Kitabı oxu: «Ran»
Wilhelm Peterson-Berger
Ran
En dramatisk dikt
Utgiven av Good Press, 2022
EAN 4064066416218
Innehållsförteckning
PERSONER
I
II
III
PERSONER:
Innehållsförteckning
STEN FOLKESSON, herre till Solö.
RIKISSA, hans husfru.
INGRID, deras dotter.
WALDEMAR, Ingrids trolofvade riddare.
ULF TUVESSON, riddare.
MÅRTEN PREST.
BENGT, Waldemars vapensven.
Gäster, folk och knektar på Solö.
RAN.
RANS TÄRNOR.
I
Innehållsförteckning
En nejd, dold af gråa dimmor.
Sommarnatt i daggryningen. Vid den första svaga morgonljusningen börja
RANS TÄRNOR osynliga i töcknet, att sjunga:
Upp ur de dunkla dvalornas rike
stiger strålande dag.
Jordens söner och döttrar börja
åter sin rastlösa, blinda, gäckande
lyckojagt,
medan vi, den silfverne fraggans
bubblor på tidens flyende bölja,
ögonblicksalferna,
hvila i ljuflig ro och skåda
leende all deras maktlösa id.
Våra äro de, slafvar de föddes! Söker än deras tanke famna verldsalltets vidder, stormar än deras djerfva vilja upp mot oändligheten, där all tidens trånad förtvinar och de heta begären dö, sjunka de dock, när vi dem locka åter till jorden neder, låta sig fängslas af fägrings makt, sänkas i sinnenas sällhetsrus, bländas af glittret från flyktiga formers evigt böljande haf.
Det ljusnar allt mer.
Vi äro glittret, vi äro böljorna. Ve den dåre, som vågar att trotsa, vägrar att lyda vårt lockande bud! En ked af lidanden länkad jordelifvet honom skall varda. Rassla hon skall med en klang af tandagnisslan och snyftande stön, när hans sjudande blod
våndas vildt i försakelsens fängsel.
Tvåfaldt ve den vansinnige, som en gång bunden i våra garn och kysst af vår drottnings läppar, vänder åter till det som han svek! Vägen går öfver lik. Dödens han är.
Dimmorna ha nu skingrats och ljuset vuxit så i styrka att hela nejden kan tydligt urskiljas. Man ser en mindre hafsvik; på dess bortre strand Solö slott, på den hitre en väg, som leder dit rundt viken. Ute i vattnet en stenhäll. Invid land en båt.
TÄRNORNA, hvilande kring stenhällen, vaggade af vågdyningar, fortfara att sjunga:
Nej, I jordens söner och döttrar, lyssnen lydigt till våra lagar, ljufva som sånger i sommarnätter, starka som hafvets hvälfvande vågor! Födde I ären att lyssna och le, födde att tjusas och rusas.
Hör!
Morgonvinden nalkas.
Se!
Ljuset jagar på brinnande vingar
fram i det blå,
tänder blommande färger och toner.
Det skiner och skälfver och svingar,
ytans yrande böljelek klingar,
dallrar och dansar i darrande ringar,
doftar och lyser.
Och buren däraf
ilar lyckan fram öfver brusande haf,
fram emot jordbarnens strand
för att fångas och fly
eller hägra i sky
eller dö mellan trånande armar.
RAN stiger upp ur djupet. Sittande på stenhällen talar hon till tärnorna:
Lättare är väl att sjunga om skenets skimrande välde än att med sjungande skingra de lurande farors hot. Vakten Eder, I glömska och glädtigt glammande tärnor att kufvande kraft ej lägger oss fångna för fiendefot.
TÄRNORNA
Drottning, ditt ord
med oro vi tyda.
Vi längta att lyda.
Drottning, befall!
RAN
Den jordens son, som ej dåras af lismande syner och sånger, men lär dem, kan själarne lyfta med skönhet ur villornas band. Vår makt af hans styrka blir stulen. Hans ord oss tvingar att tjena det andra skenet, som sanning är kalladt i själarnes land.
En skald skall han nämnas på jorden och stor den gerning, som bygger af tankar och bilder och toner en fager frihetens skans. Mot skaldernas slägte står striden; i dem vi verlden besegra. De först af alla må falla för hågringens frestande glans.
TÄRNORNA
Drottning, ditt ord
med oro vi tyda.
Vi längta att lyda.
Drottning, befall!
RAN
Där i Solöborgens salar dväljes redan mången gäst Riddarns unga dotter firar stolt i dag sin bröllopsfest
Fjärran från han rider,
hennes bålde brudgum.
Leden lustigt lider
under gångarns traf.
Men i skaldehågen
skönhetslängtan leker
skiftande som vågen
på mitt vida haf.
Hastande hitåt han nalkas
arla på sin brudgumsfärd.
Våra sånger skall han höra.
Må han då af dem bli snärd.
Sjungen, sjungen, mina tärnor,
hafvets skönsta melodi!
Når han målet, icke längre
han af oss kan dårad bli.
Ty vid brudens sida
skall hans blick med glädje
men befriad glida
öfver all vår lek.
Än som sol på vågen
grannt hans drömmar spela.
Skiftande är hågen,
ungdomsvarm och vek.
TÄRNORNA
Hastande hitåt han nalkas
arla på sin burdgumsfärd.
Våra sånger skall han höra.
Må han då af dem bli snärd.
Sjungom, sjungom, systrar kära,
hafvets skönsta melodi!
Når han målet, icke längre
han af oss kan dårad bli.
Dyka under det följande sakta ned i djupet.
WALDEMARS röst på afstånd, närmande sig.
Hallaho!
Hej, sträck ut, min gångare flink!
Låna min lågande längtans vingar!
Sjung mig en visa, du drillande fink,
så det långt bort i skogarne klingar:
Herr Waldemar rider till sitt bröllop!
WALDEMAR och BENGT rida in. I samma ögonblick rinner solen.
De båda ryttarne hålla in sina hästar.
WALDEMAR
Vid alla helgon, en fager syn,
där uti morgonens röda brand hon lyfter murar och torn mot skyn, den stolta borgen vid sjöastrand!
Därinne bidar min unga brud,
Ingrid den väna, sin barndomsvän.
De glimmande rutor, de sända mig bud:
Är icke Waldemar kommen än?
Jag kommer, Ingrid!
Rider fram, men hejdar sig plötsligt.
Se, båten där!
Och fjärden är speglande silfverklar —
Helt visst till min lycka den stråten bär
som lockar med glans, så underbar!
Springer af, kastar tyglarne åt Bengt.
Till borgen med gångarn du rida må!
Själf vill jag dit öfver böljorna nå.
BENGT rider ut.
WALDEMAR stiger i båten och stöter från land. Står en stund stum betraktande morgonens skönhet, börjar sedan sakta och i stilla hänryckning:
Full af soliga löften den skimrande
rymden sin blåögda klarhet förnyar.
Öfver min väg gå strålarne, timrande
äreportar bland gyllne skyar.
Blommande sommar ler öfver landen
Ångarne dofta och skogarne susa.
Genljud i fjärran jublar på stranden,
jublande stiger min sång mot det ljusa:
Herr Waldemar drager till sitt bröllop.
RANS TÄRNOR osynliga.
Hvad äro jordiska fröjder alla mot dem vi bjuda! Blott skum och skuggor, bleka och kalla. Härnere skönhetens sjöar svalla, och njutningens bränningar stiga och falla och svalkas och sjuda.
RANS stämma ur djupet.
Waldemar! Waldemar! Waldemar!
