Kitabı oxu: «Tjuvbandet i Dägerö skärgård»
Karl Alfred Melin
Tjuvbandet i Dägerö skärgård
Utgiven av Good Press, 2022
EAN 4064066417215
Innehållsförteckning
2. Ekskärs Anders.
3. Svartöga och Barfot på spejarfärd.
4. Midsommargillet i Uppgården.
5. Olle och Maja. — Kapten Melby.
6. Vad en kork kan ha med sig.
7. Förhör och spaningar. — Ett svårt slag.
8. Den hemlighetsfulla väskan.
9. Vedbacka smed.
10. Pastor Hemming.
11. »Att tjäna två herrar.»
12. Vinter.
13. Misstänkta flyktingar.
14. Åter en främling på ön.
15. På Örnhuvud.
16. Länsman griper in.
17. Ombord på ålänningen.
18. Den stora uppgörelsen.
1. Inge kommer till Dägerön.
Innehållsförteckning
Maja i Nedergården stod på trappan och tittade ut åt sundet.
»Det var farligt, vad Olle dröjer länge i dag. Sätt på kaffepannan, Stina-Lisa», ropade hon inåt stugan. »Han kan behöva lite varmt, så kyligt som det ä’ i kväll.»
Men i detsamma kom Olle, drängen, långsamt vankande genom hagen, och Maja gick in i stugan för att själv värma upp kaffet. Olle stannade ute på backen och högg upp ett fång ved, som han tog med sig in. Utan att säga ett ord satte han sig på bänken vid nedre bordsändan och började äta. Maja sysslade vid spisen, och gamla Stina-Lisa, som tjänat i Nedergården så gott som hela sitt liv, satt i sin vrå och stoppade strumpor.
»Var har du båten», sporde Maja till sist, »efter du kommer landvägen?»
Olle drack ur sin kaffekopp och strök sig om mun med tröjärmen.
»Den ligger kvar vid röjningen. — — Jag följde Ingrid ginvägen till Frönäs och bar kappsäcken hennes.»
»Ingrid! — Vilken Ingrid?»
Olle slog i en påtår.
»Ingrid i Mellangården, vet jag. Hon som blev gift —»
»Herre min styver! Ä’ hon på ön!» Maja slängde av sig träskorna. »Och det säjer du nu först!»
»Kors att karlar jämt ska’ vara enfaldiga», tillfogade Stina-Lisa.
Olle lät sig inte bekomma. Han drack ur sitt kaffe, och därunder kom det fram stötvis, lugnt och tryggt, som hans vana var:
»Hon hade sin pojke med — kan vara en nio, tio år. Ska’ vara hos Frönäsbond’ i sommar — ä’ sjuk, kunde jag förstå.»
»Ä’ hon stollig?» föll Stina-Lisa in. »Att släppa sin pojke till slikt folk!»
Maja hade fått kängor på och rusade ut barhuvad, som hon var. Hon sprang tvärs över rågåkern, som stod grön och tät i den tidiga våren, över gärdesgården och ut på vägen, som i en vid bukt följde sjöstranden. När hon hunnit till vägskälet, där man tar av för att komma till Frönäs, såg hon på avstånd en svartklädd kvinna sitta i dikesrenen. Hon stannade en stund andfådd.
»Har hon redan lämnat ifrån sej gossen?» tänkte hon, men när hon kom närmare, fick hon se honom, där han satt, insvept i en stor schal, ett stycke från modern. Han var mycket blek, och hans stora, mörka ögon hade ett lidande uttryck.
»Ingrid, kära Ingrid!» utropade hon.
Kvinnan vände på huvudet men sade ingenting.
»Hur kunde du tänka på att lämna din gosse till Frönäs bond’!»
»Di kunde inte ta emot honom», hördes en lågmäld stämma.
»Ja, di ä’ ett följe! Och då har han gården för ett arrende — Gud sig förbarme, det ä’ ett riktigt rövarpris! Men det var för väl, det inte blev av. Han ä’ falsk och elak, Frönäsbond’, han har inge’ hjärta i sin syndiga kropp.»
I detsamma tittade ett styggt, rödbrusigt huvud upp över stättan på andra sidan vägen, där en ginväg fanns.
»He he, vackra Maja, så ska’ hon inte säja. Syndare ä’ vi alla inför vår Herre. Men si, hjärtat, he he, det har alltid varit min svaga sida, det vet bäst vackra Maja. Jag kan aldrig säja nej åt vackra flickor. Och lilla frun, he he, vad skulle jag inte vilja göra för henne — sprang genom hagen för att hinna fatt henne, he he, hjälpa henne bära, förstås. Si, gumman min, det vet vackra Maja» — han såg sig kring — »hon ä’ så helsikes svartsjuk, he he.»
Maja vände honom ryggen.
»Kom, Ingrid, så går vi.»
»Han orkar inte längre», sade Ingrid, likgiltigt eller hopplöst — det var inte lätt att bli klok på henne.
»Jag ska’ bära den lille rare gossen», hördes det från stättan.
Maja fick tag i en stör.
»Stick inte din fot över gärdsgår’n, annars ska’ jag hamra dina krokota läggar rätt igen.»
Frönäsbond’ stod obeslutsam.
»He he, så hon kan skoja. Men Gud tröste mej, om gumman min — — det blir nog bäst, att jag —»
Och hans listigt grinande ansikte försvann bakom gärdesgården.
Maja tog gossen i famn och svepte om honom noga.
»Rår du bära kappsäcken ner till sjön?» Det var bara ett litet stycke.
Ingrid steg långsamt upp och följde efter Maja, som varligt satte ned sin börda på en sten vid stranden.
»Vad heter han?»
»Inge. — Fadern ville så.»
»Stackars liten. Du och jag ska’ nog bli goda vänner.»
Hon smekte hans tärda kind, och gossen, som slutit ögonen, såg upp på henne med ett uttryck av undran.
»Stanna nu här, medan moster Maja hämtar båt. Som väl ä’, ligger den borta vid röjningen.»
Efter några minuter for en båt i stark fart om närmaste udde. Inge bäddades bekvämt ned i fören, och Ingrid fick sin plats på aktertoften. Under oavbruten tystnad rodde Maja genom sundet och in till Dägeröbys gamla båthamn.
»Låt kappsäcken vara. Den får Olle gå efter.»
Maja tog åter gossen och bar honom uppför backen till stugan. Ingrid följde viljelöst efter.
Nu blev det bestyr i Nedergården. Först skulle gästerna undfägnas, fast de bedrövligt illa gjorde heder åt tillrustningarna. Under tiden fick Stina-Lisa tända en brasa i anderstugan, där de skulle ligga, och Olle bar ned sängar från vinden. Sängkläder skulle värmas, fast de legat i eldat rum, kappsäcken packas upp och dess innehåll stuvas undan i den nya dragkistan av masurbjörk, som Olle gjort under vintern.
Ingrid satt oberörd av stöket och stirrade ut i den ljusa vårnatten. Därborta krökte bygatan förbi en förfallen smedja utan tak, och mitt emot syntes några lämningar av den gamla Mellangården, där hon levat fram sin barndom. Hon kunde se den klipphäll, där hon och Maja haft sin lekstuga. Det låg ännu några stenar kvar. Vad hon mindes väl den tiden!
Så kommo sorgliga hågkomster. Modern dog, och fadern utflyttade till Frönäs, som fallit på hans lott vid storskiftet. Men det var ingen välsignelse på det nya stället. Innan de ännu fått halvfärdigt, förlorade hon även sin fader, och gården måste utarrenderas — det var arrendatorn, som hon nyss besökt. Och så blev hon gift, och sedan —
Hon ryste till och vände sig inåt rummet. Gossen satt hopkrupen i ett soffhörn och hade somnat. Maja höll ännu på med att ordna hans små tillhörigheter i lådorna.
»Vad tar du dej för?» Ingrid sprang upp. »Maja, Maja, vad menar du?»
»Se så, lilla barn, bry dej inte om det här. Gossen ska’ stanna hos mej och bli frisk och stark.» Hon drog Ingrid till sig. »Tänk, att jag inte sett dej på tio års tid! Gråt, gråt, kära du. Det lättar.»
Småningom lugnades Ingrid, och Maja började klä av den alltjämt sovande gossen. När hon fått honom i säng, gjorde hon på samma sätt med modern. Sedan satte hon sig vid huvudgärden och strök smeksamt hennes upplösta hår, där några grå strimmor vittnade om tidiga sorger.
»Minns du, Ingrid, när vi gick och läste? Det ä’ som det varit i går.»
Och de båda barndomsvännerna kände sig åter som förr i världen, då de aldrig höllo någonting hemligt för varandra. Det var mest Ingrid, som talade, lågt och entonigt. Det var så mycket hon hållit instängt i åratal, som behövde ge sig luft. Maja inblandade ett och annat ord och fortfor att smeka hennes hår.
En gång tog gossen till att gråta i sömnen.
»Det gör han aldrig, när han ä’ vaken», sade modern. »Doktorn säger, att han måste ut på landet, om han ska’ få leva. Jag ville, att han skulle komma till Frönäs, efter gården en gång ska’ bli hans.»
»Så tänker nog inte han, som nu bor där», sade Maja. »Men vi ska’ inte tala om den saken.»
Dalkarlsklockan ute i stugan började slå. Maja räknade elva slag.
»Vad det blir sent! Nu måste du sova, för du ska’ opp i tid, om du tänker fara i morgon.»
Men Ingrid fortsatte:
»Och du, Maja, hur har du det? Jag vet, att dina föräldrar ä’ döda.»
»Ja, jag får vara bonde själv i Nedergår’n, så länge det varar. Förstås, jag har god hjälp av Olle.»
»Att du inte gift dej?»
»Å, en kan ha sina bekymmer ändå.»
Det var tyst en stund.
»Olle ä’ visst en bra karl», började åter Ingrid.
»Går väl an. Om han inte vore så långsam. En får lov att sätta fart i honom.»
Åter var det tyst.
»Hur gammal ä’ Inge?»
Men på den frågan kom inte något svar.
Maja drog försiktigt av sig kängorna och smög ut i strumpfötterna. I stugan satt Olle och halvsov. Gamla Stina-Lisa hade redan lagt sig.
»Ä’ du oppe än, Olle? Då blir det väl jag, som får följa Ingrid i morgon, för dej kan väl ingen få liv i, så bitti’ som hon ska’ fara.»
»Ska’ hon tillbaks så snart? Ja, nog ska’ jag vara vid båten.»
Olle satte mössan på sig och gick mot dörren. På tröskeln vände han om och klev in igen.
»Ä’ hon klok nu?» frågade han.
»Visst ä’ hon klok. Men stackare den, som ska’ bära, vad hon fått utstå.»
Och så berättade hon, ivrigt och brådskande, vad hon fått veta av Ingrid, allt medan Olle stod med handen på dörrklinkan.
Det var en sorglig historia. Ingrid hade ingenting hört från sin man, sedan han rymde för så många år sedan. Han skulle vara någonstans i Amerika, men var, det visste hon inte. Och inte ett öre hade Ingrid fått av arrendet för gården. Allt skulle skickas till mannen. Hon hade en liten sybehörshandel i sta’n och redde sig någorlunda med linnesömnad och dylikt, men bekymmersamt hade det varit ibland. Och så den sjuklige gossen! Men nu skulle det nog bli bra, sedan Maja fått hand om honom.
Maja stod i dörren till den lilla kammarn innanför stugan och började knäppa upp klänningslivet.
»Du får allt gå nu, Olle, för jag ska’ lägga mej.»
Olle lyfte på klinkan.
»Det ligger något sattyg under. Aldrig kan jag tro om Nils Ivarsson, att han gjort, vad di säjer.»
»Jämt ska’ du ta honom i försvar. Men jag ska’ säja dej, att han till och med lånat upp pengar på gården.»
»Av Jansson — Vedbackarn? Kunde just tro det.»
Olle gick, och Maja hörde honom mumla för sig själv om »lurifax» och »bedragare» och »nedriga konster», medan han drog på sig stövlarna, som han lämnat utanför.
Jansson, som arrenderade Frönäs, hade förut varit smed och bott på ett ställe, som hette Vedbacken, där bönderna brukade lasta sin ved. Han gick ännu mest under namnet Vedbacka smed eller rätt och slätt Vedbackarn, fast han själv inte vidare tyckte om det. Gården skötte han bra och hade nybyggt nästan alla uthus.
Men han var illa omtyckt i trakten. Man visste egentligen ingenting ont om honom, utom att han var efterhängsen och närgången mot flickor och gärna skröt av sina framgångar, så ofta han fått för mycket till bästa.
Var han kanske en bedragare, som Olle påstod? Ingen visste, var han tog pengar ifrån till sina byggen och nyodlingar. Maja låg och tänkte härpå, tills hon somnade.
I tidig otta var Ingrid tillreds att fara, men ingen Olle hördes av. Maja kastade på sig en annan klänning.
»Det blir väl jag, som får ro dej, kan jag se. Annars ville jag bra gärna vara hos gossen, när han vaknar. Men ska’ du inte ta avsked av honom, Ingrid? Han somnar snart igen.»
Ingrid fick ett ängsligt uttryck.
»Han ä’ inte van vid —»
Hon vände sig bort, men Maja gick efter och såg henne skarpt i ögonen.
»Då ä’ jag den som ska’ vänja honom. Trösta mej för dej, Ingrid! Jag tror gossen inte haft någon mor heller.»
Ingrid slog armarna om henne.
»Jag kan inte, Maja — jag kan inte.»
När de kommo ned till båten, tittade Maja åt alla håll efter Olle.
»Det var det jag sa’. Inte orka’ han opp, inte, det kunde en väl veta, och ändå bulta’ jag på i drängstugan riktigt i god tid. Men att han haft så pass förstånd att lägga på presenning, så att det inte skulle bli daggvått i båten —»
I detsamma kröp Olle fram under presenningen, där han legat under natten.
»Jämmerstaligen — så du kan skrämmas! Och nu hinner du inte få något varmt i kroppen. — Ja, då får jag gå tillbaka till Inge-pojken.»
Hon hjälpte ned Ingrid i båten.
»Du skriver väl emellanåt?»
Ingrid skakade på huvudet.
»Ja, men jag ska’ skriva till dej varenda vecka, så du får veta, hur Inge har det.»
Därmed skyndade hon brådskande uppför backen. På trappan stannade hon och viftade med halsduken åt båten, som redan var ett stycke ute på sjön. Ingrid tycktes inte märka det. Hon satt nedlutad och hade dragit schalen över huvudet.
»Det ä’ inte bra, det ä’ inte bra.»
Maja suckade och skulle gå in.
Men så viftade det tillbaka från båten. Olle hade väl sagt något, tänkte Maja. Hon började åter att vifta och stod kvar så länge hon såg den vita, fladdrande duken, tills den försvann mellan Måskläppen och Långgarnslandet.
Det var inte så svårt numera att komma till och ifrån Dägerö. Gamle kapten Melby, som under de sydamerikanska oroligheterna utmärkt sig som en djärv blockadbrytare och därigenom förvärvat en ansenlig förmögenhet, hade för ett tiotal år sedan inköpt det stora godset Dägervik, som omfattade mer än halva Dägerölandet och dessutom ett otal smärre öar och holmar. Några år därefter fick han ärva den lilla egendomen Valsjökvarn på fastlandet. Där var av gammalt en brygga, som i nödfall kunde angöras av fartyg. Nu blev den grundligt ombyggd, och genom kaptenens inflytande förmåddes en trögt gående hjulångare att lägga till en eller par gånger i veckan, när inte sjön låg för svårt på. Men det var i ångbåtarnas första tider. Det skulle nog bli bättre småningom.
Sista året hade den gamle sjömannen anordnat roddskjuts från kvarnbryggan till Dägervik med en mellanstation vid Dägeröns nordligaste udde. Blåste det hårt, kunde det hända, att kaptenens däckade segelslup gick ut, med gubben själv till rors. Men i dag var det ingen vind att tala om, mente Olle. Det var med den skjutsen, Ingrid skulle fara.
När de kommo fram till Norrudden, var Dägerviksbåten redan i sikte.
»Nu blir det först att köpa biljett hos fiskarns», undervisade Olle. »Det kostar visst bara en tolvskilling, men gubben ä’ noga med att allt ska’ gå ordentligt till.»
Ingrid ville lämna en slant för rodden, men Olle var bestämd.
»Det passar sej inte med några stadsfolor här ute.» Därmed stötte han från land och var snart försvunnen mellan kobbarna.
2. Ekskärs Anders.
Innehållsförteckning
De första dagarna måste Inge hålla sig inomhus, för luften var för stark i skärgården, påstod Maja.
Men så, en solvarm dag, när kritterna för första gången skulle ut på storskogen, fick gossen vara med. Det var ett skådespel. Kor och kvigor skenade i väg på ovana ben, hasade omkull och reste sig skamsna. De tittade på Maja. Om hon hade märkt, måntro, hur tokigt de buro sig åt? Så bar det av igen, de slogo bakut, frambenen ville inte bära dem, och så rakade de på knä och höllo på att fläka sig.
»Kossorna mina, kossorna mina», trallade Maja. »Se så, lugna er, vet jag. Var inte rädd, lilla vän» — hon klappade Inge på kinden — »det ä’ bara glädje.»
Nu började allvarsammare tag. Krona och Majros skulle pröva, om vintern vållat någon förändring i deras krafter, och snart drabbades allmänt ihop. Maja lät dem hållas men såg till, att de inte skadade varandra.
»Det ä’ bäst, di får veta, vem som ä’ starkast, så håller di fred sedan.»
Inge hade märkt, att en liten kullko tuktade de andra.
»Hon ä’ äldst», sa’ Maja och knäppte på henne skällan. »Men det ä’ nog sista sommarn, hon blir skällko. Majros höll redan på att få övertaget.»
När de lugnat sig och betat en stund, skulle Maja mota dem längre inåt skogen för att se, hur de förliktes med grannkorna.
»Det ä’ så gott du går hem, Inge. Det blir för långt för dej att gå.»
Inge lydde, fast det varit bra roligt att se dem stångas med de andra kreaturen.
När han kom in på bygatan, fick han se ett djur, som han aldrig sett i levande livet. Det var en stor sugga, som gick och rotade i vägkanten. Han visste knappt, om han skulle våga sig fram. Men vad det var för ett märkvärdigt djur, så lerigt och fult! Visst hade han sett svin hänga i slaktarbodarna, men de voro så vita och fina. Och vad det var för ett bökande! Han måste stanna och se, vad djuret tog sig för.
Plötsligt fick han en knuff, så att han höll på att falla omkull.
»Vad står du och glor efter?» hördes en gäll stämma.
Han vände sig om och fick se en ungefär jämnårig gosse med ett elakt uttryck i ögonen. Det var Anders i Ekskär, som fått lov ifrån skolan för att hjälpa Dyviksfolket — de skulle också släppa sina djur på skogen den dagen.
»Du, svartöga, vad heter du?»
Inge svarade inte.
»Vill du slåss, säj! Jag ska’ lappa till dej, så det ska’ vissla om’et.»
Inge vände sig om för att gå men fick åter en knuff.
»Ä’ du rädd, din kruka! Jag tror du revar segel med ens.»
Inge gick långsamt förbi suggan utan att vidare tänka på någon fara från det hållet, men Anders sprang om honom och ställde sig mitt i vägen.
»Du tror, du ska’ slingra dej unnan, du — svartöga! Kom bara hit, så ska’ jag lappsalva skrovet på dej, så du ska’ inte känna igen dej, när du tittar i spegeln.»
Inge vek en smula åt sidan och fortsatte att gå.
»Ä’ du stursk — bleknos?»
Åter ställde han sig i vägen och sträckte fram sitt huvud tätt intill näsan på Inge.
»Har du inte mål i mun — va’?»
Inge kom att röra vid honom, när han skulle förbi, och genast var slagsmålet i full gång. Men krafterna voro för olika. Snart låg Inge utsträckt på marken, blekare än någonsin och med slutna ögon.
»Opp med dej!» Anders petade till honom med sin bruna fot — han gick jämt barfota, så snart snön gått bort — men Inge låg orörlig. En tår trängde långsamt fram under hans ögonlock.
»En sådan stackare», tänkte Anders men blev på samma gång litet ängslig för vad han gjort. Han gick långsamt därifrån, och först i kröken vid gamla smedjan vände han sig om. Inge låg fortfarande stilla. Suggan gick dit och nosade på honom. Då reste sig Inge och stapplade fram mot Nedergårdsstugan, där han gick in.
»Jaså, det ä’ där, han bor», tänkte Anders. »Jag undrar, vad Nedergårds Maja ska’ säja om det här.»
Han måste nu skynda sig för att ta igen den förlorade tiden. Dyvikskorna syntes redan i backen ovanför Torpängen.
Nästa dag skulle Anders till skolan, men på kvällen tog han vägen förbi Nedergården. Han gick några slag fram och tillbaka i bygatan, men den främmande gossen syntes ingenstädes till. Icke heller följande dagar visade han sig. Maja kom en gång ut genom grinden, och Anders höll sig försiktigt på avstånd, men hon nickade bara åt honom.
Så kom lördagen, som alltid var lovdag. Han hade sedan gammalt ett trevligt gömställe i den förfallna stenfoten på Mellangårdstomten, som nu var övervuxen av buskar och ungbjörkar. Löven voro endast till hälften utslagna, och solen gassade varmt och skönt, där han låg på utkik mellan ett par stenar.
Mot middagstiden kom Maja ut och hade gossen med sig. Hon svepte in honom i ett stort täcke och satte honom i solskenet på trappan med ryggen mot väggen. Själv satte hon sig bredvid, men efter en stund gick hon åter in i stugan.
Nu kröp Anders fram ur sitt gömställe och gick visslande fram mot Nedergården utan att synas låtsa om Inge. Han kastade sten på suggan, som låg i diket, och tvingade henne att resa sig. Men sedan tog han en stör och kliade henne över ryggen för att hon skulle bli belåten igen. Så hjulade han ett par varv och tittade i smyg på Inge. Det tycktes inte göra något intryck på honom. Gossen satt orörlig och stirrade ut i luften. Så prövade han på sitt bästa konststycke. Han ställde sig på huvudet upp mot grindstolpen och började gå på händerna. När han sedan tittade upp, var trappan tom. Den främmande gossen hade ljudlöst försvunnit.
Anders klängde upp på gärdesgården och satt och funderade. Efter en halvtimme eller så kom Maja ut och gick till ladugården. Anders följde efter.
»Vad heter han?» Anders pekade åt byggningen.
»Han heter Inge.»
»Det var ett konstigt namn.»
»Hans mor heter Ingrid, och då skulle gossen, förstås, heta Inge. Stackars barn, han ä’ så sjuk. Doktorn har sagt, att det ä’ fråga om livet.»
Anders tog ett ämbar och hjälpte Maja att bära vatten.
»Har han skvallrat?»
»Vem? — Inge? — Gud tröste dej, Anders, om du varit elak mot honom.»
Anders tyckte inte det var lönt att bekänna i onödan. Han satte ned ämbaret och smög sig tyst därifrån.
På flera dagar såg han inte till Inge. Men han fick höra av Olle, att gossen låg till sängs i feber. Sent en kväll rodde han över från Ekskär. Han hade med sig en liten båt, som han själv gjort och riggat som slättoppad skonare i noggrann likhet med de estländska och finska galeaser, som plägade ligga i hamn mellan Dägerön och Långgarnslandet. Det var hans enda leksak. På omvägar sökte han upp sitt gömställe och stuvade undan båten under några tegelstenar från den gamla skorstensmuren.
Följande dag, som var en söndag, kom han tidigt till sitt gömställe, men Inge satt redan på trappan, insvept som vanligt. Hans kinder hade fått en smula färg, men så var det också ett grant solskensväder. Anders tog mod till sig, letade fram båten och gick med fasta steg in genom grinden och fram till trappan. Utan att säga ett ord lade han båten i knät på Inge och sprang sin väg.
Men när han skulle vika om hörnet vid ladugården, råkade han mitt i fånget på Maja.
»Vad har du nu haft för konster för dej igen?»
Hon tog honom i örat och ledde honom tillbaka.
»Om du gjort Inge något för när, så —»
Men Inge såg glad och lycklig ut, där han satt och fingrade på båten.
»Ä’ det din båt, Anders?»
»Han ska’ ha den.» Han pekade på Inge.
»Har man nånsin sett — det finns något gott hos dej ändå, byting.»
»Det ska’ inte vara mycket», sa’ Anders och såg besvärad ut.
»Nu ska’ du ha dej en kopp kaffe, det ä’ säkert. Kom in, gossar, och du, Inge, ta Anders i hand och tacka för båten.»
Inge smög sig till Maja och viskade något.
»Han vill inte ta ifrån dej båten, Anders», förklarade Maja. »Vet jag visst! Ni kan ha den tillsammans och segla nere vid sjöbo’n.»
Hon skar upp tjocka skivor vetebröd och drog en stol till bordet.
»Stig fram, Anders!» Gossen stod vid dörren och tummade på mössan. »Stig fram, säjer jag!»
Anders gick fram och satte sig på yttersta stolskanten.
»Men nu får du lov att bli en snäll gosse, Anders, du som varit så fullklappad med odygd.»
Hon lutade sig ned och såg honom i ögonen.
»Kom det ihåg — om du lär honom några konster, så ska’ du få med mej att göra.»
»Det ä’ nog inte lönt försöka, och» — han såg trovärdigt upp mot henne — »jag tror inte jag vill heller.»
Så kom det sig, att Inge och Ekskärs Anders blevo goda vänner. Och som skolan på Dägerön måste stängas i samma veva — det hade förekommit ett par fall smittkoppor på ön — fingo de båda gossarna god tid att vara tillsammans. Anders hade, förstås, att hjälpa till hemma med ett och annat, men inte var det mycket, ty något åkerbruk fanns inte att tala om på Ekskär.
Maja var på det hela tillfreds med att Inge fick någon att leka med, ty i själva byn funnos inga barn. Och Ekskärsfolket var skötsamt och hade gott rykte om sig, fast välmågan inte var stor. Holmen deras låg inte heller så långt från byn, mitt i sundet mellan Långgarn och Dägerön. Den hade sitt namn av att där funnits en enda ek för mycket länge sedan. Nu var det inte annat än barrskog kvar.
Ekskärsfar var stillsam och saktmodig liksom även dottern Elin, som kunde vara en nitton år. Anders däremot bråddes på den döda modern, som varit ett rivjärn, påstod folk, men en duktig kvinna för resten. Anders kunde nog bli bra, han också, med tiden, menade Maja. Gick något på tok, så skulle hon väl få nys därom och kunna ställa till rätta igen. För Maja var inte att leka med, det visste Anders och flera till.
Inge hade aldrig förut haft någon lekkamrat. Han hade lärt sig läsa av modern, efter han var för klen att gå i någon skola. En äldre släkting, faster Sara, hade nödtorftigt undervisat honom i skrivning och räkning. Någon beröring med jämnåriga kunde inte komma i fråga.
Det var därför ett härligt liv, som nu började för Inge. Luften blev allt varmare — det var en vår utan like — och han kunde snart vara ute så gott som hela dagarna. Han blev frisk och kry och kände icke mer någon trötthet, när han strövade omkring med Anders.
Och överallt, vart han vände sig, var det nya, underliga ting att se och höra.
Först gällde det att lära sig hitta i trakten och ta reda på de olika ägorna i byn: Nedergårdsmarkerna, och vad som hörde till den gamla Mellangården eller Frönäset. Och så den stora Uppgården, där gubben Jakob bodde — ett helt mantal, påstod Anders, inberäknat den avsöndrade lägenheten Torpängen. Men vad som menades med mantal, kunde Anders inte förklara.
Och alla kor och hästar, och vad de hette, och vem som rådde om dem — det var inte så lätt i början att komma ihåg allt. Och får och svin, som inga namn hade, och båtar och grejor, och allt vad de användes till.
Och vad det sedan var mycket att berätta för moster Maja, innan han somnade om kvällarna! Om den lilla leksaksbåten med sin köl av ett sönderrostat tunnband, som seglade så bra på egen hand, om man bara surrade fast styret på ett visst sätt — »på sned, förstår moster!» Och om roddfärderna i Anders’ lilla ökstock. För Anders hade en egen båt, som inte rymde mer än två. Den hade slitit sig från någon skuta under en storm och drivit i land på en kobbe. Och sedan hade Ekskärsfar lagat upp den, så att den var som ny.
Och vilka märkvärdiga djur hade han inte fått se! En gång hade en själhund dykt upp tätt invid båten och bligat på dem med sina stora ögon för att sedan ljudlöst sjunka ned igen. Det var precis som man sett en människa, tyckte Inge. En annan gång blev han rent skrämd av ett grävsvin, som rusade upp mitt för fötterna på honom — det var på vägen till sundet, där det fanns så många klyftor och gryt.
Och alla fåglar sedan! En dag fick han se en glada — ty det fanns ännu glador den tiden i skärgården. Och måsar och trutar, ejdrar och skrakar, änder och svärtor, lommar och doppingar, hökar och vråkar, gröngölingar och andra slags hackspettar. Och även deras läten hade han lärt sig känna igen och sökte härma efter, så gott han kunde. Men inte gick det så bra som för Anders, tycker någon det. Ibland var han så i färd med att berätta, att han glömde sin aftonbön, som han annars var mycket noga med, och kunde somna mitt i en mening.
Anders hade också åtskilligt att anförtro moster Maja. I synnerhet när det var fråga om företag, som voro av tvivelaktigt värde. Ty Anders ville trofast stå vid sitt löfte att inte locka Inge till sådan lek, som Maja skulle ogilla. Så fann han snart, att det inte gick an att plundra fågelbon eller skjuta på ekorrar med pil: »di ä’ så seglivade, och en ska’ inte pina djur onödigtvis.» Och abborrar och mörtar, som de metade upp, skulle de genast slå ihjäl och inte låta dem ligga på land och självdö.
Sina gamla konster kunde han dock inte helt och hållet överge. Det var nog, om han höll Inge ifrån dem och inte ens talade med honom därom. Men Maja, tyckte han, kunde inte lida någon skada. Det var ett dubbelt nöje, när han fick meddela henne, vad han i den vägen företog sig, vanligen i förbund med några drängpojkar i trakten, som voro kända som riktiga upptågsmakare.
»I natt», kunde han säga, »var jag ute med pojkarna, och vi spände en lina över Frönäs notbrygga, så Vedbackarn drumlade i sjön. Och innan han kom opp, hade vi halat undan linan, så han rakt inte kunde bli klok på, hur det gått till. Och vad han svor och levde! — Det ä’ en dålig karl, Vedbacka sme’n, det ä’ vad han ä’. Han var så svår mot Elin.»
»Nå ja», tänkte Maja, »det ä’ bra, så länge han bara tar syster sin i försvar.»
Men värre var det, när han målat Dyviksgummans vita ko med limfärg, så att hon blev rödbrokig.
»Vad kan det vara för främmande kritter, som envisas följa med våra?» gnällde gumman.
Anders låg på lur med Norruddsdrängen och såg henne köra bort djuret gång på gång, innan hon äntligen kom underfund med, att det var hennes egen ko.
Det förstås, att Maja förmanade honom, men han sa’, att Inge inte visste en smul om’et och inte skulle få veta’t heller. »För det passar sig inte för honom, var det likt det», tillfogade han. »Men i alla fall var det rätt åt gumman, för hon ä’ en riktig skvallerkäring.»
Ja, vad skulle man göra med en så förstockad pojke? Maja var tills vidare nöjd med det inflytande, hon fått över honom. Det kunde alltid vara förmånligt att ha reda på, vad han hade för sig.
En kväll kom Anders med viktig min till Maja.
»Nu har vi tagit tag igen, Inge och jag.» — Maja hade redan kommit underfund med hur det gått till vid deras första möte. — »Vi brottades så, och Inge var så stark, och jag höll på att aldrig få ikull honom.»
»Han bara gör sej till», sa’ Inge. »Han kan lägga mej när som helst.»
»Det va’ en evig lögn —»
»Tyst, Anders!» förmanade Maja. »Men få se, hur det kan bli nästa sommar.»
»Nästa sommar, då ä’ jag nog inte här», klagade Inge.
»Om du inte ä’ här, så ä’ inte jag heller», förklarade Maja. »Jag släpper dej inte ifrån mej, förrän du ä’ riktigt stark.»
Men i en sak var Inge ojämförligt överlägsen. Han hade ett naturligt handlag att kasta sten såsom inte en på tusen.
»Det ä’ inte styrkan, som gör’et, det märker man», sa’ Olle en gång, då pojkarna övade sig. »Om jag lägger till med all min kraft, kommer jag inte tiondeln så långt. Han bara viftar till, och sten far i väg som ur en slunga.»
Och — som det går, när någon har en avgjord fallenhet — Inge övade sig dagligen och kom även i träffsäkerhet så långt, att han kunde råka ett mål på otroliga håll. När kråkor sutto i flock på ett avstånd från människor, som gjorde dem trygga, kunde en sten slå ned mitt ibland dem, och mången gång fick någon stanna på platsen.
Mot mitten av juni kom Ingrid ut på ett kort besök. Hon hade följt med kapten Melbys båtskjuts och gått landvägen från Norrudden. Redan följande morgon skulle hon tillbaka. Man visste inte om hennes ankomst på förhand, ty hon skrev aldrig. Gossarna hade ridit i vall med Pålle och Majsa, Nedergårdshästarna, och det dröjde, innan de kommo tillbaka. När de äntligen visade sig och Inge, röd och varm av ritten, hälsade på modern, kunde Maja känna sig belåten med den förändring, som skett med honom. Ingrid såg på honom ett ögonblick och vände sig strax bort. Slutligen reste hon sig häftigt och gick in i anderstugan, där hon skulle ligga. Maja följde efter.
»Jag står inte ut med att se på gossen. Hans ögon glänser till ibland liksom — liksom faderns.»
»Kan du aldrig förlåta Nils? — Om han kommer tillbaka —»
»Förlåta honom!» Hon skakade på huvudet. »Vad bryr han sej om min förlåtelse? — Om jag inte hållit av honom så. — Men att resa bort från hustru och barnet, som väntades, utan att säga ett ord, utan att —» Hon föll i gråt och tryckte sitt ansikte mot Maja. »Det ä’ underligt. Jag kan inte gråta annars — utom när jag ä’ här.»
Inge följde under tiden Anders ett stycke på väg.
»Du, svartöga» — Anders tog emellanåt upp det namnet — »var ä’ far din?»
»Det vet jag inte. Han ä’ visst död.»
»Vet inte din mor heller?»
»Jo — det vill säga — det ä’ nog möjligt.»
»Kan du inte fråga henne?»
»Jag frågar henne aldrig om någonting.»
»Hon ä’ väl svår?» fortsatte Anders. »Hon klår dej, kan jag tro?»
Nu måste Inge skratta. Hans milda, vackra mor, som inte gjort någon förnär i hela sitt liv.
»Nej, Anders, nu ä’ du för tokig!» Han dunkade honom kraftigt i ryggen och sprang hem.
»Jag kommer, så snart jag hjälpt far ta opp nät», ropade Anders och slängde en grankotte efter honom.
3. Svartöga och Barfot på spejarfärd.
Innehållsförteckning
Det likade sig till ett midsommarväder, vars make man ej sett på länge. Inte ett moln på himmeln, inte en krusning på vattnet. En åländsk galeas låg sedan två dagar i hamn under Långgarnslandet för stiltje. Syrenerna voro utblommade, och det var fullt med smultron i backarna.
»Det blir tidigt i år», sa’ Olle, han höll på att löva till helgen. »Jag får snart ta och slipa liarna. Hade vi bara ett regn först!»
»Det ska’ bli majstång i Oppgår’n», sa’ Stina-Lisa, som hjälpte till.
»Kan förstå det. Då blir väl ett leverne igen.»
Inge kom i dörren med en pilbåge i ena handen och en smörgås i den andra.
»Olle, nu kan jag simma. Närapå.»
Majas röst hördes inifrån stugan, ängsligt förmanande.
»Det ä’ inte farligt, inte alls», tröstade Inge. »Anders ä’ som en fisk. Han kan simma med mej, om jag håller honom om halsen. Men nu ä’ han strax vid bryggan.»
Han satte i väg utför backen och ropade på långt håll:
»Anders! — Jag har hittat på en ny lek.»
Anders reste sig i båten och lät den glida fram av farten.
»Vad ä’ det för slag?» Han såg litet betänksam ut.
»Indianer och vita. Du ska’ vara indian och jag en vit jägare.»
»Ska’ vi slåss då?» frågade Anders.
»Nej, du ska’ vara en vänskapligt sinnad indian, som det heter.»
Anders sprang i land och drog upp båten. Det där var en lek, som han aldrig hört talas om. Han satte sig på båtkanten och funderade.
»Jag får väl vara rödmålad, förstås?»
»Å, det kan inte behövas.» Inge satte sig på bryggan med benen dinglande över vattnet. »Vi låtsar, att du ä’ röd.»
»Jag vet, att Olle har rödfärg i sjöbo’n», envisades Anders.
Men Inge fortfor utan att ge akt på avbrottet:
»Och jag ska’ heta Svartöga och du Barfot.»
»Det ä’ inga riktiga namn.»
»Jo du, och stiliga namn till.»
Och så berättade Inge om en väldig krigare, som hette Falköga — han hade läst om honom i en bok, som han fått av faster Sara — och hur hjältemodigt han kämpat med vildarna. Och namnet Falköga, det hade han fått av en indian, och det skulle vara ett hedersnamn. Och Svartöga, kunde inte det vara nästan lika så bra? »Och det ä’ du, som gett mej namnet», slutade Inge.
»Men Barfot?» klagade Anders.
»Vet du inte, att Barfot var en kung?» tillrättavisade Inge.
»Var han kung över indianerna?»
»Tycker nå’n det! Det var nå’nstans i Danmark eller Norge.»
Nå, det var inte så illa, menade Anders, efter de nödvändigt skulle ha nya namn. Annars var han inte så värst hågad för den föreslagna leken. Det var förut alltid han, som hittade på nytt. Men Inge berättade så märkvärdiga historier om strider och äventyr, om spejarfärder till lands och sjöss, att Anders snart var lika livad för saken som han.
»Men du måste tjuta förfärligt, Anders, för det gör indianer.»
»Tjuta! Som det vore någon konst!»
Och så genljödo stränderna av det hiskligaste indianska stridsrop. Korna svarade i storskogen, och Stina-Lisa, som höll på att sätta upp en båge av björklöv över grinden, tappade i förskräckelsen alltsammans.
»Bevara mej för di ungarna! Di tar livet av en till sist.»
Men Inge for upp.
»Barfot», viskade han. »Hörde du? Det ä’ bufflar! Det ä’ bufflar i storskogen.»
Och nu fick Stina-Lisa se de båda gossarna krypa på händer och fötter genom hagen mot koflocken, som samlat sig utanför ledet. Snart flög en välriktad pil mot en jättestor buffeltjur — det var Kulla, skällkon — och en förtvivlad jakt började.
»Maja, Maja, di jagar korna!»
Maja ut i en handvändning med brödspaden i hand, degig och varm — hon höll på med midsommarbaket — och det blev ett bedrövligt slut på jakten.
»Det ä’ förstås du, Anders, som ä’ framme igen. Gud nåde dej, om du jagar kossorna!»
Anders teg.
»Nej, moster, det var jag den här gången», sa’ Inge och såg ångerfull ut. Och då kunde hon, förstås, inte vara ond längre.
En stund därefter lågo Barfot och Svartöga bakom en sten på byberget, dit de räddat sig för kringströvande indianer.
»Det var irokeser, kunde jag se av krigsmålningen», anmärkte Svartöga.
»Di var tydligen på jakt efter samma bufflar som vi», fortsatte Barfot. »Inge du, vi kan skjuta på stenar och enbuskar och låtsa, att det ä’ bufflar. — Men vem kommer där?» Han såg ut åt sjön.
Inge kröp upp på den högsta klinten, där han hade bättre utsikt. En nytjärad båt for tätt utmed vasskanten ned mot sundet. Mannen, som rodde, såg misstänkt ut. Han hade en slokhatt på huvudet och var klädd i en gammal regnkappa.
»En indiansk kanot», viskade Inge. »Det ä’ Röda höken, vår farligaste fiende. Jag undrar, vad han har för planer.»
»Vi måste förfölja honom och se, vart han tar vägen», avgjorde Barfot.
De smögo sig försiktigt ned till stranden, där de hade sin kanot gömd. När de kommit ut på sjön, var den främmande kanoten ingenstädes att se.
»Han har rott in i vassmar’n», föreslog Barfot.
»Se till, att din bössa är laddad. Vi kan träffa på honom när som helst.»
De lade sina pilar i ordning till begagnande och rodde efter genom en smal kanal, som förde in till den så kallade Prästmaren, som var nästan överväxt med vass. Efter åtskilligt sökande funno de båten liggande vid en tvättbrygga, alldeles nedanför prästgården. Kappan låg kvar i båten, men mannen syntes icke till.
Prästgården låg på en hög landtunga mellan maren och sundet, mitt emot Ekskärsstugan. Gossarna kände väl till trakten men hade inte varit inne i maren förut.
»Röda höken ä’ djärv och listig», viskade Inge. »Han tänker överfalla nybyggarn däruppe» — han pekade på prästgården — »och ta hans skalp.»
Varsamt smögo gossarna uppför gångstigen. Allt tycktes vara lugnt, och Röda höken var försvunnen.
»Ro du vår kanot ut ur mar’n, Barfot, och lägg den på andra sidan. Det kan vara onödigt, att Röda höken får se den, om han kommer tillbaka. Jag kryper under tiden fram och spejar.»
Barfot skulle gå, men Svartöga höll honom tillbaka.
»Kom för all del ihåg att utplåna alla spår efter oss.»
»Hur ska’ det gå till?» ville han fråga, men Svartöga låg redan på magen, i färd med att hasa sig fram mot byggningen.
Några syrener och olvonbuskar bildade ett tätt snår utanför ett öppet fönster. Där var rätta stället att ligga i bakhåll, tänkte Inge och kröp dit. Det hördes röster inifrån rummet, men han kunde inte urskilja någonting bestämt. Slutligen kom en man, som han aldrig sett förut, och satte sig mitt i det öppna fönstret. Det var omöjligt för Inge att komma därifrån utan att bli upptäckt. Han måste stanna och höra på samtalet, antingen han ville eller inte.
»Puff — så hett!» sade mannen. »Och när man suttit och rott i regnkappa som jag. — Här kan väl ingen se mej från vägen?»
Det var tydligen Röda höken, tänkte Svartöga.
Pastorn kom också fram till fönstret, Inge kände igen honom på målföret.
»Och du tror alltså, vi har tjyvligan här, på vår ö?» frågade han.
»Ja, säj själv, vad ska’ man tro? Di stjäl i norr och i söder, utefter kusten eller på öarna, men aldrig på själva Dägerölandet eller i skärgården häromkring, där det annars vore så goda tillfällen. Varför ska’ just Dägerö-borna gå fria!»
»Men det ligger ju närmast till hands för en tjyv att hålla till i sin hemtrakt, där han känner förhållandena —»
»Och där han själv ä’ känd och lätt kan bli misstänkt!» avbröt mannen i fönstret. »Nej, min gubbe lilla! Du måste medge, det ä’ en tankegång i vad jag sagt: di stjäl inte, där di bor, för att inte dra uppmärksamheten dit. Och det ä’ just här di bor, någonstans i er skärgård.»
Efter en stund fortfor han:
»Jag misstänker starkt missionärn. Om han inte ä’ tjyv själv, så ä’ han åtminstone tjyvgömmare.»
»Vilken missionär?» hördes pastorns förvånade utrop.
»Känner du inte bättre till dina egna församlingsbor? Han, som har en kåk på en klippa i söder på Långgarn.»
»Jaså, gamle båtsman Gobort. Varför kallar du honom så?»
»Det gör alla. Han lär vara deras kommissionär, när di ska’ ta brännvin från sta’n, skärgårdsgubbarna. Och det förkortas, ser du, till missionär, det ä’ enklare och lättfattligare. Jo, det ä’ en riktig lönnkrog där ute. Jag har sökt komma på honom, men han ä’ mej för slug. — Och det har du ingen aning om?»
»Att han tycker om ett glas, har jag hört —»
»Ja, du håller honom om ryggen, som du gör med alla rackare.»
»Jag vill vara rättvis.»
»Och dessutom ä’ han tjyvskytt och tjyvfiskare —»
»Liksom alla här i orten.»
»Men han ä’ värre än andra.»
»Därför att han skjuter bättre och känner djurens vanor bättre. — Jag ska’ säja dej, hur det ä’. Här ute stjäl man inte ur sump, det ä’ en skam. Men den fisk, som går fri i sjön, den har ingen ägare. På samma sätt med de vilda djuren i skog och mark. Rår någon om dem, säjer di, så kan han hålla dem instängda eller märka dem eller sätta halsband på dem.»
Det blev ett ljudligt skratt i rummet.
»Och sådana åsikter kan du gilla?»
»Det ä’ inte fråga om mina åsikter. Jag ä’ ingen djupsinnig man. Men ska’ jag kunna göra någon nytta här ute, så måste jag sätta mej in i deras sätt att tänka och lära mig tala deras språk. Gunås, det ä’ inte så lätt — jag har aldrig haft lätt för någonting.»
»Du ä’ en hedersman, käre Gustav. Du tror i din oskuld alla människor om gott och vill göra dem ännu bättre. Jag vet, hurudana di ä’ — och kniper dem, var jag kan.»
Han tände en cigarr. Röken kom i stora ringar och slog ned i syrenbuskarna.
»Om jag skulle få lov att hosta», tänkte Inge för sig själv, »det bleve allt trevligt.» Han hade för länge sedan ledsnat vid sin spejarfärd.
»Du har vackert här», började åter mannen i fönstret. »Men nu ska’ du höra, hur jag tänkt mig saken. Det blir dans i kväll i Dägeröby. Jag ror dit och gör affärer — köper tjyvgods, förstår du, och lockar ur folket, vad di vet. Jag ska’ klä ut mej, så du själv inte ska’ känna igen mej. Gamla Brita ä’ den enda, som har en aning om att jag ä’ här, och hon ä’ pålitlig. Kanske kommer missionärn dit, och då —»
I detsamma började ett häftigt gräl ute i förstugan. Inge förstod, att det var någon, som ville in till pastorn.
»Regla dörrn, Gustav!»
Men mor Brita, pastorns hushållerska, hade redan stuckit in huv’et.
»Di ä’ här, Långgarnsbond’ och käringen hans. Di vill nödvändigt träffa kommissarien. Di säjer, att di sett honom ro förbi.»
»Jaså», tänkte Inge, »det ä’ själva länsman, som ä’ här.»
Pastorn och länsmannen sågo på varandra och brusto i skratt.
»Där har du för dina utklädningar. Det ä’ väl så gott, di får komma in, för nu ä’ det inte värt att hålla på hemligheten.»
Det blev ett skrapande av fötter vid dörren och omständliga hälsningar. En gnällig karlröst började:
»Si, vi såg nådig länsman — hm, kommissarien, när han rodde förbi. Och jag sa’ åt gumman min: Kajsa, sa’ jag, tycker du inte det ä’ länsman, som ror därborta, sa’ jag. Och gumman min höll på och rensa’ en gädda, som dött för oss i sumpen —»
»Vad ä’ du för en evinnerlig pratmakare!» avbröt länsmannen.
»Det ä’ ett stort svin —», föll gumman in.
»Ja, det kan jag väl tro.» Länsman skrattade.
»Di har stulit ett stort svin ifrån oss», rättade gumman.
»Si, vi hade slakt i går», började åter gubben, »och Kajsa sa’ —»
»Tyst du, Per! — Det ä’ den där ålänska skepparn, som ligger därute. Det såg ut att bli vind på nattsidan, och di räkna’ på att vara borta, när vi kom opp. Per hörde dem men iddes inte gå opp och se efter, vad det var.»
Efter hand kom det fram under ideliga avbrott, att de misstänkte skepparn för att ha stulit svinet och ville, att länsman skulle fara dit och visitera.
»Men hur kunde ni veta, att det var jag, som rodde förbi?»
»Å, det kunde en väl se, det var klart.»
»Kände ni igen mej?»
»Hur skulle en kunna känna igen kommissarien, så som han styrt ut sej, var det likt det!»
»Och båten ä’ ny, så den kunde ni inte ha reda på.»
»Ja, det såg vi, och att det ä’ mjölnarn, som byggt’en.»
»Begriper du det, Gustav? Det tycks vara ogörligt att ta sig fram i hemlighet här ute. Och lika ogörligt att få veta, hur di kommit underfund med att det var jag.»
Men gumman redde saken.
»Det ä’ så, att länsman har sitt eget sätt att ro. Han lyfter ena år’n högre än den andra.»
Inge hade givit sig undan, så snart fönstret blev tomt, och stod nere vid båtsta’n i sällskap med Anders, när de andra närmade sig.
Det blev nu en fråga, hur länsmannen skulle komma över till galeasen. Långgarnsfar ville på inga villkor ro.
»Vi blir olyckliga, om di får veta, att det ä’ vi, som klagat. Di ä’ rama vilddjur. Di kan komma över oss om natten, när vi sover, och när vi vaknar —»
»Så ä’ ni mördade hela bunten», föll länsmannen in. »Men det ska’ jag säja: inte ror jag i sådan hetta, och om ni vill ha tillbaks ert svin —»
»Jag ska’ ro länsman», ropade Anders och förde fram sin lilla båt till bryggan.
»I det där nötskalet! Nej, om jag sätter min fot i den båten —»
»Det ä’ inte farligt alls — i så lugnt väder.»
»Du kan ta min båt, så ror Anderspojken», avgjorde pastorn.
»Men ingen stämning, nådig länsman, ingen stämning! För då blir vi rent olyckliga. Bara vi får igen vårt svin —»
»Tyst, Per! Det där förstår nog kommissarien.»
Medan Anders rodde, satt länsmannen på mellantoften och tänkte på den uppgift, som nu någon tid sysselsatt honom. De upprepade stölderna i skärgården hade väckt stor uppmärksamhet, och den unge mannen, som var känd för sin skarpsinnighet, hade fått särskilt förordnande som länsman i trakten, i förhoppning att det skulle lyckas honom — vad som misslyckats för alla andra — att komma gärningsmännen på spåren. Hittills hade hans undersökningar varit fruktlösa. Hade han nu äntligen funnit ett uppslag, som kunde leda till uppdagandet av de hemlighetsfulla förbrytelserna? Ägde möjligen svinstölden något sammanhang med de övriga stölderna?
Han tog upp sin anteckningsbok, där dag och ort för tjuvarnas olika bedrifter voro angivna. På andra blad fanns bokfört, var och när de fartyg, som plägade färdas den leden, varit synliga under de senaste åren, så vitt han kunnat inhämta av trovärdiga lotsar och skärkarlar; ty han var en ordentlig man och lämnade ingenting obeaktat.
Men anteckningarna stämde icke. Väl befanns det, att den misstänkta ålänningen ibland, då någon stöld blivit begången, samtidigt uppehållit sig i grannskapet, men lika ofta kunde han vara långt därifrån. Han hade antagligen ingen del i dessa företag, och svinstölden var sannolikt en tillfällighet, utan sammanhang med de andra förbrytelserna.
Å andra sidan gick det icke an att ringakta någon omständighet, som kunde lämna en möjlig ledtråd. Han funderade vidare. Det skadade i alla händelser inte att närmare granska ålänningens förbindelser och jämföra hans resor med andras. Det kunde tänkas, att olika fartyg efter en uppgjord plan tidtals avlöste och omväxlande ersatte varandra, för att efterspaningarna skulle försvåras. Att det var sjömän, som förövat stölderna, därom fanns intet tvivel. Det måste göras en grundlig undersökning över skärgårdsskutornas färder, bestämde han, men det var icke tid att längre grubbla härpå, ty de närmade sig redan galeasen.
Anders löpte in under bogen och tog törn mot den ena ankarkättingen, för de hade två ankare ute.
»Sitt kvar i båten, gosse lilla, och ro ut en bit, om det blir något bråk.»
Länsmannen hade haft på sig den gamla slokhatten under rodden, för det var onödigt att varsko i förväg. Nu satte han uniformsmössan på och äntrade ombord.
I skuggan av ett segel halvlåg skepparen tillsammans med en svartmuskig karl med ett djärvt och trotsigt utseende. Ingendera reste sig, när länsmannen tilltalade dem. Den svartmuskige tände sin pipa, som slocknat, och skepparen svarade surmulet och fåordigt. De visste inte av något svin; länsman kunde se efter själv.
Det var inte annat att göra. Länsman gick omkring överallt men såg ingenting misstänkt. En jättestor karl låg och sov under däck, och två halvvuxna pojkar sutto bredvid och spelade kort. Det var inte möjligt att få något ord ifrån dem. Efter en noggrann undersökning måste länsmannen medgiva, att han tagit fel. Med en harmsen ursäkt steg han i båten, och Anders började ro tillbaka.
De voro redan ett gott stycke från fartyget, då Anders anmärkte:
»Di har två ankare ute.»
Länsmannen vände sig om och såg efter.
»Vad menar di med det?» frågade han.
»Di väntar storm och sjögång.»
»I sådant väder!» utropade länsmannen och satt en stund tyst.
»Gosse, vänd om igen!»
Anders lydde, och länsmannen var snart åter ombord.
Denna gång hade karlarna rest på sig och mötte länsmannen med hotande blickar. Det var den svartmuskige, som nu förde ordet.
»Blir det aldrig slut på visitationer? En kan inte vara skyldig att underkasta sej vad som helst.»
»Hör nu, mina gubbar, var så beskedliga och langa opp det ena ankaret. Det kan vara nog med ett.»
»Vad angår det länsman? Har en inte rätt att ha så många ankare ute, en vill. Var står det skrivet i lagen, att en inte —»
»Se så, förivra er inte. Om ni godvilligt gör det, så slipper ni för bättre köp, än ni ä’ värda.»
»Akta sej, länsman! Det kan bli fråga om livet.»
»Akta dej själv! — Det finns folk i land, som ser vad ni gör.»
De båda karlarna gingo avsides och samtalade. Länsmannen väntade en stund. Sedan tog han fram en visselpipa.
»Kvicka er nu, annars kallar jag på folk, som hjälper er.»
Motvilligt gick skepparen fram mot fören, medan den svartmuskige satte sig på kajuttaket och likgiltigt började vissla.
»Nej, det här ankaret mente jag», ropade länsmannen och pekade på en kätting, som löpte rakt ned. »Det ä’ skäl att börja i rätta ändan — så gott först som sist.»
Skepparen förstod, att det inte var lönt att streta emot längre. Ankaret gick upp, och snart syntes en vit kropp skimra genom vattnet.
»Hurra, där kommer svinet», ropade Anders men tystnade tvärt vid en hätsk blick från den svartmuskige.
Det var lätt att förstå, hur saken hängde ihop. Det hade börjat kåra på natten, och skepparen eller hans medbrottsling hade lockats av utsikten att ostraffat göra ett gott kap och i tid ge sig undan, innan folket vaknade på morgonen. När sedan den väntade vinden svek, hade tjuvarna hittat på att surra fast svinkroppen vid ankarkättingen och sänkt den på betydligt djup. Men av lojhet eller oförstånd hade de låtit båda ankarna vara ute. Anders’ förvåning över den ovanliga försiktigheten i en så väl skyddad hamn kom länsmannen att inse knepet. Nu var det intet annat än att återlämna rovet och dessutom betala dess fulla värde i reda pengar för att slippa vidare efterräkningar.
Det var ogörligt att få den tunga svinkroppen in i båten, utan Anders slog en tross om den och tog den på släp. Det gick därför långsamt med hemfärden.
Men på land hade pastorn haft en kikare till hands, och Långgarnsfolket visste redan, hur saken stod. När de sedan fingo mottaga hälften av den erlagda plikten, tyckte gubben, det var en riktig glädjedag.
»Den andra hälften ska’ gossen ha», förordnade länsmannen, »för om han inte varit så påpasslig, hade ni aldrig mer fått se en skymt av djuret.»
4. Midsommargillet i Uppgården.
Innehållsförteckning
Gubben Jakobsson i Uppgården, kyrkvärden, var den tätaste bonden på ön. Hans enda barn, sonen Lars-Johan, var född en midsommarafton, och därför skulle det alltid gå hederligt till i Uppgården den dagen. Mycket folk hade samlats från närmaste delar av ön och holmarna däromkring. Även från Norrudden och andra torp, som hörde till själva herrgården, hade några hittat dit, ty det var långt att ro till Dägervik i värmen.
Majstången var rest på en sakta sluttande plan mellan Uppgårdsstugan och den gamla Mellangårdstomten. Man kunde se toppkransen från Nedergården och höra de gnällande fiolerna och trampet av dansande. Men Olle gick aldrig på danser, och Maja hade främmande. En bondson från fastlandet, Matts Ersson i Broby, och hans mor, en liten nyter gumma, hade kommit roende på kvällen, och Maja gick omkring med dem på ägorna.
Inge och Anders lågo i ett dike, där det fanns vilda jordgubbar.
»Nej, vi går härifrån», tyckte Anders. »Det ä’ bara kart.»
»Jag undrar, vad di vill, di där.» Inge pekade på Maja och de främmande, som stodo ett stycke ifrån dem.
»Förstår du inte! Han tänker fria, kan du veta. Maja har haft många friare i sin dar. Skollärarns Oskar — och rättarn på herrgår’n — och Valder i Dyvik — och många andra. Men di bär sej så tokigt åt. En gav sej till att fria mitt på ljusa da’n.»
»Ska’ det inte vara bra det?»
»Duger inte alls, kan du väl begripa.»
»Varför det?»
»Vet inte. Di säjer, att det inte går an. Men nu kommer di hit. Kryp ner i diket, så di inte får se oss.»
Maja och de främmande kommo närmare, och gossarna hörde dem tala om årsväxten och betena, om första årets vall och den väl skötta trädan.
»Havren ä’ lite klen», sa’ Maja, »men han kan bättra sej, om det blir regn. Och si höstsäden, den ä’ riktigt grann.» Aldrig hade Inge hört henne skryta så förut.
De gingo förbi utan att se gossarna.
Inge satte sig upp på dikeskanten och stack en kråkfjäder i mössan.
»Barfot», sade han, »lyssna till vad Svartöga säger. Jag har hört, att den store hövdingen Gråa björnen sammankallat sina män till rådplägning, och att de i natt skola dansa krigsdansen. Har du mod att smyga fram till lägret och speja? Vi måste ta reda på deras planer.»
»Mod!» genmälte Anders. »När var Barfot rädd för de tjutande irokeserna?» Han började någorlunda förstå, hur han skulle uttrycka sig.
Gossarna kröpo långsamt fram mot dansplatsen och lyckades osedda komma in på Mellangårdstomten, där de hade god utsikt mellan de täta löven.
»Jakob-gubben bjuder på cigarr», anmärkte Anders.
»Det ä’ fredspipan, förstår du», rättade Inge. »Han har många krigare samlade, och även kvinnor ä’ med, ser jag.»
»Det ä’ Norruddsdrängen och Magnus i Torpängen, som spelar», förklarade Anders. »Di vill inte ha halta Kalle, för han ställer jämt till bråk.»
Men i detsamma kommo halta Kalle och Jansson i Frönäs arm i arm raglande uppför bygatan. Kalle skrek:
»Här kommer Kalle glader och Vedbacka sme’n. Ur vägen, jäntor, annars ska’ den fule ta er.»
Jansson i Frönäs, Vedbacka-smeden, fick tag i en flicka och ville dansa, men hon vred sig häftigt undan. Vedbackarn förlorade jämvikten, men Kalle höll i honom.
»Den halte får leda den blinde. Stå på dej, Vedbackare, och låt dem si, att du ä’ karl.»
Fiolerna tystnade, och dansen bröts av.
»Spela på ni, gubbar, jag vet förut, vad ni går för, så det ä’ inte värt, ni gör er till.»
Men spelmännen ville inte fortsätta, för halta Kalle kunde spela som ingen annan i hela skärgården, sedan Tattare-Frans var död.
»Fly mej stånkan, Magnus, en blir så gisten i hettan som en sprucken tunna.»
Gubben Jakob slog i några glas och bjöd, men det var tydligt, att ingendera av dem var så värst välkommen.
»Skål och tack», sa’ Kalle. »Skåla med körkvärden, Jansson.»
»Stål och knack», sa’ Jansson — det var hans rolighet.
Men när han skulle sätta ner glaset, tog han en överhalning. Magnus i Torpängen satte foten för, och han slog i backen. Halta Kalle hjälpte upp honom och ledde honom fram mot Mellangårdstomten, där han lade honom utmed stenfoten.
»Han hade fått för mycket, innan vi kom i väg», förklarade Kalle. »Men var har du pojken din, Jakob? Han ä’ väl ett par och tjugu år i dag, om jag räknar rätt.»
Lars-Johan satt i skjortärmarna uppe på en stege och bollade med ett par tallkottar, så att en alltid hölls svävande i luften.
»Go’ kväll, Lasse! Det ä’ inte lönt, du sitter där längre och glor efter Elin, för hon höll på med en byk, när jag rodde förbi med Vedbacka sme’n.»
Lars-Johan kastade en tallkott på en av flickorna och låddes inte höra.
Gossarna sutto i sitt gömställe och kunde följa nästan allt, som sades.
»Det blir slagsmål av», viskade Anders. »Lars-Johan ä’ den värsta slagskämpe, som finns på ön.»
»Men Olle ä’ nog lika stark», menade Inge.
»Han ä’ nog starkare för den delen, men han ä’ inte så kvick. Och så vill han aldrig slåss.»
Efter en stund tillade han:
»När jag blir stor, ska’ jag klå Lars-Johan.»
»Varför ä’ du så ond på honom?» frågade Inge.
»Han ä’ elak mot Elin. Han sitter hemma hos oss i timmar, fast far sagt, att han inte får komma. Och Elin gråter om nätterna för hans skull.»
»Han tänker väl gifta sej med henne, kan jag tro.»
»Gifta sej — han! En rik bondson! Nej, men göra henne olycklig, det ä’ vad han vill. Jag ska’ skjuta honom, när jag får fars lodbössa.»
Det rullade som ett herrskapsåkdon förbi.
»Vem kan det vara?» undrade Anders, för han kunde inte se utåt vägen.
Men folket vid majstången hade också givit akt på skjutsen, och Dyviksgumman gnällde:
»Kors, bevara mej! Det ä’ kapten Stormby från herrgår’n» — han kallades allmänt så i bygden, och det påstods, att gubben själv inte tyckte så illa om namnet —, »vart ska’ han ta vägen så här dags?»
Men Norruddsdrängen visste besked.
»Han ska’ hämta den nya engelska mamsellen», sa’ han, »så slipper di ro med båtskjutsen ända fram.»
Kapten Melby hade ett par år haft en engelsk lärarinna för sin dotter, men nu skulle det komma en annan, hade de hört, för den gamla hade rest hem.
»Det ä’ ett okristligt tungomål di talar», jämrade sig käringen. »En kan rakt inte begripa, vad di säjer.»
»Åjo», föll Kalle in, »nog kan en begripa, om en har förstånd att fatta. Det värsta ä’, att di talar så kringt, för när det går långsamt, ä’ det mest som svenska. Jag var hos pastorn i höstas och lagade ankhuset» — för halta Kalle kunde vända sina händer till vad arbete som helst —, »och då gick herrgårdsmamsellerna förbi. Och den ena pekade nedåt mar’n och kacklade en lång ramsa, och den andra sa’: gäss (yes). Men jag sa’: Inte ä’ det gäss, sa’ jag; det ä’ bara pastorns ankor. Och di till att skratta båda två.»
»Men han heter inte Melby heller», hördes det från gubbarnas håll. »För min far kände hans mor, som var härifrån ön, och hon blev gift med en garvare vid Mälby, som hette Mellberg.»
»Det har sin riktighet», sa’ gubben Jakob. »Han kalla’ sej Mellberg först, men när han kom i krig utomlands, kan en tänka, fick han lov att byta om namn.»
Och skräddarn i Bakom beskärmade sig över de utrikiska sederna, och Långgarnsbond’ berättade för tionde gången om sitt svin och vad han sagt och vad länsman sagt. Och Dyviksfar klagade, att han mistat en planka, som var värd en banko minst: måntro di tagit den på galeasen? Och drängpojken i Brink nöp skollärarns Anna i armen, så hon skrek — — det blev långsamt för Anders och Inge att ligga stilla i sitt gömställe och höra på allt.
»Jag tror, vi ger oss härifrån», föreslog Inge.
»Vänta lite. Nu ä’ det Kalle som ä’ framme igen. Det blir ett elände till sist.»
Lars-Johan satt ännu kvar på sin stege. En bit därifrån stod Kalle bakom en understegstross och slängde fram ett ord då och då. De hörde, att det var fråga om Elin, och att det var Lars-Johan, som ställt till, att Kalle inte fick spela, och så var det om Elin igen — de kunde inte uppfatta allt för sorlet.
Hastigt for Lars-Johan som en lokatt ned för stegen, blek av ilska. Halta Kalle märkte, att han gått för långt, och snurrade i väg utför backen med en otrolig skyndsamhet trots sitt lyte. Han kom igenom grinden till Nedergårdsstugan och fick haspen för. Men Lars-Johan var över i en blink, och Kalle, som tänkt hinna in i drängstugan, gav till ett förtvivlat rop och kastade sig omkull. Kvinnfolken skreko: han mördar honom! och karlarna rusade mangrant ned.
Men i sista ögonblicket hade någon kommit mellan Kalle och hans förföljare. Det var pastorn, som gått ginvägen genom Nedergårdshagen. I sitt ursinne såg inte Lars-Johan, vem det var, eller brydde han sig inte därom. Med en våldsam stöt sökte han vräka honom åt sidan, men pastorn stod orörlig och höll endast upp ena armen för att skydda ansiktet mot de förfärliga slagen.
»Sluta upp, galning!» hördes en myndig stämma, och Lars-Johan kände ett fast grepp i västkragen.
Han slet sig lös, så västen remnade, och vände sig mot sin nye motståndare.
»Ja, slå till, om du vill komma på fästning!»
Det var länsmannen, som stod där, liten och trygg.
»Skäms du inte, karl, att slå din egen pastor — far dins gäst, som han själv bett komma! Jo, du ä’ mej en galgfågel av äkta sorten!»
Under tiden hade några av karlarna hunnit fram, och andra kommo efter. Olle hängde i den halvöppna dörren till drängstugan, och gamla Stina-Lisa, som redan lagt sig, måste upp och titta ut genom fönstret.
Lars-Johan stod en stund handfallen och gick sedan långsamt därifrån. I grinden mötte han fadern.
»Du gör mej rent olycklig», stönade gamle Jakob, andfådd av springandet. »Och själva pastorn till! Gud förbarme sig, en sådan skam! Aldrig kan han förlåta mig mer, det ä’ ingen möjlighet.» Gubben grät.
»Inte ska’ kyrkvärden lägga det här på sinnet», tröstade pastorn och torkade bort litet blod ur ansiktet — han hade inte kunnat avvärja alla slagen. »Det var ju inte menat åt mej. Se så, lugna sej, Jakobsson. Det var något misstag, kan jag förstå.»
»En grann pojke!» sade länsman och såg efter Lars-Johan, som försvann bakom smedjan. »Jag kunde ha lust att ge honom några lektioner i boxning vid tillfälle.»
»Kan du det också?» frågade pastorn skrattande.
»Naturligtvis. Det var bland det första, jag lärde mej i England.»
Herrgårdsskjutsen hade emellertid kommit tillbaka mitt under oväsendet, och kusken höll stilla nere på vägen.
»Skepp ohoj! Vad står på, gott folk?» ropade en kraftig basstämma.
Kapten Melby hoppade ur och kom knogande uppför backen.
»Det har varit någon sammanstötning, kan jag se. Här måste bli besiktning och sjöförklaring.»
Pastorn sökte utreda, vad som varit på färde, och de andra fyllde i, när det behövdes. Den gamle sjömannen hade ett häftigt lynne, och när han hörde, att halta Kalle varit i farten, bröt det ut.
»Var har jag den förhärdade skomakarsylen?» röt han och svängde sitt spanska rör. »Jämt har han rackartyg före. Nu ska’ han få sin hyra, om han aldrig fått förr.»
Men halta Kalle var försvunnen. Ingen hade sett, vart han tagit vägen.
»Vad håller ni för utkik? Ska’ ni inte se opp, gossar! Men gömt ä’ inte glömt. Förhärdade snorjärs! Jag ska’ rigga om klyvarbommen hans, när vi råkas en gång.»
Han hälsade på länsmannen, som han förut inte kände, och språkade några ord med kyrkvärden.
»Nej, nu måste jag i väg. Kom ner ett slag och titta på mina flickor. — Inte? Vad nu då! För di där skråmornas skull? Det gör ingenting. Come along! Pastorn får lov att göra bekantskap med den nya lärarinnan. En riktig sydländsk skönhet, liten och späd — född på Jamaika — modern en kreolska. Jag blev rent förskräckt, när jag fick se, hur ung hon var — ett halvt år yngre än Märta. Bevars för en sådan lärarinna, tänkte jag. Men jag hade inte talat en kvart med henne, förrän jag gav mej på nåd och onåd. Det ä’ något annat än den gamla tråkiga miss Woods. Kanske hon med tiden kan bli en vän för min stackars ensamma Märta — — moderlösa ä’ di båda två», tillade han med en skälvning i rösten.
De närmade sig vagnen.
»Stormen ä’ över, ingenting att oroas för», ropade kaptenen på långt håll. »Miss Isabel M’Neil», presenterade han. »Pastor Hemming och vår nye, tillförordnade länsman, notarien —»
»Videstam.»
»Notarien Videstam — min dotter Märta.»
»Vi var litet oroliga för far. Man måste noga se efter honom, för att han inte ska’ begå några oförsiktigheter», skämtade flickan.
»Jo, sådana ä’ barn nu för tiden», sade kaptenen och strök henne smeksamt om kinden.
»Det har varit slagsmål däroppe», fortsatte han på engelska, »och pastorn har råkat ut för ett haveri. Ja, det hedrar honom på alla vis, men inte hade jag kunnat hålla mej. Och nu», tillade han på svenska, »kommer herrarna till Dägervik på middag i morgon efter gudstjänsten, så får vi närmare talas vid.»
Men länsman Videstam måste resa hem för angelägna affärer, så det kunde inte bli av den gången.
»Pastor Hemming kommer i alla fall som vanligt. Och kyrkvärden med», ropade han uppåt bygatan.
Därmed satte han sig upp, och de otåliga hästarna fingo sträcka ut.
Gubben Jakobsson stod halvvägs uppe i backen med mössan i hand.
»En kan inte begära, att pastorn nu ska’ komma —»
»Jo, det ä’ just vad jag tänker. Och kyrkvärden går före och visar vägen.»
Fiolerna hade börjat på nytt, och dansen var åter i full gång. Alla hade efter hand gått tillbaka till majstången, och de båda gossarna stodo ensamma kvar vid Nedergårdsgrinden.
»Anders du, det var ett fasligt spektakel. Inte går vi dit igen», menade Inge.
Detsamma tyckte Anders.
»Undrar, var moster Maja kan vara?»
»Hon har nog följt sitt främmande till vägs. Di hade sin båt nere vid sundet.»
Det hördes prat och stoj från drängstugan, och gossarna gingo dit. Olle satt vid fönstret, tyst och trumpen. I sängen halvlåg halta Kalle, och munnen hans gick som ett kvarnhjul. Gossarna satte sig bredvid Olle.
»Jo, du ä’ god du», skränade Kalle. »Att inte hålla reda på släkten din! Har du aldrig hört talas om Bond-Olle? Och inte om Sup-Olle heller, och ändå var han sonson till din farfars far, säjer di.»
»Det ljuger du», kom det från Olle.
»Och inte hur di träffade på gubben, håken i Häcklefjäll? Han hade en trut som ett svintryne och ögon, små och röda som rönnbär, och en lång svans, som han bar på ena armen som en prästkappa. Och Sup-Olle sa’: fy för den fule, sa’ han, och Bond-Olle sa’ —»
»Tig med ditt fördömda prat», bröt Olle ut.
»Nej, det sa’ han inte. Men du vill bara höra talas om Maja, ser jag, och hennes nye fästman. Jo, Matts i Broby, det ä’ en karl, ska’ du tro — super och spelar och slåss och far efter flickor värre än Vedbacka Janne.»
»Nu ljuger du igen. Det ä’ en duktig karl och sköter sej bra.»
»Fadern hans dog i vintras», fortsatte Kalle, »och äldste brodern ska’ ha gården, och därför flänger den här kring och ser sej om efter ett hemman. Det gäller, om han ska’ ta Maja eller Lina i Lännock. Lina ä’ rik, men hon ser ut som —»
Nu tröt tålamodet för Olle. Han tog halta Kalle i armen och ledde ut honom på backen. Gossarna följde efter.
»Tack, tack för hjälpen», sa’ Kalle. »Annars kan jag gå skapligt själv, fast jag ä’ lite låghalt.»
Olle gick tillbaka in i drängstugan och slog igen dörren. Kalle stod kvar och funderade.
»Anders lille! Spring över ett slag till Oppgår’n och se efter om Lars-Johan ä’ där, så ska’ jag komma ihåg dej i mitt testamente.»
»Nej, det ä’ han inte», kunde Anders upplysa. »Jag såg, att han tog på sej en rock och gick bortåt storskogen till.»
»Jag får väl se till, var jag kan få fatt i Vedbackarn, det svinet», mumlade Kalle för sig själv och lade i väg åt Uppgården.
Maja kom genom hagen i detsamma, men när hon fick se halta Kalle, stannade hon vid stättan, för Kalle var svår att råka ut för, när han hade det laget. Men han såg henne inte utan linkade förbi.
»Moster Maja, det har varit sådant leverne här.» Gossarna kommo springande och började berätta om halta Kalle och Lars-Johan, om pastorn och länsman, om Vedbacka smed och kapten på herrgår’n och om halta Kalle igen. De talade i munnen på varandra, och det var ingen ordning och reda med dem.
»Det ä’ bäst ni kryper till kojs, bytingar» — för Anders skulle ligga kvar, efter det var så sent. »Jag får höra bättre i morgon.»
Men när Maja skulle gå till ladugården och ställa för natten, kom Anders efter henne i bara skjortan.
»Moster — Inge vet ingenting om’et — men Vedbacka-Janne, när han låg så tjänligt nedanför vårt gömställe — och snarka’ gjorde han, så det hördes lång väg — då tog jag ett par nässlor och stack i näven på’n — men Inge såg’et inte — och se’n kittla’ jag honom i näsan med ett strå, och han till att gnida och gno med nässlorna över hela ansiktet, så nog lär han komma att se ut —»
»Jo, du ä’ dej lik», sa’ Maja och klappade till honom. »In med dej, unge!»
Pastorn och länsmannen stannade inte länge vid dansen. Det hade blivit en smula vind på kvällen, och länsmannen, som skulle ligga över natten på prästgården, ville tidigt i säng för att bittida på morgonen, innan det blev hårdare, ro tillbaka till sitt boställe på fastlandet. Han var på det hela belåten med sin dag, fast hans plan att förkläda sig slagit fel. Kyrkvärden Jakobsson och Tobias i Norrudden, en pålitlig karl, hade lovat hålla utkik på sjöfarande och noga anteckna de tider, då de lågo i hamn eller foro förbi. Men några värdefullare upplysningar hade han inte lyckats skaffa sig.
Kort efter soluppgången var länsmannen uppe och färdig att giva sig av. Galeasen hade seglat under natten, och ingenstädes syntes några fartyg till. Men när han kommit ett stycke om Västerviksudden, varsnade han inne i viken en mindre skärgårdsöka, som såg mycket besynnerlig ut. Den hade masten uppe och seglet illa beslaget på masten. I fören satt en karl och rodde utan att komma ur fläcken. Det fanns inte något boningshus åt det hållet, visste länsmannen. Vad kunde karlen ha för sig? Han måste dit och se, hur det var fatt.
När han kom intill, märkte han, att båten stod på grund. Halta Kalle var den som rodde, och nere på skotten låg en annan karl och sov. Han hade tydligen suttit till rors och slungats framstupa, när de törnade på, men likväl fortfarit att sova.
»Vad ä’ det med kamraten?» frågade länsmannen.
»Kamraten?» lallade halta Kalle och upphörde med rodden. »Kamraten ä’ uppe i sta’n och köper brännvin.»
»Har ni inte fått nog av det otyget?»
»Samma tyckte jag, men Vedbackarn ä’ så ivrig på’t.»
»Vart ska’ du hän?»
»Till garveriet — en bit uppåt ån. Där möter kamraten.»
»Nå, ro på då, så du inte kommer för sent.»
Kalle tog åter i med sin rodd och fortsatte oförtrutet, så länge länsmannen kunde se honom.
Först mot middagen hade Vedbacka-Jansson kommit hem. Båten hans var illa skamfilad och han själv i ett bedrövligt tillstånd. Ansiktet var vanställt av otaliga små blåsor, och han yrade påtagligen. Det var smittkopporna, sades det. Emellertid kom han sig snart och hade inte vidare men av sjukdomen.
5. Olle och Maja. — Kapten Melby.
Innehållsförteckning
Så fort helgen var förbi, började Olle bli underlig, tyckte Maja. Han var uppe bittida och sent och arbetade, som det gällde livet. Utom sina vanliga sysslor lappade och lagade han överallt, där det fanns något bofälligt. Han stängde gärdsgård kring röjningen, fast det gott kunnat anstå till hösten. Liar slipades, som behövligt var, båtar tjärades, fiskbragder lättades, redskap och trossar rustades. Olle var långsam i vändningarna, men det var otroligt vad han kunde hinna med, och allt, han tog sig för, var välgjort arbete. Inge hjälpte till, för han ville gärna göra nytta, och Anders var oftare i Nedergården än på Ekskär.
Under vintern hade Olle snickrat i ordning till en liten förstukvist med sittbänkar. En morgon, när Maja vaknade, var stugan rödfärgad, och Olle var i färd med att sätta upp kviststolparna. Nu blev Maja riktigt bekymrad. Vad var det för iver på Olle? Hon låg vaken om nätterna och funderade.
Så märkte hon en natt, att det brann ljus i drängstugan. Mot morgonsidan släcktes ljuset, och hon hörde det knarra i dörrn, som försiktigt öppnades. Hastigt slängde hon på sig en kjol och svepte en schal om sig. När hon kom ut, fick hon se Olles kista, ett klädknyte och andra grejor på en skottkärra utanför grinden, men Olle själv syntes inte till.
Stalldörren stod öppen, och hon gick dit. Olle stod i spiltan hos unghästen, Majsa, som han fött upp och givit namn och själv kört in sista vintern. Han strök hennes fina hals och jollrade: »Majsa lilla, Maja, Maja lilla» — ibland lät det som Majsa, ibland som Maja. Han gick efter en skäppa havre åt Majsa, och för att inte Pålle skulle bli avundsjuk, fick även han sin del. »Det blir sista målet, ni får av mej», mumlade han.
Nu blev Maja riktigt ond.
»Jo, du kan ödsla med havren du, så det ä’ synd och skam! Vad har di gjort för arbete, efter det ska’ vara så fint?»
Hon drog upp schalen över ögonen och snyftade till.
»Jag vet, vad du tänker. Du vill ge dej härifrån utan ord och avsked. Det ä’ just vackert! Ja, du kan gå, när du vill, för du ä’ inte stadd som dräng. Men du lofte stanna, så länge jag behövde dej. Och att överge mej nu i brådaste andtiden —» Hon mäktade inte mer för gråt.
Olle stod i dörren och hängde med huvudet.
»Jag unnar dej allt gott, Maja, men jag kan inte stanna och se på. Du får hjälpare nog. Matts i Broby —»
»Ä’ du stollig, Olle! Herre min styver, han tänker jag ska’ gå sta’ och gifta mej. Inte har jag visat mej så värst angelägen, det jag vet.» Hon föll honom om halsen och skrattade övergivet.
»Olle, Olle, kom!»
Hon drog honom med sig till den nya förstukvisten och satte sig på översta trappsteget, för sittbänkarna voro nystrukna. Olle satte sig nedanför och tog hennes bara fötter mellan sina breda händer för att värma dem.
»Efter du inte vill säja nånting», började Maja, »så blir det väl jag, som får tala ut. Aldrig gifter jag mej med någon annan än dej — så nu vet du det.»
Det var tyst en stund. Rödstjärtarna i takfoten hade vaknat. En av dem flög ut och sjöng sina blyga låtar i närmaste björk.
Olle lutade sig mot hennes knä.
»Jag vill inte det ska’ säjas, att Nedergårds Maja gift sej med en fattig dräng.»
»Men det vill jag, och så ska’ det ske. Och vad den saken anbelangar, så ä’ jag lika fattig som du. Matts var här, för jag tänkte, han skulle köpa gården, som vi inte kan ha kvar, men han ville — ja, han ska’ nu gifta sej med Lina i Lännock, för vi kunde inte komma överens. Så det ä’ inte värt, vi talar mer om’et.»
»Gud välsigne dej, Maja, hur det än kommer att bli.»
»Det kommer att bli, som jag sagt, om vi också skulle vänta, tills vi blir gamla. — — Ser du, Olle, far lämna’ efter sej en skuld på tvåtusen riksdaler till Jansson i Frönäs. Hans sjukdom tog, förstås, pengar, och så var han alltid fallen för att slå på stort, när det skulle så vara. Jag visste ingenting om’et förrän — låt mej se — veckan före midsommar. Det bar sej till, att jag mötte Vedbackarn på storskogen en kväll, när jag skulle efter kritterna, och han blev så närgången, och jag fick lov att ge honom en vid örat, så han stöp ikull. Och da’n därpå kom han och sa’ opp lånet.»
Olle undrade, hur det varit med räntan.
»Han ville aldrig begära någon, sa’ han, för han tyckte det var synd om mej, ensam som jag var. Men när jag nu var så otacksam så —»
Olle satt och tänkte. Att inte Vedbacka Janne skulle kräva ut sin ränta, det såg allt lite konstigt ut. Men Maja hade sett skuldsedeln och faderns namn och skrivit på om uppsägningen, så det var nog riktigt alltsammans.
»Det ä’ ingen annan vån än att sälja gården, för var ska’ en få pengar ifrån i dessa tider? Stina-Lisa ska’, förstås, ha ett undantag, och jag tar plats som piga, tills vi får ett torp, som kan passa —»
»Gå nu in och värm dej och sov lite», sa’ Olle, »så ska’ jag grunda på saken.»
Fram på förmiddagen klädde sig Olle fin och sa’, att han skulle gå till herrgår’n.
»Jag har lite i sparbanken, och om vi kunde få låna en femtonhundra av kapten Stormby, som ska’ vara så rik, tror jag det skulle gå.»
»Vad tänker du på, Olle! Han, som ä’ en så’n buse.»
»Det skadar aldrig försöka», mente Olle. »Han kan vara beskedlig ibland, säjer di.»
Inge bad att få följa med, för han hade aldrig varit så långt som till herrgården.
»Sätt för en häst — di har ingenting att göra», föreslog Maja. »Så får gossen åka, och det går fortare.»
»När vi reder oss en gång, så ska’ vi åka både till körkan och till herrgår’n. Men det passar sej inte, när en kommer och ber om hjälp. En dräng ska’ inte flacka och flänga som herrskapsfolk.»
Det var en dryg mil att gå till herrgården, och det drog om, innan de hunno fram.
Olle gick först in till rättarns.
»Stig fram och sitt», trugade mor Lovisa. »Österman ska’ snart vara här. Och det ä’ Inge, kan jag förstå. Jag har sett’en i körkan. Stig fram och sitt, vet jag.»
Men Olle hade inte tid, han måste till kapten Melby i en angelägenhet.
»Hur kan han vara att tala med i dag?» undrade han.
»Å, i dag, säjer Österman, ä’ han vid muntraste lynne, för han kom på halta Kalle i vagnslidret och hann ge honom ett nyp, innan Kalle slank undan. Så nu ä’ han riktigt uppsluppen. Det ä’ så gott att passa på, medan det varar. Men Olle ska’ titta in på hemvägen och dricka en kopp kaffe, och då ä’ säkert Österman här.»
Dägerviks ståtliga mangårdsbyggnad var uppförd på en höjd, som brant stupade ned mot viken. Två lägre flyglar med platta tak gingo ut mot sjösidan på ömse sidor om en lummig terrass, varifrån breda stentrappor och balustrader ledde ned till en utbyggd stenkaj eller brygga, likaledes med balustrader på sidorna. Några båtar voro förtöjda vid dykdalber och pållare, och längre ut låg en större klipperjakt på svaj.
Upp genom taket på den ena av flyglarna reste sig en väldig mast. Det var inte som en vanlig flaggstång utan en verklig skeppsmast med salning och vant, block och linor av olika slag. En svår gaffel med fyrskuren talja i nocken tjänstgjorde tydligen såsom ett slags spel för att hissa upp tyngre föremål. Genom gluggar i takräcket syntes några nickhakar med mynningarna riktade åt sjösidan till, och i dävertar hängde en vilsäng i form av en skeppsbåt med ett litet suntält över.
Olle hade stannat innanför grindarna och tittade på masten, som han inte sett förut.
»Ä’ det du, Olle?» Det var rättarn, som kom ut från kontoret. »Goddag!»
»Tack!» sa’ Olle, och de togo varandra i hand. »Hälsa på Österman, Inge, och lyft på mössan.»
»Jag står och ser på sista nyheten», fortsatte Olle.
»Det ä’ gubbens signalmast, han kallar», förklarade rättarn. »Han kan hållas hela dagar däruppe på däck — det ä’ taket, förstår du, — och ordna med sina flaggor och vimplar. Och lanternor har han också skaffat sej för höst och vinter. Han har en mindre mast vid Norrudden och en likadan vid Valsjökvarn — och kikare, förstås. Och så har han lärt in Norruddarn och mjölnarn, så di kan svara något så när.»
»Vad ska’ det vara bra för?» frågade Olle.
»Nå, inte tjänar det mycket till. Men i söndags flagga’ han till länsman, att han skulle segla och hämta honom vid kvarn med jakten, och länsman fick budet och kom dit på bestämd tid. Ja, nu ska’ han också bygga sej en styrhytt på däck med en trappa ned till kajutan — kontoret, vill säja. Och ska’ du stå väl hos gubben, så får du allt fråga om masten och om signalerna, han kallar. Han har själv hittat på dem, säjer han. Du har väl är’nde till gubben, kan jag tänka, efter du ä’ ute mitt i veckan?»
»Det ä’, som du säjer, och ingenting att skämmas för heller, fast det nog kan kosta på.»
Och så berättade Olle om Majas skuld till Vedbacka-Jansson, och att han och Maja skulle gifta sig, om de kunde få något lån, för annars måste gården säljas.
Rättarn var Olles och Majas läskamrat. Han hade själv en tid gjort sig till för Maja men snart kommit underfund med, att han inte hade någon utsikt. Han tog Olle kraftigt i hand.
»Det var nyheter både goda och onda. Och nu ska’ du hälsa så hederligt till Maja. Men vad svar gubben kommer att ge, ä’ jag inte kropp att säja. Han ger bort mycket pengar, som folk inte vet om. Men att låna — han säjer, att det inte ä’ någon välsignelse med lån, säjer han.»
»Ja, en får väl pröva, vad svar det blir», sa’ Olle. »Kanske du tar gossen med dej, tills jag fått uträttat.»
Efter en halvtimme vid pass kom Olle tillbaka till rättarns.
»Det gick, som en kunde tänka sej. Han blev arg och körde ut mej. Men jag hade nog dummat mej, gunås. Det ä’ inte så lätt att följa med vad folk säjer, när en har annat i tankarna.»
Rättarn ville, att han skulle dröja en stund.
»Det händer ibland», sa’ han, »att gubben ångrar sej och skickar efter mej, och jag får ränna långa vägar för att få tag på folk, som han vräkt på dörrn i hastigheten. Och så får di vad di begärt och mer till.»
Men det kom bara bud, att en häst skulle spännas för — kapten skulle ut och åka — ensam i giggen. Det var ingen anledning längre för Olle att stanna, utan han gav sig av med Inge på hemvägen.
Strax utanför parkgrindarna körde kapten Melby förbi dem. Olle tog av sig mössan och sa’ åt Inge att hälsa. Gubben låtsade inte märka det, men när han hunnit ett stycke till, höll han stilla och ropade på Inge.
Pulsuz fraqment bitdi.
