blott ser, hur ödslig verlden är.
Ut måste jag i natten, der ej man
Är tvungen skåda mera något af
All verldens härlighet och — dess elände
Och hör blott stormens himlasända röster,
Men ifrån menniskornas smålek skonas.
HEXAN.
Gå du och dröm i skogen, som du drömde
I kojan och i slottet. Jag vill handla,
När stunden är för handen: min och hämndens.
Du kan blott lida under klagan, medan
Ditt arma land förblöder ljudlöst. Jag,
Jag handla skall för dig och för Er alla,
Som hämndens andar i min själ befalla.
Bengt Bonde och Daniel Hjort gå.
SCEN IV.
HEXAN.
De dröja än. Derute likväl ryter
En storm, som bordt hitkasta mina gäster
Likt gnistan, slungade från en sotig skorsten
Till ro i skogens djup. Ha' de gått vilse
I nattens mörker? Mäster Philip och
Herr Olof Stenbock borde dock sig känna
Väl hemmastadda uppå dunkla stigar.
Den, som har stulit lifvet af sin kung.
Och den, som ville råna det med våld,
Kan väl ej irras af en nattlig vandring.
Hon börjar syssla vid spiseln.
Det är en skam att låta upp sin boning
Till hamn för desse, som i tröstlöst skeppsbrott
Re'n mistat allt, hvad menskligt är hos menskan.
Men stormvräkt sjelf, jag drifvits af mitt öde
Mot samma klippor, dit de bergat lifvet.
Hon sätter bordet i ordning.
Med stackars mäster Kern är det dock synd:
Han spritter under bördan af sitt samvet',
Liksom en syndig själ, tryckt af ett Ætna.
Men jag kan dock ej neka mig det nöjet
Att kasta bränsle i hans helvete
För att det göra än mer hett för honom.
Hon lägger mera ved i ugnen.
Med Stenbock vore denna möda spilld:
Sitt eget samvete den frossarn uppfrätt,
Och endast då och då af något fel
Uti matsmältningens organer, påminns
Han om den hårda spis, som blifvit slukad. — —
Nu höras tunga steg; så stiger ingen,
Som ej bär grofva brott på sina skuldror.
SCEN V.
Hexan. Kern. Stenbock.
HEXAN.
Ni låtit länge vänta uppå Er.
STENBOCK.
Du, som så mycket vet, ju känner väl,
Att man för länge icke vänta kan,
När uppå godt man bidar. Men låt se!
Du bullat upp liksom, en julqväll, modren,
Då sin herr son hon hoppas famna åter.
Du är dig städse lik, den yppersta
Bland alla muttrar, stammande från Evas
Urgamla adel. Om jag blefve fan,
Till farmor jag dig korade.
HEXAN.
Det tycks,
Som en förvandling ej för Er är nödig.
STENBOCK.
Jag tycker just som du. Förlora skulle
Jag säkert deruppå, och du ej mindre.
Ty kunder såsom vi bestås ej alltid.
Med stålbepantsradt samvet och app'tit
För fem, vi äro gäster, som ej svika
I dryckjom mer än uti androm styckjom.
Förstås, jag talt om mig och ej om denne.
Pekar på Kern.
HEXAN.
Det är bekant, att Ni ej svikit har
Förtroenden, som man på Er har satt.
STENBOCK.
Hvad menar du med det? Ar det en pik,
Tillbaks den studse mot ditt hulda hjerta.
HEXAN.
Min mening tolkas bäst af detta bord:
En tolkare som ni lätt fattar sådant.
STENBOCK.
Du talar gudaskönt; ditt bord än bättre!
Se, Mäster Philip, här en vederläggning,
Som duger, af Er sorgbetyngda lära,
Att lyckan en exotisk planta är,
Den forskarn fåfängt söker på vår jord.
HEXAN.
Se här Er lifrätt, Mäster Philip, den
Jag enkom sparat för Er läckra gom.
KERN, sedan han en stund rört med en slef i fatet, springer upp från bordet.
Ha! Dina funder känner jag igen,
Fördömda hexa! Uppå afgrundsglöd
Du kokat upp på nytt den rätt, hvars ämnen
Du uppgräft i Hin Ondes skafferi:
Helvetets bottenlösa gölar; sjelf
Du sluka må det, som din svartkonst tillredt.
Det är en mat för dig. Se hit! Se hit!
Der leker giftuppfyllda ormars yngel
I lustig ringdans. Nu sin famn de slå
Omkring ett hufvud, som bär djupa märken
Utaf en fallen kungakronas tyngd.
De halka nedåt, slå sin hala ring
Omkring en hals. Den bar en riddarked
I forna da'r, så präktig, att ej solen
På tvenne sådana sitt guld har slösat.
Men keden rycktes bort af händer, sträckta
Ur nattens djup emot den. Grannare
Nu ringla ormar sig kring samma hals.
Dock re'n de släppa tag. Sitt gift de spruta
In i en barm, som, fast af bojor tryckt,
Uppdykar kungligt hög ur detta gifthaf.
Men, hvarför, Hexa, ser du icke stolt
Och triumferande uppå ditt verk?
Det är ett mästerstycke, så att ej
Din mästare behöfde skämmas för det.
Du känner väl igen de vackra dragen
Af den der ormen? Ack! Du tog ju dessa
Bland fårorna, som teckna mörkt, hur Kern
Såg en gång ut. Afbilden kärligt smilar
Mot förebilden. De hvarann förstå. —
Sitt gift från honom ormarne ju sugit.
HEXAN.
Blygs ni ej, mäster Kern, att fantisera
Så der, nu åter, lik en ömsint yngling,
Som evigt drömmer blott om föremålet
För första kärleken, hvaraf han tärs.
En tid ju fanns, då Kern en man var än,
Som kunde se det värsta stinnt i synen.
Nu ser den vidtberömde och höglärde
Herr Mästern i en simpel soppa af
Helt simpla ärter mer, än kärleksnarrn
Såg någonsin i mån' och svarta ögon:
Ser sitt porträtt och helvete och ormar,
Som kräsligt njuta af en — kunga-måltid.
KERN.
En kunga-måltid! Ja, du sade det.
En sådan har jag en gång tillredt; men
Det är dock mer än nog för hela lifvet.
Förstår du det? För lifvet — ja, för tvenne.
Jag tär derpå, tills matkarne mig fräta
Uti sin tur — ifall de rå med gift.
En annan åt deraf en gång allenast,
Hviskande.
Men det förslog för honom dock! Ty Hexa,
Du veta bör, att du ej är den enda
Som kan tillreda rätter, hvilka mätta
För alla tider. Mäster Philip, hvilken
Nött bort sin ungdom på den ädla konsten,
Att utur hvarje växt och krydda leta,
Hvad som kan båta lifvets helsa, lärde
Derjemte, hvad som för det gagnar mindre.
Af hans allvetenhet man tog i anspråk
Den ena sidan först. Det var hans lyckas,
Hans äras tid. Dock andra tider kommo,
De räcka än; de räcka evigt, evigt! —
HEXAN, hånande.
Det var ju det, ni önskat. Edert högmod
Om bragder drömde, som ej glömmas skulle.
KERN fortfor, utan att lyssna till hennes ord:
Man sade: Mäster Philip, öfver lif
Och död är ni ju herre. Lifvet
Ni ofta nog ryckt re'n ur dödens klor,
Som derpå räknat såsom säkert byte.
Nu återstår att visa äfven prof
Uppå den andra sidan af Er konst.
Ni ej Er nöjt att på dess yta halka:
Ni trängt på djupet, djupare än någon.
Hvad är mot Er den välska konsten? Aqua
Toffana blott den silar fegt i natten
Med matta, svaga händer. Långa år,
Decennier behöfvas till att göra
Behörig verkan. När den träffat in,
Då äro borta re'n de, hvilka skulle
Den långsamt mogna frukten tacksamt plocka,
Och borta är med dem belöningen,
Som kunnat fylla fuskarns fega hand.
Men, om ej ryktet diktat uppå er
En konst, en lärdom, som Er aldrig varit,
Så kan ni drabba såsom blixten drabbar,
Så kan ni fälla såsom stormen fäller,
Oemotståndligt, ögonblickligt, säkert.
Och stor, som skickligheten, blir Er lön.
Begär ni guld? Ett tryggadt rikes skatter
Der ligga för den hand, som räddat detta.
Vill ni ha gunst? En konung, på hvars hufvud
Orubblig kronan sitter sent omsider,
Är ju Er gäldenär; och all den ångest,
Som flyktat från hans hjerta, lemnar rum
Blott åt en förespråkare, hvars stämma
Hörs der så länge, som dess egna slag.
Men helst ni önskar ära, ädla själars
Ambrosia och nektar? Ho väl täfla
Med mäster Philip kunde, han, hvars make
Ej norden sett i Äskulapens under,
Och hvilkens minsta steg af Södern följs
Med afund, hvari dess beundran kläddes.
STENBOCK, med oro, hvilken han fåfängt söker dölja under vilda miner.
Hvad har jag sagt; Ni blifvit barn på nytt,
Min gamle Mäster Philip. Barnasagor
Ni dukar upp, och frossar endast af
Den klena spisen, medan här förgäfves
Anrättningar af bättre slag Er bida.
KERN.
Såå?? Tycker Ni, att jag ett barn har blifvit?
O! Kunde jag dock tycka såsom Ni.
Min med en lefnads möda vunna lärdom,
Erfarenheten, köpt med lifvets lugn,
Den ära, som jag skördat, huru gerna
Ej gåfve jag det allt för barnaskapet,
I gifven mig, Herr Olof, för godt pris:
Ett tanklöst skämt, förutan fröjd och sanning.
De barnasagor, dem jag nyss berättat,
Ni känner ju dem lika väl, som jag,
Och tror dem lika visst, som jag dem tror.
STENBOCK.
Nej, gladare bör föremålet vara,
För att vid sig min fria tanke binda.
KERN.
Så ljust ert sinne ock nu tyckes yfvas,
Och så fördunkladt edert minne tycks,
Den natten kommen I dock väl ihåg,
Ur hvilken dessa hviskningar sig smögo,
Arglistigt smilande sig till mitt öra,
Dem nu jag suckat fram ur sliten barm.
Ni mins, att med förakt tillbakastöttes
Det guld, de gröna skogar, som mig bjödos;
Att kungagunst ej heller vägde mycket
I vågskåln, der en konungs lifstråd vägdes.
Men detta falska smek med pris och ära
Det tog min onda genius till godo
Såsom gediget guld, fast deraf stöptes
Det bly, som bränner på mitt samvets nerver.
HEXAN.
Slå från ert sinne bort det, som har varit.
Se ej tillbaka; framåt bör ni skåda.
Vid grafvens brädd ni står re'n, mäster Philip;
Hög tid är derför att allvarligt tänka
Uppå Er salighet och — —
KERN.
Hvilka makter
Ingåfvo dig det ordet? På min salighet
Jag tänka bör? Hvad tanke är det då,
Som hvarje annan ur min hjerna jagar?
Men staplas icke berg på berg af det,
Som varit hafver, så att hvarje utsigt
Till denna salighet, som komma skall,
Fördystras, stänges, göres platt till intet!
Gif mig en dryck, hvarur jag tömmer glömska
Af hvad som varit, hvad jag varit sjelf,
Och jag vill prisa dig —
STENBOCK.
Nej, mig du prise!
Se här den Lethe-dryck, hvarefter du
Så häftigt törstar. Vinet flammar präktigt
Uti pokalens krater. I dess heta glöd
Förbrinna dina ormar, som blott kunna
I gyttja pusta, såsom sjelf du säger.
Och helvetet ej syns för bara eld.
Af vinet fröjdas menskans sinne; detta
Du, som en höglärd man, ju bättre vet
An jag, fast lärans sanning mer jag pröfvat.
Ett skarpt bösskott höres, i samma ögonblick Stenbock vill föra bägaren till sina läppar.
Hu! Hvad var det? Det luktar kungablod!
Han kastar vinet med fasa mot taket och stirrar uppåt.
Skall denna stråle blod då evigt spritta
Ur samma öppna sår. Kan då ett lik,
Som längese'n förmultnat, hysa än
Så friska källor uti kylda ådror? —
Nej! Nej! Det är ej blod, det vin ju är,
Som doftar ljuft och smakar ännu bättre,
Likt kyssarna på flickans friska läppar.
Fyll i en väldig sats. Vårt täcka trio
En skål skall tömma för de lefvande,
Och icke heller glömma bort de döda.
I detsamma han åter skall dricka, aflossas ett annat och omedelbart derpå ett tredje skott. Stenbock bortkastar bägarn och rusar ut, ropande:
Det der ju träffade min Kung omsider!
SCEN VI.
Kern. Hexan.
KERN, seende länge efter den bortilande.
O! Erik, Erik! Du, som var så svag,
Förr än vi trampade i aska ned
Din matta lefnadsgnista, huru stark
Du blifvit nu, se'n du en skugga är
Utäf den böjda skugga du var då!
HEXAN.
Väl är kung Erik mera stark i döden,
Än han i lifvet var. Dock, ringa vore
Hans kungavålnads makt, om icke den
Kan göra större under än att skrämma
Ett par förlegade lönnmördarsjälar
Att se i drömmar det de satt i verket;
Blott lejda verktyg åt missdådaren,
Som klef på thronen som en vanlig brottsling
Uppå schavotten, lönen för hans illbragd,
Och lifvet stal från den, som fått sitt lif
I samma konnngsbädd, der sjelf han föddes.
Se, Mäster Philip! Denna arm, som Ni
Pekar åt det håll, dit Stenbock gått
Och den der uslingen förlamad trodde,
Sträckt ur sin ringa graf, når något längre.
Den störtar öfver ända thron', på hvilken
Affödan af den rätte mördarn mente
Sig kunna slumra trygg, lik vargens, i
Ett blodigt skogssnår, dit dess rof blef släpadt,
Och rå om hvarje själ i land och rike,
Som upphofsmannen om sin broders lifstid.
Kung Erik sällan slöt, hvad han begynte;
Se'n han förvandlad vorden är till stoft,
Han ombytt art. Sitt verk skall han fullborda.
Uppå hans döda mull en storm re'n ryter,
Som icke stillas förr, än slungad blifvit
Utöfver rikets gräns den torra grenen
Af Wasa-stammen, hvarpå kronan fastnat.
KERN.
Ett stöd af jern har denna gren likväl.
Så länge det står fast, ej sjunker grenen,
Och kronan skall sig sola deruppå
Likt gyllne frukten, fast till fallet mogen.
HEXAN.
När trädet kullstjelps, rycker det i fallet.
Sitt stöd också med sig. Om ej, står stödet,
Som mist betydelsen, qvar lik en skampål,
Då det för egen del vill vara något.
KERN.
Nej! Nej! Hvad som står qvar, der allting ramlar,
Står som ett monument, af ära kransadt.
HEXAN.
Men det der stödet, huru stolt det är,
Hur starkt det tror sig, står dock icke fast.
Höglärde mästare! Hvar är Er vishet,
Uti hvars klara tankar förr Ni mente,
Att verldens händelser och alla de,
Som buro dessa fram, i ledband gingo?
Ni tror, att marken, hvarpå en koloss
Med tunga, hårda fötter stampat, bärer
För det mer stadigt denna tyngd, som trycker
Med ökad obarmhertighet deröfver.
Har Ni ej hört, att jorden stundom remnar
Och slukar, gör osynligt det, som högst
Uppå dess kullar yfdes, lyftande
I dagen annat, som blef formadt med
En eld, af djupets dolda andar ammad.
KERN.
Man sett, hvad slika jordskalf mäkta mot
Claes Flemings jättevilja. Folket,
Som rest sig upp såsom en enda man
Från sina dalars gömmen, störtats ned
Ännu mer djupt, än dä'n det kommet var.
Och bondehertigen, som blåst på elden
Med andetag, hvars pust blott natten känt,
Hans stund skall äfven komma —
HEXAN.
Ja, hans stund
Den kommer visst. Då är Claes Flemings ute.
Mot Ödet, mot det oundvikliga
Han brottas fåfängt och bryts ned i kampen,
Hans knektar kunna krossa folk och land,
Hans fasta vilja skingra många töcken,
Liksom kanonens blixtar fästets åskor;
Men andra makter återstå ännu,
Dem han ej pröfvat än. För dem han faller.
KERN.
Det vore hårdt, om sannt Ni skulle spå!
HEXAN.
Tal' ej om spådom, der en högre vishet
På förhand säger, hvad den vet och — kan.
Er lärdom förutsade ju med visshet
Den dag, hvars sol, emellan fängslets galler,
Framskymta skulle på kung Eriks lik.
Men denna vishet, hvilken dock finns till,
Fast icke känd och icke trodd af Er,
Som endast tror, hvad Eder hand kan gripa,
Den skulle icke kunna plåna ut
En efterräkning, af en biltog Furste
Qvarlemnad vid dess flykt, för att bevaka
Hans fordran på det rike, han förspillt,
Och der för honom ur hans fränders graf
Dock borde ånga gift som här för Er?
KERN.
Hvad Johan bröt, bör Sigismund ej gälda.
Och hvad ni säga må, bärs dock hans anspråk
Af Fleming som ett torn af hälleberget.
Mot råa styrkan satte Fleming kraft;
Mot denna dolska vishet, den Ni prisar,
En klokhet sätts, som hvarje prof består.
Och synd och skada vore, om en man,
Som ställt sitt bröst till öppen sköld och skyddsvärn
För helgad rätt och thronen, skulle falla
Ett offer för Er vanmakts ilskna ränker.
HEXAN.
Är det den vidtberömde mäster Kern,
Lifmedikus — den siste — hos en konung.
Som täckes hålla ett så gudligt tal?
Ja väl, det är han sjelf, handtlangaren
Åt brodermord, åt en upprorisk furste:
Han, som ej vet utaf ett fosterland,
Och derför icke heller känner till
Ett hjerta, som kan blöda med sitt folk,
Och derför finner, att den hästhof, hvilken
Förtrampar sista tecknet utaf lif
Uti dess barm, har högre rätt och helgd
Än folkets nödskri uti dödsminuten. — —
En rörelse spörjes åt den inre sidan. Hexan, störd deraf afbryter, men fortfar kort derpå.
Hvad var väl det? Hvem har trängt hit att lyssna?
En ljusskymt inifrån upplyser plötsligt hennes dystra ansigte.
Förlåt, du denna sorgebonings hulda,
Menlösa ande! Det är du, som nalkas.
Bort måste allt besmittadt härifrån,
Att ej ohelgas detta rena väsen.
KERN, med sorgsen bitterhet, i det han aflägsnar sig.
Då måste äfven Ni Ert hem väl lemna:
Det torde kosta mer på den, som eger
Ett sådant, än uppå en annan, hvilken
Ej nå'nsin vetat, hvad ett hem vill säga.
Går långsamt bort.
SCEN VII.
Hexan. Mathilda.
Hexans ansigtsdrag klarna ännu mera vid Mathildas inträde, och närma sig en — ehuru förvissnad — skönhet, hvarifrån hvarje skymt af mörker vikit, sedan hon med ängslig hastighet undanskaffat lemningarna af de vildes måltid.
HEXAN.
Välkommen du, min andra, bästa morgon!
Ljus hemtar du och frid, när helst du nalkas:
Natt kan ej trifvas, der ditt öga lyser;
Har godt du slumrat, då det slutet var?
MATHILDA, slående sina armar kring henne.
Nu är allt godt igen, se'n, moder, dig
Jag åter ser så god och huld, som altid.
Men mörka drömmar, gycklande, sitt spel
Bedrifvit, natten lång, uti mitt sinne.
Från afgrund ryckte de mig bort till afgrund,
Och allestädes stod du, moder, oblid.
Som jag dig aldrig skådat förr; än hotfull,
Än varnande, du höjde upp din hand
Och se'n den sänkte, pekande mot djupen.
HEXAN, orolig.
Var lugn, mitt barn. Du såg ju drömda bilder.
MATHILDA.
Gud vare prisad, som sin morgon låter
På nytt belysa oss och dem, vi älske.
Bedrager mig mitt hjertas klappning ej,
Så leder morgonstrålen hit ännu
En annan, den näst dig jag älskar mest.
Hon år till fönstret och blickar utåt skogen.
O, Herre! Huru härlig är din verld,
När den ur natten dykar uppåt mot
Ett ljushaf, flytande utur ditt öga,
Som bortta'r makten ifrån nattens skuggor
Och ställer det, som ädelt är och godt,
I klarhet för den åter klara blicken.
Af ljuset fick jag, moder, dig tillbaka,
Såsom du är och städs' mot mig skall blifva.
Och äfven honom skall detsamma gifva
Åt mig uti hans hjertas varma sanning,
För hvilken drömmens falska irrbloss flykta.
HEXAN.
Hans klarhet skall väl ställa småningom
Din gamla moder så i skuggan, att
Din kärlek ej mer finner väg till henne.
MATHILDA.
När denna väg ej ljusnar för min själ,
Höljs den af dödens skuggor. Se'n mitt hjerta
Af dubbel kärlek fyllts, du älskas dubbelt. — —
Men hjertat längtar efter morgonluften
Som seglet efter vindens andetag.
Jag måste ut i skogens friska vildhet,
Som ljuft af vårens första kärlek rörs.
Farväl! Håll af mig, som jag älskar dig.
Hon skyndar ut.
HEXAN, följande henne till utgången.
Hur än din tanke svärma må kring rymden,
Låt ej din fot förledas, att den följa.
MATHILDA, vändande tillbaka.
Till hemmet vänds ju tankens kretsgång heldst,
Som dufvans vinge vände hem till arken.
Hon går.
SCEN VIII.
HEXAN.
Du blida dufva! Du min dystra lefnads
Hngsvalelse och tröst. I dig jag finner.
Allt, hvad i lifvets skeppsbrott gick förloradt.
Ditt lif jag ryckte fordom undan döden;
Skall jag dig kunna hägna ock emot
Roffåglarne, som omkring dig slå neder?
Det kan bli svårt; ja svårare ån störta
Den, som förtrampat allt och allt vill värna.
Med dig min själ förlorad ginge helt:
Du faster mig ännu vid menskligheten.
Nar jag din oskuld icke mer får se,
När jag din kärleks värma ej mer känner,
Då råder om mitt väsen endast hatet,
Blindt, mörkt, och fäller den oblidkligt kallt,
Som från mitt folk och mig har röfvat allt.
Hon går inåt.
SCEN IX.
Scenen förvandlas till en vild trakt af den närbelägna skogen.
Krasinsky. Stenbock.
En gestalt à la Sarmiel stryker, bortvänd, öfver scenen: hunnen till dennes gräns, vänder han sig om och vinkar med handen åt Krasinsky. Denne gör ett steg framåt för att följa gestalten, men hejdar sig med beslutsamhet. Sedan lutar sig Krasinsky mot en nedbränd kullfallen fura, och stirrar med geväret i handen på marken, men slår plötsligt upp ögat, då en solstråle fallit på hans vapen.
KRASINSKY.
Se'n solen bjuder sig till gäst här inne,
Är denna vildmark ej mer hem för mig.
Det var ej ljusets makter här jag sökte.
Ej deras spår förbrände denna mark,
Så att ett gräs derur väl aldrig skjuter.
Men hvad bekymra mig väl markens blomster
Och frukt? Ej der jag mina skördar skär.
De mogna vid en annan eld, än dagens,
Och andra liar meja dem, än tärnans,
Som drömmer om att bygga eget bo.
Han blir varse Stenbock, som ur skogen går emot honom.
Men hvem är denne gäst, som, fast med solen
Han har gemensamt intet, dock förhatlig
Än mer, stör detta ställes afgrundshelgd?
STENBOCK.
I fall Hin Onde sjelf lifslefvande
För svaga dödlige sig täckes visa,
Jag då väl äran skulle ha att skåda
I eder hans stormäktiga person.
KRASINSKY, iskallt.
Ni kom för sent att denna ära vinna.
STENBOCK.
Men Ni har kommit tidigt nog —
KRASINSKY.
Ja väl!
STENBOCK.
Nej! säger jag; Ni kommit hit för tidigt;
Så tidigt, att med obehörigt skall
Ni hela verldens lugna hvila stört.
KRASINSKY.
Af verlden jag begär sjelf ingen frid,
Och är ej skyldig frid med verlden hålla.
Dessutom är min jagt utaf den art,
Att knappt ens Ni har dermed något skaffa.
STENBOCK.
Vet Ni ej då, att tiden inne är,
Då skyttet är förbjudet?
KRASINSKY.
Men jag söker
Det värsta rofdjur blott. Jag ville se
Den, som sig tror ha makten mig förbjuda,
Att drabba dermed samman, när mig lyster.
STENBOCK.
Ni tycks ej ha hört talas om Claes Fleming?
KRASINSKY.
Jag honom sjelf har ofta tala hört.
STENBOCK.
Och Ni ej fruktar, lyder honom?
KRASINSKY.
Nej!
STENBOCK.
Af hvem beror ni då, om jag törs spörja,
Då för herr Fleming ni ej har respekt,
På denna finska mark, der ni nu står?
KRASINSKY.
Er öppna fråga kan få öppet svar
Till hälften blott. Konung Sigismund
I Polen har jag svurit tro och huldhet;
Här lyder jag en makt, för hvilken Ni
Väl böjer Eder, mer än ni vill visa;
Men om jag den skall nämna, vete — Fan.
STENBOCK.
Ni söker undanflykter — —
KRASINSKY.
Ännu aldrig
Krasinsky flydde undan. Allraminst
I denna stund han dertill spörjer lust.
STENBOCK.
Ni måste stå till svars —
KRASINSKY.
Ni är en narr,
Som lockat mig att täfla med Er sjelf
Om denna värdighet, då jag mig nedlät
Att gå för mycket in i svaromål.
STENBOCK, blottar ursinnig sin värja.
Försvara dig, du bof! Jag gälda vill
De trenne skotten med ett enda tag.
KRASINSKY.
Om Eder plit för Er har något värde,
Så se med lugn derpå ännu en gång:
Det är den sista, Ni kamraten skådar.
STENBOCK.
Du sjelf ej sol och stjernor mer skall se.
KRASINSKY.
Ej dessa äro mina ögnamärken.
Krasinsky slår, — efter några få tag —, värjan med jättekraft ur Stenbocks hand, så att den kastas långt inåt skogens mörker.
STENBOCK.
Det var ett björnatag! Bland hundra männer,
Jag redan frestat, ej jag funnit än
En arm, så styf som er. Vi ska' bli vänner!
KRASINSKY.
Det gör mig ondt, att ej Ert anbud jag,
Så smickrande det är, kan taga mot.
Min vänskap längese'n jag re'n gett bort;
Och han, som fått den, delar ej med någon.
STENBOCK.
Jag skattar honom afundsvärd och lycklig.
KRASINSKY ironiskt.
Ni är dock mer än god mot honom. Han
Skall ofelbart Ert tänkesätt belöna
Så, som ni tyckes väl förtjena det.
Stenbock aflägsnar sig på en fåfäng upptäcktsfärd efter sitt svärd. Krasinsky ser emellertid Johan Fleming under kärleksfullt samtal med Mathilda, närma sig den nejd, der hexans boning är belägen.
Jag ser, att man i dessa nejder stämmer
Ock andra möten, än det nyss jag haft.
För min del gerna. Redan är förgången
Den tid, då sådant lockade min håg.
Det är din lycka, kärleksdruckne pilt,
Och kanske äfven hennes. Ty förlorad
Du vore, om mig samma eld förtärde,
Som i den stunden, då jag vigdes vid
En annan flamma, som sin brudgum bidar.
Förlorad är hon väl i alla fall;
Men ej det tillhör mig deröfver grubbla.
Ett under tycks dock den der hyddan vara:
På en gång ugglebo och dufvonäste.
Han går.
SCEN X.
Johan Fleming. Mathilda.
JOHAN FLEMING.
Jag aldrig vetat förr än denna morgon
Hvad vår vill säga. Hittills tycktes mig,
Att våren var ett vinterns svaga barn,
Som lemnats efter blott till hälften vaknadt,
Då modren flydde uti hast sin kos
För att sin nöd på Lapplands fjällar gömma.
Nu först jag fått Ditt klara öga se,
O Vår, naturens son till brudgum mogen.
Jag tycker blommor dofta, väfda in
Uti Din snödrägt, som från skuldran sjunker,
Och diamanter blixtra utaf lif,
När solens gyllne fingrar med dem leka.
När stjerna efter stjerna smälter bort
Bak rosigt förlåt uppå himlens fäste,
Och varma fläktar, hvilkas glöd dem löste,
Fly ned till jorden, båda vårens ankomst;
Då möts på halfva vägen dessas anda
Af andar stigande från haf och jord.
De gjutas i hvarann, som tvenne själars
Uti den kärleksvarma kyssens famntag.
MATHILDA.
Ej vårens anda och ej kärlekens
Har likväl makt att jaga hvarje töcken
Från själens himmel eller från naturens.
JOHAN FLEMING.
Jag tror du älskar mig, och derför tyckes
Din töckenlära icke sakna sanning.
Räcker åt Mathilda en blomsterbukett, hvilken han dolt på sitt bröst.
Se der likväl en talisman, hvarmed
Jag fläktar lätta skyn ifrån Din panna,
Som vårens vind från fästets klarhet molnet.
Se dessa första kyssar, plockade
Åt dig, från vårens egna unga läppar.
MATHILDA mildt leende.
Det kan förlåtas än, blott mig du lofvar,
Att ej från andra läppar plocka annat.
JOHAN FLEMING.
Befall mig dö af hunger, och du lyds.
Men den befallningen jag ej kan lyda.
MATHILDA, med låtsadt missnöje.
Då i en sådan småsak ej min vilja
Är lag, jag intet mera har att bjuda.
JOHAN FLEMING.
För mig den dock är större än mitt lif,
Ja, ej stort mindre än min kärlek sjelf.
Fast du är ledsen, gör mig dock till viljes
Ännu en enda gång. Låt värman af
Din kyss sig gjuta på den arma blomman,
Som, bruten, rönt för litet solens värma.
Pekar på en viss blomma.
MATHILDA.
Du bröt den, Johan, drifven af din kärlek.
O! om din kärlek skulle en gång — — Nej!
Det var en ryslig tanke. Bort, nattvandrare
Från drömmens mörker, än på ljusa dagen!
En kärlek såsom min i brutna blomman
Ej frukta bör en bild utaf sitt öde.
Kysser blomman häftigt. Johan Fleming kysser den strax derefter.
JOHAN FLEMING.
Nu först den helgad käns till vårens tolk.
Den ånga, som utur dess hjerta doftar,
Är vårens anda nu i högre mening.
Hvem skilja kan dess doft ifrån din själs?
De smultit, vigts till ett, och bättre lott
Jag ej begär än att berusad dricka
Min lefnad all af denna etherdryck.
MATHILDA, med djupt allvar.
Men jag begärer mera af min Johan.
JOHAN FLEMING, förvånad.
Mathilda?
MATHILDA.
Ljuflig är för mig din kärlek
Som hoppet för min själ, som soln för ögat,
Och ej för mig begäres det, jag fordrar.
Jag vore nöjd att, liksom dessa blommor
Omslutas af ett band, sä lent, men — vekt
Rycker på der gröna sidenbandet, som hållit blommorna tillsammans, hvarvid detta brister, och blommorna förströs kring golfvet.
Som detta här. Dock denna tid, så hård,
Som jernet, kräfver andra band, än dem,
Hvarmed en blomsterkrans kan sammanfogas.
Jag vill, att du ej blott skall älska kunna,
Men äfven våga — hata som en man.
JOHAN FLEMING.
Allgode Gud, hur skall jag det förstå!
MATHILDA.
O! Kasta blicken på ditt fosterland,
Ej blott med kärlekens, men mannens öga.
Väl lyser vårsoln uppe på dess fäste
Och ler mot jorden, som den ler mot hafvet,
När nattens skeppsbrott gömts af jemnad yta;
Men vidt kring landets dal och höjd dock jaga
Likt rofdjur vild förstöring, mord och brand.
Kan jag väl tro ditt hjerta slå för mig,
Som blott en spillra är midt bland ruiner
Af det, mig dyrast varit, om ditt hjerta
Ej storsint klappa käns för landets nöd?
Hon lägger handen på hans hjerta.
Hvad röster höjas här? Uppmanas du
Af dem att kämpa för ditt folk, att hämnas
Den oförrätt, det lidit har; att falla,
Om så skall vara, i dess glesa leder?
JOHAN FLEMING.
Hvad fråga — och af dig!
MATHILDA.
Jo, frågan gäller,
Om jag bör älska än, som jag det vill:
Jag måste fordra icke endast kärlek
Utaf min Johan, utan främst dock — hat.
JOHAN FLEMING.
Mot hvem? Mot hvem?
MATHILDA.
Mot landets vilde bödel,
Emot Claes Fleming och hans mördarfölje!
JOHAN FLEMING.
Jag kan, jag vill, jag bör ej lyssna till
Ditt afgrundshårda hämndeskri, du djefvul
Förklädd till engel. Slitet sidenbandet,
Som oss tillsammansknöt, är nu för alltid.
Jag flykta vill till verldens sista gränser.
Ack! vore den nog stor, att kunna skilja
Mig sjelf från minnet, som vid dig mig binder.
Skyndar bort under vild fortviflan. Mathilda följer honom med tröstlösa blickar.
SCEN XI.
Kern. Mathilda.
KERN.
Jag nyss blef drifven från din närhet, flicka,
Emedan jag ej ansågs värd din anblick.
Mer blid än menskorna dock slumpen varit,
Då den mig ställde för ditt vackra öga,
Ehuruväl jag i dess milda strålar
Ej bättre passar än för juli-solens
En ishöljd nejd.
MATHILDA.
Har ni ej nå'nsin skådat
En juli-morgon gry, kall, dimmig, dyster,
På fälten, hvilkas frukt bränts af en frost,
Som upp ur kärren steg lik krokodilen
Vid nattens inbrott att sin roflust mätta?
KERN.
Mitt lif har räckt nog länge för att hinna
Se allt det värsta, hvaraf jorden härjas;
Och dränkt i tårar öfver det jag sett,
Mitt öga blifvit skumt likt stjernans bild
På dunkla insjöns botten. Men det längtar
Dock outsägeligt till ljusets värma,
Då denna än på jorden stundom spörjes —
Ehuru den för mig der sällan funnits,
Och annorstädes aldrig finnas skall.
MATHILDA.
Ni säger sannt: Er blick är vorden skum,
Då ljus och värma den vill söka upp
Uti min närhet. Sök den hellre dock
I kyrkogårdens varma, ljusa tjäll,
Ditt slägte efter slägte flyttat in,
När ättlingen gjorts lika husvarm der,
Som ättefadern varit re'n i sekel.
Ack, den, som finge dela bo med dem!
Men bättre det dock varit, om jag fått
Re'n hvila ut den sista natten der,
Och denna morgon der mig funnit somnad.
KERN.
Hemsk, mer än grafven, ljuder denna längtan
Till grafven, då dess suck uppstiger från
Ett nittonårigt hjertas rika lustgård.
Men jag förstår dig: rik på lif och lycka.
Du ej vill låta bördan af din rik'dom
Nedfalla tung på gubben, der han stapplar
Mot grafven, krökt ej blott af årens börda.
MATHILDA.
Nej! Jag är lika litet god, som lycklig.
KERN.
Då äro godhet, lycka endast ord,
Som gå igen likt vålnader, se'n lifvet
Ifrån den mening flytt, de först betecknat.
O! tag tillbaks ditt nej! och återgif
Åt orden: godhet, lycka denna ande,
Som finner intet rum i vida verlden,
Om ungdomen och kärleken ej skänka
Ett nattherberge, fastän ständigt ombytt,
Åt dessa främlingar från himlen fallna,
Men som ej glömt sitt första hemvists lynne.
Låt mig få tro, att du är god och lycklig,
På det jag ej förbanna må den stund,
Då jag från intets kaos vräktes till
Det helvete, som jorden blefve, om
Ej dessa lifvets englar mera gästa
Ens der, som ungdom, kärlek spännt sitt tält.
MATHILDA.
Kan jag då det, som andra lärt sig redan,
När de att andas lärde? Kan jag hyckla?
Beljuga sanning, liksom lögnens yta
De anletsdragen vore, uti hvilka
All sanning helst sig borde kläda om?
Att jag den konsten lärt, jag sjelf ej visste,
Och hittills jag den icke sakna kunnat.
Men bättre, än jag trott, den måste vara,
Och mästerprof deri jag aflagt nu.
Jag olycksalig är, men syns Er säll.
Mitt hat har drifvit långt från mig min kärlek
I evig landsflykt, och jag tycks Er god.
I fall jag än kan lära älska något,
Skall det bli sveket, som utaf mig älskas,
Då det tycks ega makt att lyckliggöra,
Om också icke mig, så likväl andra.
Såsom ni säger, att mitt svek gjort Er.
KERN.
Ha re'n förnuftets fogningar då alla
Ryckts lösa under spillror af min hjerna?
Min tanke gitter ej att binda samman
Det, som var sannt ännu, då soln stod der,
Pekar uppåt fästet.
Och hvad som månde vara sannt, när denna
Sig flyttat några linier på sin bana!
Få ögonblick sig hunnit byta, se'n
Vårmorgon såg på dig som på en like:
Så full af hopp och fröjd du tycktes sjelf,
Så rik på fröjd och hopp att gifva andra.
Och nu förnekar du din kärlek, lycka,
Som brottslingen förneka ville brottet —
Åtminstone för sig — om han det kunde.
MATHILDA.
Om ögonblick du talar. Tusen år
Mitt förr och nu dock tyckas skilja åt;
Och under årens nötta vingar ligger
En verld af hopp och kärlek djupt begrafven.
KERN.
Regeras verlden af en blindfödd slump?
Föds ondskans öde tvillingsbror med ödet,
Hvaraf den kärleksfulles sällhet mördas?
Om någon kärlek varit lycka värd,
Var det väl den, som strålade ur dig,
Och i hvars glans försoning tycktes gjuta
Tillsammans känslor, utaf hatet skiljda,
Likt elementer i odödlig strid.
MATHILDA.
Mitt ord ljöd gåtlikt nyss för dig. Jag straffas
Nu af ditt tal, för mig än mera gåtlikt.
KERN.
Hvad kan dock vara klarare än detta?
Jag såg dig luta nyss ditt vackra hufvud
Emot en ynglings skuldra: och jag trodde
Mig skåda bilden af en vänlig frid,
Som sänker mot ett blodigt slagtfält vingen,
Att torka blodet bort och jaga undan
De vreda andar, hvilka länge pustat
Deröfver hatets heta härjningsflammor.
MATHILDA.
Och det är Ni, som fruktar att ej finna
På jorden godhet; Ni, som kan befolka
Med frid, försoning, sjelfva hatets öknar!
Ni sett i mig ett fridens bud! — I mig:
Det blinda hatets viljelösa verktyg;
Brandfacklan, som dess väldes gränsor vidgat.
Jag förde med mig samma frid, som gamen
Medför till gästskänk åt ett dufvonäste;
Den frid, som bjuds åt Guds församling af
En kula, hemgång görande i templet;
Den frid, som blef beskärd åt Finlands folk
Utaf dess onda genius — Claes Fleming.
KERN.
Vill du dig sjelf besvika eller mig
Med detta skrynsteri? Jag det ej fattar.
Ett ville jag dock kunna grunda ut:
Hur månde sig din kärlek röja, flicka,
Då sig ditt hat så tolkar, som det talte,
När Flemings son slog kring ditt lif sin arm?
MATHILDA.
När Flemings — — — son?
KERN.
Ja, hvem väl annars
Din hatuppfyllda blick — om du så vill —
Med lika blickar mötte?
MATHILDA.
Flemings son!
Säg om det ordet! Nej, för Guds skull tag
Tillbaka det! Bekänn, att vanvett skådat
Den syn allena, som ditt ord beskrifver.
O! Haf barmhertighet med mitt förnuft,
Och för att rädda detta, tag på dig
Den galenskap, hvarom du jollrar, gubbe!
KERN.
Jag lyder sanningen, och derför kan
Din nyck jag icke lyda. Och om än
Jag kunde det, jag det ej skulle vilja.
Mitt ögas minne, lika litet som
Mitt hjertas, låter från sig röfva bort
Den ljufva anblick, som ditt — — hat mig bjöd,
Då du, som dvalts inunder detta tak,
Pekar åt den sidan, der hyddan är belägen.
Försoningsfullt din hand i Flemings lade.
MATHILDA.
Har denna hand tryckt handen af en Fleming?
Ha' dessa läppar kysst en Flemings mund?
Har detta hjerta för en Fleming klappat?
Och handen, läpparna och hjertat sjönko
Ej djupt uti en syndaflod af blod,
På hvilken ingen räddnings-ark kan flyta?
Det är omöjligt! Denna synd kan Gud,
Som låter dock allt ondt befläcka jorden,
Likväl ej tåla. Jorden skulle remnat,
I svalget stukande den pligtförgätna,
Som älskat sonen af sin faders bödel. — —
Det var en villa af din syn, som ställde
Invid min sida Flemings son. Bekänn,
Skumögde gubbe, detta misstag, och
Jag vill förlåta dig den ångest, du
Har diktat åt min själ, mot hvilken dödens
Kan kännas endast som en kärleksrysning. — — —
Du tiger. — Om du hade rätt ändock!
Hans vilda sorg, då jag bad honom hata
Claes Fleming, jag omsider börjar fatta.
Ack! Det är jag, som främst förtjenar hat,
Af dem, jag trodde älska mig i himlen.
KERN.
I himlens salighet släcks jordens hat,
Och kärleken i jordens dunkla dalar
Som stjernan strålar upp till himlens blickar.
MATHILDA.
En kärlek såsom min, lik afgrundslågan,
Blott hädande emot Guds himmel sträfvar:
Ej Gud, ej mensbor kunna den förlåta.
KERN.
Nej, det är endast jag och det jag gjort,
För hvilka vägen till försoning stänges.
MATHILDA, missförstående hans mening.
Misströstar du, som blott mitt brott har yppat?
Hvad skall då jag, som brottet sjelf begått!
För mig finns mer ej hem, ej anförvandter.
Ut måste jag, i vida, vilda verlden!
Bäst vore, att i närmsta fjärd få sjunka,
Liksom en vindpust, barn af hafvets klippor.
Mathilda går bort åt ett håll, motsatt det, hvaråt hyddan ligger.
Kern qvarstannar grubblande.
Scen XII.
Kern. Carls Sändebud.
SÄNDEBUDET.
Hvart helst man vänder sig i denna nejd,
Man träffar endast vänner och bekanta.
Men mera önskadt ej mig skänkas kunnat
Ett möte än det, som beskärts mig nu.
Kern stirrar på honom, utan att svara.
Ha' åren re'n mig plånat ur Ert minne?
Pulsuz fraqment bitdi.
