Kitabı oxu: «Ysaïl: En berättelse från Chicago»
Henning Berger
Ysaïl: En berättelse från Chicago
Utgiven av Good Press, 2022
EAN 4064066417178
Innehållsförteckning
I.
I. Stormen.
II. Wosslicks källare.
III. Månskensnatten.
II.
IV. The boardinghouse.
VI. Dörren.
III.
VII. Sagan om lilla Lisa.
VIII. En historia om hösten.
IX. Den inre dörren.
VI.
X. Arbete.
XI. Den innersta dörren.
XII. — — — — — — — — — — —
I.
Innehållsförteckning
I.
Stormen.
Innehållsförteckning
En eftermiddag i september stod i norr ett stort moln öfver Clark street.
Det reste sig bakom Lincoln Park, hvars grönska klart belystes af några sneda solstrålar, sträckte sig öfver hotellet La Plazas höga och smala skyskrapareskelett, som lyste tegelrödt i aftonglansen, och tornade upp sig till en ofantlig blågrå kägla, skarpt konturtecknad mot en kall och blekgrön hösthimmel. Molnets form, som äfven kunde sägas likna en slägga i en knuten jättenäfve, företedde något olycksbådande och sällsamt hotande, på samma gång som det förlänade gatuperspektivet ett gåtfullt och i sin drömstämning storartadt och utom det verkligas gränser draget aspekt. Långt bortifrån, nästan ned vid den smutsiga och oljiga floden, där svängbroar hängde och undervattenstunnlarna löpte, kunde man som i ett stereoskop iakttaga hästar, vagnar, automobiler och långsamt vandrande figurer uppe vid parkentréen. Kabelvagnarna, de elektriska tågen och vagongerna på sidogatans luftbana, själfva husen, träden och båglampornas höga stolpar tecknade sig under detta alltjämt stigande moln leksaksartadt små, och hela den långsträckta vyn fick en anstrykning af dockteater. Den påminde äfven om något af dessa gamla gravyrblad af en Callot eller Stefano della Bella, där man på en handsbredds yta ser en massa mikroskopiskt små varelser röra sig på ett torg med fjärrutsträckning i det oändliga, under en milshög och skybelastad himmel.
Molnet steg långsamt och täckte parkfondens bleka hvalf, sänkande gatans aflägsnare partier i en blyfärgad skugga. Men de närmast floden belägna tvärgatorna belystes ännu af västersol, som i breda band strimmade Clark street.
Vid Ohio street hade en folkskockning uppstått. De söderifrån kommande kabelvagnarna, fullastade med hemåtvändande arbetare och fabriksflickor, råkade i själfva svängkurvan i kollision med en rad ofantliga bagagevagnar, höga som hus och bjärt målade likt cirkus- eller menagerivagonger. Hvardera dragen af tre par stora, gråfläckiga elefanthästar, upptogo de tillsammans en ansenlig plats, och då tunnelmynningen fortfor att utspy långa ramsor af människomyllrande kabelvagnståg, blef snart Clark streets södra ända en lefvande blockad, som sträckte sig ned till floden. Liksom för att ytterligare förvärra och afstänga all trafik, svängde nu också bron, på samma gång afbrytande ledningen för de elektriska spårvagnarna, och skockningen och trängseln blef oerhörd. Oberörda af detta framgledo sakta på norra sidan af svängbron en rad majsskutor, medan genom brons bågformiga järnöfverbyggnad skymtade i den bortersta rännan sotröksbolmande bogserare, hvars dubbla trossar, spända till bristning, drogo bomullspråmar. Varuhusen på andra sidan, frukt- och fiskkvarteren, lågo nästan i mörker, och ljus började glimma som vargögon mellan de öfvertäckta basarborden och inne i de öppna bananashallarna, men de höga spannmålselevatorernas snedskurna toppar brunno ännu i kvällsglöd, liknande forntidens primitiva och fula fyrbåkar. Vinden, som förut varit sydlig, hade kvarlämnat en frän lukt från de stora slakterierna, Union Stock Yards, en lukt af blod och kött, hvilken ännu dröjde i den kvafva luften öfver floden.
Molnet låg nu så godt som öfver hela himmelsöppningen mellan den långa gatans takresningar. Uppe vid Lincolnparken, hvars grönska smultit hop med skybanken, tycktes det hvila på husen, och söderut sänktes det oaflåtligt. Solen var försvunnen, och en och annan regndroppe, stor och tung, satte ett svart och klatschande märke på den grå asfalten.
Hugo Nordling lämnade sin plats på spårvagnens yttersida, där han hängt mellan himmel och ett smalt fotsteg, med båda händerna krampaktigt fasthållande sig vid ett spensligt takstöd, och steg ned på gatan. Regnet tycktes öka, och ännu hördes ej gonggongen från kabelbolagets reparationsvagn, under det att däremot allt flera lastvagnar, cabs, buggies, automobiler, bicyklar och nedgående spårvagnar anlände. Då han därtill utbetalt hälften af sin tillfälliga förmögenhet, tio cents, och ej hade något bestämdt mål för sin färd, ansåg han sig kunna lika väl stanna, där allt annat rörligt synbarligen beslutat iakttaga ett pulserandets pauserande, och för några minuter hvila sina värkande och uttröttade lemmar.
Han stod ett ögonblick rådvill på körbanans träkubbsbeläggning, med hängande armar, domnade efter trängselgreppet, slappt gapande mun och den i grönt skiftande rundkullshatten på nacken. Regnet tilltog, och detta väckte honom till lif.
Framför sig såg han en vägg af hus, gröna, grå, brunröda och smutshvita. Nedre bottnen af hvart och ett inrymnde butiker: apotek, cigarrbodar, biljardhallar, speceriaffärer och krogar. Midt framför honom var en stor bar, namnet Wosslick lästes i upphöjda, förgyllda träbokstäfver mot svart grund öfver den med dubbla svängglasdörrar försedda ingången. På ömse sidor om namnet syntes ett klumpigt utskuret och kromgult ölglas — betecknande den liberala kvantitet, som stället utminuterade.
Nordling stirrade slött på skylten. Han lät blicken löpa nedåt och upptäckte på vänster sida en rakstugas karamelliknande Figaropåle i röd och hvit spiral, men då han riktade ögonen åt höger, såg han en svart tafla, på hvilken kritats den lockande legenden: ostron, korf och surkål gratis till hvarje glas!
Hugo Nordling bokstafligen slukade med ögonen den lilla plåtskylten. Och under de få sekunder, denna paus varade, bevistade han i tankarna en sorts kinematografföreställning af sina närmaste öden.
Sålunda mindes han ankomsten till den stora staden sent en kväll: hur han uttröttad schasats med i en hjord af utvandrare, bärande sina kappsäckar och snubblande vid hvart steg öfver den gamla ulsterns långa skört. Han kom ihåg det snuskiga hotellet, uppfylldt af illaluktande bönder, den dåliga maten, den torftiga bädden. Han erinrade sig med en rysning den förfärliga natt, då han öfverfölls i en gränd och rånades på konfirmationsklockan, det enkla silfvercylinderuret, som han ej nänts göra sig af med, och på plånboken, hvars magra innehåll likväl betydde veckor af mat och husrum. Därpå följde den långa och hemska raden af gråa morgontimmar då han huttrande af köld stod i kö bland stackars arbetslösa utanför jättefabrikers baktrappor för att förgäfves tigga om arbete. Och så kvällsstunder, då han likt en tjuf smög in på pantlånekontor för att efter hand plottra bort allt det lilla, han ännu ägde: kläder, böcker, små nipper och minnessaker från det upplösta föräldrahemmet. Slutligen påminde han sig alla de nätter, han nu under sin första sommar i det främmande landet drifvit husvill och förtviflad omkring på de oändliga gatorna eller sofvit några timmar under buskagerna i en park. Små tillfälliga anställningar, som så godt som hvad som helst, hade ibland inbringat ett par dollars, ett par oförmodade bisträckningar från vänner i det gamla landet och några små ficklån af lyckligare lottade bekantskaper härute hade äfven ibland underlättat kampen mot undergång. Men nu kom hösten och sedan skulle vintern följa — hur skulle det gå? Och dock tyckte han sig skönja en ljusning, känna en fläkt af svalka kring den heta pannan, en strimma och en fläkt, som skulle bebåda morgon.
Dessa reflexioner af den unge svensken hade ilsnabbt flugit genom hans hjärna. De voro icke nya, i månader hade han tärt på dem, liksom en af hunger försmäktande i det längsta tuggar på sista brödbiten för att uttänja illusionen om födans riklighet. Han hade ständigt, dag för dag, genomgått motgångslistan, och det tycktes honom alltid att föga mer skulle kunna återstå. Men så var det likväl — alltid litet till, något mera, en liten råge. Och så sluthoppet, som aldrig ville slockna, den där slutliga chancen, hvilken kunde komma som blixt ur moln eller som ett fallande stjärnskott.
Han hade aldrig fått taga någon examen därhemma. Ingenjören var det som lockat — underkänd elev vid ett privatinstitut hade han varit och sedan en tvifvelaktigt duglig ritare vid en mekanisk verkstad i landsorten. Och ändå, ändå — han visste hvad som slumrade bakom: idéerna, grubblerierna, uppfinnarfröet, hvilket gjort andra landsmän världsberyktade — drömmandet, som ansågs förkastligt inom hans praktiska bransch, men som ändå kunde vara hvalfspannet under bron till framgång. När skulle han? Faderns död hade skingrat förhoppningarna därhemma. Och så hade han efter bouppteckningen rest med de få lämnade slantarna hitut.
Hugo Nordling såg upp. Det hade blifvit underligt tyst och stilla i luften. Regnet hade upphört, det var tryckande kvaft. Folkhopen bakom honom teg plötsligt, de unga flickorna böjde mot bröstet sina magra och vackra ansikten under de prålande billighetshattarna och fingrade mekaniskt på sina tomma frukostaskar. De sågo ut som judinnor, med svarta hårbucklor öfver fina och osundt bleka anletesovaler. Karlarna, med järnarbetarnas onaturligt utvecklade öfverkroppsmuskulatur, tuggade sina hängmustascher och läste flottiga och tillskrynklade tidningsnummer. Öfver alla låg trötthetens tyngande allvar, paradt med en likgiltighet som fick anstrykning af maskin, af orörligheten hos i tvungen hvila bragta rördelar, kugghjul och pistonger.
Då gick en stöt genom raden af hopade tågvagnar. Kabelfelet var häfdt och alla fingo brådtom återtaga sina platser. Långsamt satte sig den slingrande ormen i rörelse och vagn efter vagn, fullastad med enahanda typer, defilerade förbi. Det tycktes aldrig vilja taga slut. Tusentals arbetsvarelser gledo alltjämt framåt. Samma böjda, väldiga skuldror, insjunkna bröstkorgar, knycklade slokhattar, samma bleka och vackra kvinnoansikten med svarta och mandelformade ögon. Gonggongerna ringde, häfstängerna gnisslade, de elektriska trådarna susade, och fräsande blå lågor hväste kring hjulen. Vagn efter vagn, last efter last — fortare, fortare, det började hvissla för farten. Och i motsatt riktning skyndade strömmen af åkdon, ilade bicyklister och flöt mängden af gående mot svängbrons mynning. Pulsådern hade återupptagit sina funktioner.
Men allt fler af de fullpackade vehiklarna, länk efter länk, maskin- och släpvagnar, östes ur tunnelgapet. Frontplatformernas stora lyktögon stirrade rätt på framförglidande kamraters svarta stålplåtsryggar. Och de trötta männen och kvinnorna sutto, hängde i klumpar, trängdes med förvridna lemmar inne i vagnarna, på fotstegen, mellan kopplingarna, halfvägs mot taken, hvarhelst en järnstång eller läderrem kunde räckas. Under ett oafbrutet och stampande ringande hvirflade tåg efter tåg förbi, Clark street rakt fram, och tycktes till sist dräpas, uppslukas af stormmolnet.
Det var nästan mörkt. En skymning, som blef dess vemodigare, emedan den tändande gnistan till de stora båglamporna just utsändts, steg mellan husen. Man såg lykta efter lykta flamma till, de plötsliga ljusprickarna hoppade i sicksack gatan upp. Snart brann ett oändligt pärlband i den melankoliska sista dagsbelysningen. Då började det åter regna.
Den unge utvandraren vände sig beslutsamt mot krogingången. Han hade endast fem cents, och den lilla nickelslanten kunde likaväl här som annorstädes — han hade först ärnat sig längre upp, närmare de svenska kvarteren — tjäna till att vid ett glas öl få glufsa i sig så mycket som möjligt af gratistilltugget som kvällsmat. Därjämte finge han skydd undan ovädret, sedan nu hans spårvagn längese’n gått. Och det skulle blifva ett oväder! — Men natten? Nå, den finge han väl, som så ofta förr, tillbringa ute.
Då han tog ett steg mot dörren, fängslades hans blick af en blänkande snedspegel, tillhörande källarvåningens rakstuga. Först tycktes den endast reflektera den mörka himlen, där skyar jagade i hvitt och grått, men därpå upptäckte han vid ännu ett halft steg sitt eget hufvud mot den höga och orofyllda bakgrunden. Han smålog omedvetet mot sin bild: ett präktigt hufvud på de breda axlarna, afskurna af spegelramens underkant, som till ett bröstporträtt. En tänkares panna öfver gråblå drömmarögon, råggult och oklippt hår och en blond stubbmustasch. Ett vekt underparti för resten, och dock något af uthållighet i kindlinjerna. Så mager han var! Ingen därhemma skulle känna igen honom. Och så solbränd. Hår och skägg stucko ju af som konstlad maskering mot skinnets brons.
Nordling kastade ännu en blick uppåt gatan. Den var så godt som tom, och först nu insåg han att det var i sista minuten, kabelvagnarna flytt för stormen. Regnet började piska ursinnigare, det föll med dånet af trumhvirflar, hagelblandadt och hårdt — asfalten hvitnade under dansande trindkorn. Långt bort växte mörkret till en hastigt framrullande svart vägg, en häst störtade vid tvärgatans hörn, och han såg människor förskräckta springa mot närmaste ingångar. Ett hvisslande ljud, följdt af ett underjordiskt buller, hven och rullade som en osynlig våg längs husens väggar, hvilka tycktes vackla. På en gång delades jättemolnet af hundratals blixtar som likt eldormar ringlade uppåt och nedåt, liksom ätande sig en fräsande väg i skybankens yta. Stormen, västerns tornado, slet kring hans hufvud och han famlade bedöfvad, öfverväldigad och beklämd efter svängdörrens metallgrepp.
Då såg han hur på den tomma, öfvergifna, vattenforsande gatan en kvinna skyndade rakt emot honom. Hennes tunna klänning var smetad till kroppen och kring hennes svarthåriga och obetäckta hufvud lekte himlens och stormens blixtar som ett diadem. Hon bar i ena handen en gitarr, och det såg ut som kom hon rätt ur det rämnande molnet.
II.
Wosslicks källare.
Innehållsförteckning
Hugo Nordling slängde upp dörren. Den var af glas, men ändå genombruten, täckt af ett nätfint, grönt galler. Den unga flickan rusade förbi honom in i källarsalen.
I samma ögonblick kom en liten rödbrusig tysk eller böhmare i skjortärmarna och grått, snarare än hvitt förkläde fram. Matrester, som lefverkorf, limburgerost och dylikt, hade fläckat hans dräkt, där han förmodligen torkat någon förskärarknif. Han såg ut som en slaktare men var utan tvifvel uppassare.
— Gom in, skrek han, eller gå ot. Warum bleiben sie doch hier — so, so, in oder ot — damn it!
Nordling hoppade in.
Den lille kyparen fortsatte, darrande på målet af både spritinverkan och förskräckelse och med hvitlöksstinkande andedräkt:
— Vi måssde natürlich stänge här — in tette ferbannede väder — se på det golf! Hjälp mick no, så får tu en glas bier.
Åskan skrällde till och blixtar ljungade — de tycktes hväsa vid själfva tröskeln.
Inifrån lokalen hördes en hög och skroflig basröst:
— Raska på, fyllhund, sätt bommen för — här får ingen mer komma in.
— Glas bier — hjälp mick tu, hviskade uppassaren.
Han sköt till ett par stora innerdörrar, delade på midten i flygelvikningar, och Nordling tryckte axlarna mot plankorna, samtidigt prässande ned med sina starka händer en stor järnbom, som den lille flåsande tysken knappt mäktade hålla. Den passade slutligen i kramporna och de reste sig andfådda upp. Golfvet, närmast dörren, tydligen nött och gropigt, liknade en miniatyrsjö af smutsigt vatten, på hvilket sågspån simmade.
Svensken såg sig omkring. Lokalen hade tycke af väntsal — den var ovanligt stor, halliknande, med högt tak, uppburet af en dubbel rad smala pelare. På vänsterväggen hängde en till dimensionerna och ämnet storartad tafla, men ohyggligt illa målad, en plankstrykarimitation, en handtverksmässig kopia af Makarts Karl den stores intåg i Antwerpen. Längs motsatta väggen löpte en flottig och mörk utskänkningsdisk, baren, bakom hvilken höga hyllor, fullproppade med buteljer af alla former och färger, glas i alla storlekar, porslinsmuggar, bålar, sejdlar och terrakottabyster af simplaste slag, reste sig. Tre kassaregister af nickel blänkte öfver den långa raden af ölfat, hvilkas kopparkranar ständigt droppade fradga i baljorna på golfvet inunder. Schablonmässiga oljetrycksporträtt af kejsar Wilhelm I, Bismarck och Moltke, prydde fondväggen öfver trenne mystiska dörrar, omsorgsfullt slutna och försedda med mekaniska själfstängare. Ett dunkel, som den underliga dagern vid en solförmörkelse, rådde i salen. Fönstren mot gatan, hvilka sutto högt upp, piskades svarta af hagelströmmarna och rutades då och då fantastiskt af gulskimrande blixtar.
I denna skymning sutto eller stodo i grupper ett femtiotal personer. De flesta sågo ut som arbetare, men några hade i sin klädsel en mer affärsmässig och kontorslik anstrykning. Längst bort vid baren stod en imponerande gestalt, hög, svartklädd, med väl tillknäppt redingot öfver en bred, litet fetlagd gestalt. På disken bredvid honom stod bland små tömda viskytumlare och sodasifoner hans höga hatt, välborstad till nötning, svartglänsande och litet luddig som en illa slickad katt. En rulle gulnade papper stod snedt på stup i hatten. Mannens slätrakade ansikte var pussigt och blekt, kring den låga pannan ringlade små svarta lockar som sniglar. Ögonen, som speglade ovädersblixtarna utifrån, voro ljusa och lyste stundom under tunga och svullna lock af ett sällsamt vanvettsskimmer, hvilket äfven tycktes sprida sig öfver de skarpa dragen kring näsa och mun. Gestalten hade något af fallen imperator öfver sig, och hufvudets mask var Neros.
Nordlings blick dröjde vid företeelsen, han kände sig på samma gång intagen af och oroad öfver detta utseende. En nervös förkänsla af en eller annan kommande katastrof grep honom, kittlade bukhålans nervcentrum till ångest och kom honom att andas kort och tungt som skulle han kväfvas i den elektricitetsladdade atmosfären.
Salen var nu nästan svart. Samtalets låga sorl drunknade i det utdragna rullandet från åskan.
Uppassaren kom fram med ett stort fotglas, fylldt af öl, fradgan rann kring hans fingrar.
— Hier, sade han, und där borta har du frilunch — gorfvarna äro heta hela tiden. Dank you för den hjälp ...
Man skrek på öl från ett bord, där fyra individer, som sågo ut som kapplöpningsjobbare för hemlig vadhållning, med hattarna på nacken och cigarrer i mun, spelade poker med flugsmutsade och flottiga kort. Tysken skyndade bort.
Nordling gick fram till ett högt väggbord med stenskifva, där en blå gaslåga lyste under en stor panna. På bordet, som omsvärmades, trots en sakta snurrande mekanisk fläkt, af en här af flugor, stodo assietter med rester af wurst och surkål, brödkanter och tomatobitar. En stor skål var fylld med rifven pepparrot, i en annan stod i ättiksblandadt vatten en massa sölade gafflar med trasiga hornskaft. En glasburk innehöll selleristjälkar och färsk hvitlök, hvars grönskande skaft stucko upp öfver kanten som fjäderbuskar. Bredvid en stor och rund, stinkande limburgerost, fanns en bunke med en anrättning af filmjölk och hackad gräslök, och från pannan med frankfurterkorfvarna steg ångan som en sky. Nordling betänkte sig ej.
Han tog en tallrik, rörde hastigt kring gaffeln i ättiksfludiet och lade därpå fyra korfvar, några selleristjälkar, pepparrot, och ett par skedar af filmjölksröran på den. Ett stort stycke ost kapade han af med en knif och lät det omslutas af de tvenne största bitarna svartbröd. Ölglaset hade han ställt på närmaste bord, tätt vid en pelare, och där slog han sig nu ned.
Han åt med den arbetslöses och uthungrades glupskhet. De starka kryddorna förtogo möjligheten af rätternas ursprungliga smak, god eller dålig. Munnen sved när han sköljde ned tuggorna med en klunk öl.
Värmen och maten kom honom att för ögonblicket slöa till. Han idisslade för hundrade gången den likt en mara hans hjärna ridande tanken på arbete. Och som vanligt såg han för sig en massa personer, som hade denna saknade klenod.
Nu mindes han senast det långa tåget af stannade kabelvagnar på gatan utanför. Han såg tydligt alla dessa män med sina frukostpaket eller lunchblecklådor, sina blusar eller arbetsskjortor. Här och där ett verktyg, en hyfvel eller ett järn. De äldre rökte sina majssnuggor, de yngre cigarrettstumpar, en del läste aftontidningarna under det de väntade. Uttröttade foro de dock hem till familj eller ordnadt logementshus, där kvällsvarden, landets hufvudmåltid, rykande väntade. Och se’n skulle lördagen, veckans aflöningsdag, komma, då de på kvällen hade råd att taga några extra glas, gå på melodramteatrarna eller till de stora danslokalerna. Hur hade han ej utmålat för sig detta regelbundna lif, som han skulle föra de första åren i det främmande landet, till dess han fått ihop nog att våga något eget, taga språnget. Det lilla rum, han skulle hyra, den rikliga föda, han skulle tre gånger om dagen förtära, hvar han skulle köpa kläder, dricka sitt öl, skaffa sin tobak. Banken, i hvilken hans besparingar skulle insättas: han såg sig själf addera i en liten bok. Hur hade han ej studerat annonsspalterna i söndagstidningarnas väldiga formatupplaga, hur han gått, sökt, stått i kö, hängt på platsanskaffningsbyråerna. Och hur till slut dådlösheten kommit smygande, den tilltagande likgiltigheten, lättjan. Begäret att lefva blott för dagen, rysningen att gå upp om morgnarna, de allt vildare idéerna om något oförväntadt, som skulle inträffa. Gatans dagdrifvarlif, krogens hvilostunder, de alltmer aflägsna utsikternas ständiga uppskjutande. På nytt detta farliga drömlif, som redan en gång förut gjort honom nära omöjlig där hemma i det gamla landet. Den där vansinniga grubbeltanken på uppfinningen, som han aldrig helt ville släppa. Och under tiden detta gradvisa sjunkande till nästan vagabondens ståndpunkt.
Ja, vagabond. Satt han ej här nu med tomt glas och färdig att taga ett nytt, och se’n ännu ett, fastän han då ej skulle ha pängar kvar till spårvagn för natten och morgondagen. Tröstade han sig redan icke med, att blefve det endast vackert väder, kunde han godt gå ute en natt i stället för att tigga om plats på en soffa hos vänner ute i förstaden. Och sade han sig ej hvarje dag, att komme man blott in i oktober, skulle han få arbete — ännu hängde sommarstilleståndet kvar. Och detta trots att han redan nu med en rysning tänkte på vinterns köld och snö och hemska, kalla vindar från den stora sjön.
Den unge svensken knackade. Därpå kom han plötsligt ihåg att han ej längre ägde tio cents, utan endast fem, han hade nyss glömt att han hunnit betala konduktören sin slant innan vagnarna stannat. Ett nytt glas och han skulle vara alldeles utan mynt. Men tysken kom redan med ölet.
Det blef med ens svart natt. Därpå ljungade ett band af silfverhvita blixtar och en knall liknande en häftig dynamitexplosion skrällde genom rummet, som tycktes darra. Glasen klingade bakom disken och några röster skreko högt till. Bland dessa urskildes en kvinnas höga och gälla skri af fasa. Sedan blef det tyst under det man hörde regn och hagel falla likt dån af blykulor mot plåtbetäckning. Och slutligen öfvergick detta smattrande till så ursinnig skurhäftighet att det lät som ett ihållande knackande af hammare och släggor. Man kunde också höra det brusande vattenforsandet på gatan, det lät som strömvågor nedanför ett vattenfall.
Värdens stämma hördes först:
— Tänd gasen, skynda på!
Och kyparens oroliga svar:
— Ja, ja, bara det nu icke är farligt ...
Darrande slog han eld och lyckades, balanserande på tåspetsarna, tända de åtta brännare, som på korta armar höllos ut från salspelarna. Lågorna spredo endast en ofullständig belysning i det stora rummet, de tycktes sväfva i dimma och brunno trögt och ostadigt med fladdrande blå och gula spetsar. Åskslagen fortforo och ekade från omgifvande tomma tvärgator och deras bakgränder.
En af pokerspelarna slängde sina kort och strök ned i handen några slantar. Han var helt blek.
— Jag spelar inte på en stund, sade han.
De öfriga invände ej något. Gäspande sköto de ned hattarna på nästippen och sträckte på sig, med armarna slående bågar öfver hufvudet. Här och där rekvirerades öl eller visky. Värden hängde med trumpen uppsyn öfver en tidning, under det han samtidigt rökte och gaf akt på kassaapparaterna. Neroansiktet stod orörlig som en bildstod.
Nordling hade fått sitt glas just som åskslaget inträffat. Afsiktligt eller icke, hade kyparen ej tagit nickelslanten som låg på bordet. — Hur skall jag göra, tänkte svensken, törs jag stoppa på mig myntet?
En uppassare öppnade en af fonddörrarna. Där bakom tycktes vara någon gång till en gård, ty ett kallt drag strömmade ut och regnfallets plask hördes hårdare, det lät som smällde vattnet mot asfalt och tomma tunnor. Strax därpå kom han tillbaka med ett fat obrutna ostron som han satte på lunchbordet. Några karlar kommo fram och togo för sig.
Äfven Nordling reste sig. Men i det han höjde sig, med ena handen stödd mot skifvan så att tummen kunde oförmärkt skrapa in femcentsstycket, fick han sikte på en grupp, förut dold af den honom närstående pelaren. Den fängslade honom till den grad att han blef stående lika orörlig som imperatorsgestalten vid diskhörnet.
Kring ett rundt bord med tomma glas och fem spridda bentärningar sutto några män, halft höljda i kappor och med slokhattar eller mössor på de lockiga hufvudena. De rökte kritpipor, hade ringar i öronen och voro ovanligt mörkhyade. En af dem, den äldsta, med grått i det bruna och krusiga skägget, hade benen, från foten upp till knät, korsvis lindade med breda band af blått ylle. Hans rock hade, i stället för knappar, som det tycktes, dubbla rader af gamla silfvermynt.
Men det var ej denna, nog så pittoreska samling, som attraherade svenskens uppmärksamhet; som vanligt hade hans blick sekundsnabbt omringat och uppfattat figurerna, måleriskt värderat situationen och hjärnfotograferat den. Dock tillbakasköts bilden för en annan — den unga flicka, som satt framför bordet, styf och orörlig och med ett stelnadt drag af förskräckelse i det vackra ansiktet.
Det var samma kvinna, som sprungit in genom krogdörren, när ovädret bröt löst.
Hon satt på den låga barstolen som en gudinna på sin olympiska pall. Gitarren låg på golfvet. Hennes svagt brunbrynta ansikte var blekt — likt den vaga opalskiftning, man kan iakttaga på en gardin vid tidigt morgonljus. Ansiktet — ungt, rent orientaliskt — var prägladt af ett allvar, som påminde om det uttryck, bilden af den stora sfinxen ger oss. Öfverbelysningen från pelarens dimmiga gaslåga kastade underskugga från den smala och raka näsan öfver en hårdt sluten mun, fullkomligt tecknad, trots tunna och violetta läppar. Det svarta håret, tungt och hårdt sammanvridet i ormflätor, i hvilka ett par blå fasettererade stennålar glittrade, förlänade pannan ett utseende af diadembärande — en mörk krona, hotfullt vriden af okändt smide. Hennes ögon voro vidöppna, mandelformade och ändock tillräckligt rundade för att låta iris framträda likt kattens vidgade pupill vid vaket iakttagande. De hade ett uttryck af outransaklig skräck. Kring halsen, som var obetäckt, ringlade ett halsband af bernstenskulor.
Nordling stirrade förhäxad på denna syn. Det var en tafla, som hans inneboende artistiska temperament genast slukade begärligt. Han trodde sig drömma.
Den unga flickan satt alldeles rak, oberörd, liksom främmande för omgifningen. Hennes torftiga dräkt, en simpel och oväderssmutsad kattunsklänning af enklaste snitt, föll i raka, stela och likväl formintima veck kring den unga kroppen. Sålunda aftecknade den skarpt de unga brösten, midjans smalhet, höfternas svagt rundade linjer. Äfven de sluttande skuldrornas och armarnas konturer framträdde, som hade hon varit naken, och öfverbelysningen hjälpte upp att gifva relief. Ett gallerfönster, minnande om cell, bakom det underbara hufvudet bidrog att gifva scenen anstrykning af tablå.
Men det var ögonens uttryck, som mest tjusade, rent af hypnotiserade betraktaren. Han såg hur deras färg, liknande ljust vin, likväl bar en simmande förnimmelse af ovädret utanför, en gungande spegelbild af naturens uppror och dess kufvade fasa för det obegripliga. De voro ödesögon — dunkla och druckna af dödens lif.
I detta ögonblick skallade ett plötsligt gapskratt genom salen. Det kom en hvar att rycka till. Den unga flickan skakades som af en rysning, hennes ögon vidgades en sekund ännu mer, därpå tändes de af repulsiv eld och med en obeskriflig åtbörd, så enkel men talande, af harm, som stegrades till afsky, reste hon sig. Ögonen drogos hop till smala springor, inom hvilka flöto svartrödt, och de fina penselbrynen linjeförenades och fälldes djupt ned till ett hotfullt vågstreck.
Skrattet upprepades och besvarades af gäckande ekon under ackompanjemang af åskans skrällar och hagelstormens dån. Nordling, hvilken tyckte känna sitt hjärta spritta af länge återhållen nervös förskräckelse, såg sig förvirrad omkring.
— Hvad är det, stammade han, hvad i guds namn —
En af spelarna pekade mot utskänkningsdisken.
Det var neroansiktet, som skrattade. Han stod med tillbakakastadt hufvud och framskjutet bröst, i talarställning som på en tribun, händerna knutna, någon gång låtande dem vifta i luften med en för öfrigt väl beräknad och plastisk gest. Ena foten var obetydligt skjuten framom den andra, som hos en violinspelare.
