Kitabı oxu: «Upplevelser under krigsåren 1914-1918»
Wilhelm Thesleff
Upplevelser under krigsåren 1914-1918
Utgiven av Good Press, 2022
EAN 4064066417550
Innehållsförteckning
I.
II.
III.
IV.
V.
VI.
VII.
VIII.
IX.
X.
XI.
XII.
XIII.
I.
Innehållsförteckning
Det stora världskrigets utbrott träffade mig på min villa några kilometer från Viborg, varest jag, just hemkommen från en badsejour i Sverige, beredde mig för en angenäm "Nachkur". Tidigt på morgonen den 1 augusti 1914 överlämnades till mig av en poliskonstapel mobiliseringsordern, enligt vilken jag, såsom ur tjänsten nyligen avgången rysk militär, inom loppet av 3 dagar ägde infinna mig hos distriktschefen i Tsarskoje Selo. Denne åter tillkom att placera mig vid den s.k. 6. landsstormsbrigaden, vilken skulle formeras vid hans stab. Då timmarna voro räknade, gällde det att snabbt styra om sina angelägenheter och sin ekipering. Redan samma dag flyttade jag in till staden, vindarna genomsöktes, gamla, som jag hoppats, för alltid bortlagda uniformskläder och persedlar togos fram, affärerna på kontoret avslutades eller skrinlades, gamla prokuristen Porkka erhöll så gott sig göra lät besked om alla de hundratals frågor, han upptecknat sig till minnes, order gavs för framtiden såväl för firmans räkning som även för min egen del, i händelse jag ej mera skulle återvända. På tredje dagen var jag då äntligen färdig att enligt ordern avresa.
I vår goda gamla stad, vilken ju mänskligt sett sist borde nås av krigets hemsökelser, rådde emellertid under dessa dagar en obeskrivlig och ofattlig panik — bankerna stormades, människorna avyttrade allt, som blott kunde säljas, och sökte sig ut till landet, andra lämnade all sin egendom för vind och våg i sin otålighet att finna ett skydd ute i skogarna. Till denna panik bidrog i mycket hög grad den omständigheten, att militärbefälet i Viborg fullkomligt tappat huvudet. Den ena meningslösa befallningen avlöste den andra. Befolkningen i förstäderna skulle bl.a. genast göra sig beredd att 6 timmar efter erhållen befallning evakuera sina boningsplatser, ty alla förstäder komme att brännas. Vidare konfiskerades alla roddbåtar (sic!) längs stränderna av Saima kanal ända upp till Rättijärvi, för att följande dag återställas — för att icke tala om andra åtgärder i samma stil. Under sådana förhållanden fick man lov att utan att akta på sina egna bekymmer efter bästa förmåga lugna sina närmaste. Såsom exempel på huru stor förvirringen var erinrar jag mig följande episod: en fullt sansad och logiskt tänkande person, som under dessa dagar vände sig till mig med en anhållan om råd, svarade mig med ett utrop av förtvivlan: "Ja, det är lätt för dig att råda till lugn och att helt stilla se tiden an, du som reser bort, men vi stackare, som måste stanna kvar…!"
Allt har emellertid sin ända och så hade även dessa nervslitande dagar med åtföljande bittra avskedsstunder. Det gällde nu att tappert skiljas, kanske för alltid, från det käraste man ägde, ett avsked, som var så mycket svårare, som man ju icke kunde muntra upp sig eller de sina med något slags entusiasm eller fosterländsk hänförelse — snarare tvärtom.
Vid utsatt tid infann jag mig hos kretsmilitärchefen i Tsarskoje Selo — en gammal, knarrig, pensionsberättigad överste från Alexander III:s dagar, vilken naturligtvis aldrig ens hade kunnat tänka sig möjligheten av mobilisation med det åtföljande kolossala organisationsarbetet. Hela "butiken" sköttes av äldsta skrivaren, en durkdriven tjinovnik, vars huvudintresse låg i att sko sig så mycket som möjligt. Ordningen var naturligtvis därefter. Av min brigad syntes till en början ej ett spår, och först så småningom arriverade en del officerare och manskap. Formeringen stötte på kolossala svårigheter, ingenting fanns och all erfarenhet saknades. Jag förordnades till truppens ekonomieföreståndare, och min uppgift blev under de rådande förhållandena varken lätt eller angenäm. Till min stora tur räckte detta arbete dock icke alltför länge, ty knappt hade vi fått truppen något så när i mönstringsskick, då jag erhöll befallning att tillträda befattningen som stabschef för den s.k. 59. lantvärnskavalleri-brigaden, vilken skulle formeras. Som f.d. kavallerist och generalstabsofficer tilltalades jag naturligtvis mera av detta uppdrag än av att gräla med judar och apokryfiska leverantörer om anskaffningen av allt det möjliga och omöjliga en nybildad trupp erfordrar. Formeringen av brigaden — 10 skvadroner — gick raskt undan. Såsom adjutant hade jag under den första tiden vår landsman, ryttmästaren Henrik Calonius samt till officerare nästan uteslutande f.d. gardeskavalleriofficerare. Till mitt stora beklagande måste jag emellertid snart skiljas från Calonius, som på grund av en ansökan, vilken han vid krigets utbrott inlämnat, erhöll transport till sitt gamla regemente — L.G. Grenadierregemente till häst. Några veckor efter sin ankomst till regementet fann han sin död på Polens slagfält. Organisationen av kavalleribrigaden gick raskt undan, och redan en månad senare hade vi stor mönstring jämte "kejsarparad". Det var sista gången jag såg tsaren med hela sin lysande svit. Jag minnes ännu med vilken hänförelse och entusiasm manskapet och officerarne hälsade honom och hurusom, med undantag av — tror jag — blott mig själv, övertygelsen om en icke alltför avlägsen seger med åtföljande inmarsch i Berlin hos såväl höga som låga var orubblig. Nu ligger tsaren skändad och skjuten, den lysande sviten är dödad eller försmäktar i fängelserna och kommendören samt största delen av våra brigadofficerare blevo tagna till fånga utan ett gevärsskott av en handfull österbottningar vid frihetskrigets utbrott i Finland.
Sic transit gloria mundi!
Hela vintern 1914-1915 samt följande sommar förflöt under ivrigt exercerande samt vakttjänstgöring såväl i Tsarskoje Selo som ute på lägermötet i Krasnoje. På sensommarn 1915 omformerades brigaden till tvenne, av vilka den ena flyttades över till Finland och den andra skulle övertaga kustbevakningen i Estland och Livland. Vår gamla stab kom till Finland och installerades till en början i Helsingfors, men flyttades något senare till Tammerfors, varest även staben för den i Finland förlagda 42. armékåren befann sig. Min vistelse i hemlandet blev emellertid ej alltför lång. Den hårda regim, som ryssarna efter krigsutbrottet på nytt införde härstädes, förde med sig politisk förföljelse, angivelser m.m., allt i den kända bobrikoffska stilen. Att min person på grund av mina tidigare politiska kontroverser med Bobrikoff, Seyn et consortes ej länge skulle förskonas var ju klart, och redan i oktober kommenderades till Tammerfors från Petersburg en general Hahnenfeld enkom för att närmare undersöka sanningsenligheten av de såväl gamla som nya gendarmrapporter beträffande mig, vilka insänts till vederbörande. Resultatet av undersökningen, vilken på äkta ryskt maner helt och hållet fördes bakom min rygg, gav intet positivt resultat, men då jag ju i alla fall syntes farlig, beslöts det att jag under en eller annan förevändning skulle transporteras till fronten. Snart erhöll jag även en förfrågan, om jag ville inträda i aktiv tjänst med överföring till generalstaben, och då jag till chefskapets stora förvåning betackade mig för den stora äran, mötte jag helt enkelt en befallning att anmäla mig till tjänstgöring i 43. armékårens stab, som för tillfället låg i Dorpat. Detta mitt avslag beträffande återinträdet i aktiv tjänst gjorde jag under förevändningen att, då man ej fann mig tillräckligt pålitlig för att kunna användas vid trupper, förlagda i Finland, jag väl själv måste anse mig olämplig för en så ansvarsfull post som en generalstabsofficers. Detta avslag hade jag sedermera att tacka för mitt liv. Mitt avslag med åtföljande skrivelse förskaffade mig nämligen chefskapets i P:burg höga missnöje, vilket hade till följd, att, då under åren 1916-1917 trenne olika gånger anhållan gjordes från den i Finland förlagda 42. armékårens stab att få mig hittransporterad, denna anhållan ständigt stötte på motstånd i huvudstaben i Peterburg. Som känt mördades i Viborg vid revolutionens utbrott på det mest grymma sätt samtliga till 42. armékårens stab hörande högre officerare. Säg sedan, att ej en högre försyn leder människans öden!
II.
Innehållsförteckning
Dorpat hör icke blott till Estlands utan även till Rysslands mest förtjusande småstäder. Full av gamla minnesmärken, verkar denna stad med sina trånga gränder och slingrande gator historisk vid varje steg och har ett drag av gammal kultur över sig. Men så hörde ju Dorpat ännu så sent som under Alexander III:s regering till Rysslands förnämsta kulturcentra, och ur dess universitet, som tidigare burit en rent tysk prägel genom sina studentkorporationer, kneipaftnar m.m., hava ju en hel del av icke blott Rysslands utan även Tysklands vetenskapliga stormän utgått. Under den förryskningspolitik, som så hänsynslöst tillämpades under Nikolai II:s tid, förlorade orten sin betydelse såsom kulturcentrum. De sista resterna av den forna universitetsglansen och det fria, glada studentlivet, som givit hela staden sin prägel, bortsopades vid krigets utbrott, men minnesmärken av den svunna tiden möter en fortfarande vid varje steg.
Efter de relativt fredliga förhållanden, jag dittills varit med om i Finland, verkade Dorpat vid min ankomst dit i oktober 1915 redan bra nog krigiskt. Staden full av militär, ljusförbud om kvällarna och natten, överallt en mängd tyska och österrikiska fångar, vilka användes till utförande av befästningsarbeten i stadens närhet, förföljelse mot allt, som någonsin varit eller det allra minsta påminde om tyskt, samt slutligen matbristen, som nu för första gången mötte en.
Kommendören för 43. armékåren, general Novikoff, en rysk nationalist av renaste vatten, som dessutom råkat helt i händerna på sin kårkommendant — en mycket obskyr personlighet — utövade genom denne till stadens förskräckelse ett satrapvälde utan like. Personer, hörande till stadens mest ansedda borgare, häktades och trakasserades utan någon som helst anledning och blevo till och med förvisade till Sibirien. Bland andra blev en mycket känd borgare förvisad till det nyss nämnda landets öde trakter av den enkla anledningen, att han vid något slags köbildning hade vågat uttala sitt lilla missnöje över, att en påträngande, otålig dam ej kunde hålla sig till ordningen. Han kunde ju ej ana att damen i fråga för tillfället råkade vara kommendantens älskarinna!
Med de i staden internerade krigsfångarna var det allt annat än väl beställt. Allehanda smittosamma sjukdomar — i synnerhet en elakartad tyfus — härjade våldsamt ibland dem. Till råga på det obeskrivliga eländet blevo en natt c:a 300 krigsfångar innebrända i en av de för dem enkom uppförda barackerna — baracken var av bräder, full med halm samt försedd med blott en enda liten utgång. Detta blev äntligen myndigheterna för starkt och en stor undersökning igångsattes, men enligt ryskt maner slutade den naturligtvis blott med en liten, relativt oskyldig tjinovniks avsättning eller transport.
I Dorpat hade jag den stora turen att bli inkvarterad i en av stadens bättre tyska familjer, varest frun i huset till min stora förvåning visade sig vara norska. Hennes förtjusning över att långt borta från sitt hemland, som hon på flere år ej kunnat besöka, helt plötsligt bli i tillfälle att tala sitt modersmål var naturligtvis ej så liten. Tack vare mitt värdfolk kom jag mycket snabbt in i stadens tyska högborgerliga och adliga kretsar, och det var helt intressant att följa med den politiska utveckling, dessa kretsar så gott som inför mina ögon genomgingo. Från att ha varit icke blott fullt lojala utan till och med tsarens trognaste undersåtar, vilka med hänförelse dragit ut i kriget, förvandlades de småningom av den behandling, de fingo utstå, till rent riksfientliga element, som med otålighet väntade på den stund, då tyskarna skulle komma för att befria dem från oket.
Mellan ryssarna samt esterna och letterna pågick i stället en allt starkare courtoisie med åtföljande lösa och tvetydiga löften om autonomi, jord m.m. Under denna tid formerades de s.k. lettiska regementena — 8 till antalet —, vilka sedermera under bolschevikväldet skulle spela en så stor roll.
Länge skulle min vistelse i Dorpat emellertid ej räcka. Den sista oktober erhöllo vi helt oväntat befallning att följande dag bryta upp för att echélons-vis med tåg transporteras till Riga-fronten. Vår armékår skulle ingå i 12. armén, som under general Gorbatoffskijs befäl opererade på sagda front. Den 2 november bar det redan i väg för staben, som till järnvägsstationen följdes av stadens estniska och lettiska borgare, musik, hurrarop och ovationer. Ett dygn senare anlände vi till vår destinationsort, stationen Rodenpois samt "Waldenrode", varest våra trupper till en början skulle stå i arméreserven på Duna-flodens högra strand, skyddande det, såsom det sedermera visade sig, så farliga frontavsnittet Yxküll-Dalen.
"Waldenrode", ett mycket elegant och modernt inrett jaktslott, uppfört av sten i tre våningar med vinterträdgård m.m., befann sig i ett bedrövligt tillstånd, då vi sent på natten anlände till platsen. Ägaren, en baron Wolff hade flytt och höll sig undan någonstädes i Finland, förvaltaren — en tysk — var förvisad till Sibirien, stall, ladugård samt de flesta boningsrummen hade utplundrats, och det hela var fullt av lettiska flyktingar och kosacker, vilka senare utan vidare tagit stället i besittning och därstädes till och med placerat sina kvinnor och barn. Dessutom stötte vi på några yrande, halvdöda tyfuspatienter. Då alltsammans till på köpet låg försänkt i kolmörker, kan man nogsamt förstå, vilken vår sinnesstämning var vid ankomsten till slottet efter den tröttande, långa resan. Den första natten installerade vi oss alla i broderlig sämja i ett enda rum, men följande dag vidtog genast en obarmhärtig rensning och putsning. Såväl sjuka som friska fingo lov att draga vidare, och ett par dagar senare hade vi det helt gemytligt, till och med delvis komfortabelt — om man betänker att vi befunno oss blott 10-15 km bortom fronten. Här på "Waldenrode" firade jag min första jul ute i fält, långt borta från hemlandet. Dagen till ära hade artilleriet varit mer än vanligt verksamt, vilket till och med åstadkom en viss nervositet ute i staberna. Hos oss var det hela dagen ett löpande av ordonnanser, telefonerna pinglade, telegrafen knackade oavbrutet, befallningar mottogos och gåvos och det militära livet, sådant det ter sig i en större stab tätt bakom fronten, sjöd omkring en. Men trots denna allt annat än om julfrid påminnande omgivning gingo mina tankar ändå omotståndligt hem till norden, till julgranen där borta, till alla de kära egna och till alla de tusen olika minnen, som allt sedan den tidigaste barndomen äro förenade med denna fest. Huru hoppades jag ej, att denna jul skulle vara den sista, jag behövde tillbringa på detta sätt!
Livet förflöt på "Waldenrode" mer än enformigt, den ena dagen var lik den andra, så att tideräkningen ibland kunde vålla en huvudbry. Oaktat det relativa lugnet vid fronten rådde hos oss städse samma språng och samma omöjliga nervositet. Ryssarnas kanske största fel — deras totala oförmåga att organisera och att underlätta ett arbete — framträdde i synnerhet i vår stab, vilken olyckligtvis hade till chef en general, som visserligen var kolossalt flitig, men samtidigt ofantligt nervös och utan den minsta aning om något slags organisation eller arbetsfördelning. Hans mesta tid gick vanligtvis till sökande efter de papper, han själv förlagt. Till hans andra egenheter hörde bl.a. hans vansinniga rädsla för tvål och vatten — jag kommet ihåg huru så gott som hela staben stod fadder, när vi oombedda på nyårskvällen tillrett ett varmt bad och celebrerade högtiden med att rätt hårdhänt tvätta av honom det gångna årets samlade smuts. — Här på "Waldenrode" gjorde döden sin första skörd inom vår relativt trånga krets. En ung stabsryttmästare — kårkommendörens personliga adjutant — sköt sig en kväll under ett plötsligt anfall av sinnesförvirring.
Alltför långvarig skulle min vistelse icke heller här bliva, ty redan i medlet av januari 1916 erhöll jag en kommendering till Riga, till den därstädes förlagda 7. Sibiriska armékåren, i vars stab jag skulle övertaga uppställandet av nya truppenheter och formationer, vilka denna tid i så stor skala överallt bildades. Denna vår skulle nämligen det stora angreppet ske, då den ryska ångvälten omotståndligt skulle rulla i väg mot väster. Med var dag, som den väntade och fruktade förnyade tyska offensiven uteblev, steg segervissheten, men tillika blev det allt klarare för såväl hög som låg, att revolutionen stod för dörren och att den knappast mera kunde undvikas — frågan gällde blott i vilken form den komme att söka sig uttryck.
Det vackra "Waldenrode" återsåg jag aldrig mera. Det undgick icke de kurländska och estländska adelsgodsens tragiska öde. Under revolutionen brändes och skövlades det vackra jaktslottet av en rasande soldathop, och blott ruiner utvisa numera platsen, där det stått.
III.
Innehållsförteckning
Riga — "Östersjöns pärla" — gör med sina moderna, västerländska stadsdelar, byggnader och härliga, storslagna trädgårdsanläggningar nog skäl för sitt stolta binamn. Halvcirkelformigt omsluten av de modernare stadsdelarna ligger den gamla staden tätt tryckt till Duna-flodens högra strand. Det gamla Riga med sitt virrvarr av smala, krokiga gator och gränder, uråldriga historiska byggnader och minnesmärken, med anor ända från Svärdsriddarnas tider, sina tusenåriga domer och kyrkor gör ett djupt och oförgätligt intryck. Man känner sig helt plötsligt återförd till tider, då denna stad utgjorde det yttersta bålverket för germansk kultur i öster, till tiderna för Svärdsriddarordens glansperiod.
Ett märkvärdigt öde tyckes världskriget ha beskärt Riga. Ehuru staden låg tätt intill fronten och utgjorde centrum för en hel stor fästningsrayon, var det likväl ej fiendehand, som skulle åstadkomma fördärv och förstörelse över orten, utan stadens egna borgare och landsmän. Först huserade i Riga den ryska byråkratien, som på det mest hänsynslösa sätt gjorde slut på stadens blomstrande industri i sin rädsla för, att den möjligen kunde komma fienden till godo. Därefter, vid uppgivandet av staden, brändes och plundrades den av sina egna lettiska och ryska trupper, varvid knappt en enda affär i centrum skonades; vad som ej togs med, kastades helt enkelt ut i gatsmutsen. — Slutligen följde efter tyskarnas avtåg bolschevikernas grymma vandalism.
Vid min ankomst till Riga vintern 1916 var det alltså icke egentligen krigets direkta härjningar, utan mera självförstörelsen, som gjorde sig märkbar. Överallt tomma hus och kvarter med fastspikade fönster och dörrar! Samtliga fabriker och hela fabriksstadsdelar stodo öde, vittnande blott genom sina gigantiska anläggningar om vilket sjudande arbete en gång pågått i dem — ensamt "Treugolnik" sysselsatte sina tolvtusen arbetare. Ruiner sågos ej — endast invid järnvägsstationen gapade emot en lämningarna av ett stort fyravånings stenhus, utgörande offret för det första, men även sista Zeppelin-angreppet mot de stora broanläggningarna över Duna-floden.
Genom min kommendering till 7. Sib. armékårens stab kom jag tätt inpå själva kriget, sådant det tedde sig vid fronten. Staben för armékåren utgjorde tillika fästningsrayonens stab, och det hörde alltså till dess generalstabsofficerares åligganden att bl.a. inspektera de olika fronterna ävensom att företaga allehanda taktiska rekognosceringar m.m. på hela den vidsträckta s.k. Riga-fronten. Medan staden vid tyskarnas stora framstöt genom Kurland legat fullkomligt försvarslös och i tankarna redan uppgivits av ryssarna, utgjorde den numera ett mycket starkt bålverk, som skyddade den yttersta norra ryska flygeln. Ett helt nät av löpgravar, fästningsverk, taggtrådsstängsel m.m. hade dragits kring Riga, som därjämte på västra sidan skyddades av stora, svårt tillgängliga kärr, t.ex. Tirul-kärret. Det var därför icke att undra över, att det ryska övermilitärkommandot kände sig i fråga om denna ort fullkomligt tryggt och att utländska agenter och attachéer allt som oftast inbjödos hit för att personligen övertyga sig om den ryska frontens orubblighet. Tack vare min språkkunskap blev det vanligen jag, som under sådana besök fick agera ciceron.
De mest omtyckta utflykterna företogos till den yttersta flanken vid Kemmern samt längs Duna-flodens vänstra strand till Kekkau. Båda dessa router bjödo icke blott på en mängd militära sevärdheter i form av befästningar, ruiner efter sönderskjutna hus, militära begravningsplatser m.m. utan även den för en attaché eller korrespondent så nödvändiga nervkittlingen. Den omedelbara närheten av fiendens yttersta löpgravar samt nödvändigheten att färdas längs vägar, vilka lågo under fiendens artillerield, var ju något, som kunde giva material till långa rapporter och korrespondenser, och däri låg ju huvudsaken. Under en sådan exkursion till positionerna vid Kekkau, som jag företog tillsammans med den engelska översten Knox, dödades och sårades ett tiotal soldater i vår omedelbara närhet. Då resterna av de dödade hopsamlades och bortburos (ungefär som bitarna efter ett slaktat och styckat djur), utbrast översten helt riktigt "quelle cochonnerie", men detta hindrade honom ej att höra till dem, som reste fronten runt för att i "civilisationens" namn upphetsa till fortsatt krig.
Kommendör för den 7. Sib. armékåren var under denna period den kände bulgarisk-ryska generalen Radko-Dmitrijeff. Under det rysk-turkiska kriget var han en fader- och moderlös herdepojke, som de ryska trupperna förde med sig till Ryssland, där han uppfostrades och utbildades till generalstabsofficer. Såsom sådan återvände han till sitt hemland, varest han arbetade sig upp till general och krigsminister, skapade och organiserade den bulgariska armén och förde denna under befrielsekriget mot Turkiet från seger till seger. Helt ryskt orienterad som han var, råkade han emellertid mycket snart i konflikt med sin monark, konung Ferdinand, och då världskriget flammade upp, bröt han definitivt med sitt land och sin kung och inträdde i rysk militärtjänst. Under början av kriget avancerade han ända till armébefälhavare, men efter genombrottet vid Gorlice i Galizien fråntogs honom armén och han förflyttades till Riga som kommendör för 7. Sib. kåren. Efter storfurst Nikolajs fall blev han rehabiliterad och erhöll den i Riga förlagda 12. armén. Under revolutionen försökte han genom lismande eftergivenhet hålla sig vid makten, men störtades efter Kerenskijs fall, för att sedermera 1919 bliva arkebuserad eller mördad av bolschevikerna i Kaukasien.
Under min tjänstetid vid 7. Sib. armékårens stab kom jag naturligtvis mycket i beröring med Radko-Dmitrijeff, och jag måste tillstå, att denne general obetingat hörde till Rysslands bästa militärer. Liten och undersätsig till växten samt därjämte något fetlagd, påminde han icke litet om Napoleon, som han för resten medvetet eller omedvetet försökte kopiera. Under hela kriget utvecklade han en energi och ett personligt mod, som för ryska förhållanden var exceptionellt. Slagen och fäktningarna, som han ledde, hörde städse till de mest blodiga, ty han var en gåpåare, för vilken förlusterna ej spelade någon roll. Uppfostrad som han var på de turkiska slagfälten, kunde han emellertid ej riktigt fatta det moderna kriget med alla dess tusen tekniska hjälpmedel, och däri låg hans största svaghet som härförare och skulden till de motgångar han hade t.ex. på Rigafronten.
Efter det enformiga livet ute på "Waldenrode" kändes livet i Riga helt uppiggande, ehuru staden före revolutionen ej bjöd på andra nöjen än ett par dåliga kinematografteatrar och några kaféer, av vilka isynnerhet Reiners samt kaféet "A.T." voro ända till trängsel besökta av officerare, som ifrån de yttersta positionerna utpinade, hungriga och smutsiga kommit in till staden för att slå sig lösa. Efter solnedgången härskade i Riga fullständigt mörker och himlavalvet upplystes blott av ett flertal elektriska strålkastare, som vaktade den sovande staden för zeppelinare. Enligt gängse rykten voro zeppelinare ideligen på väg att överfalla oss med ett regn av bomber. Det intensiva mörkret, strålkastarnas ivriga spel, kanondundret från fronten samt de vid horisonten uppstigande ljusraketerna eller återskenet av någon större eldsvåda gåvo åt hela staden, i synnerhet under de mörka höstnätterna, en fantastisk prägel, som framför allt i de gamla stadsdelarna med deras månghundraåriga kyrkor och minnen gjorde ett outplånligt intryck. Sämst var det under hela kriget ställt med maten och framför allt med kommunikationerna. Blott ett enda litet tåg i dygnet, medförande endast få vagnar, förband Riga med hela norra fronten. Resan till Petrograd, som förut tagit knappa 12 timmar i anspråk, fordrade nu 36, och till på köpet måste största delen av dessa timmar tillbringas på stående fot ute i vagnskorridoren. Fönstren måste vanligtvis användas såsom dörrar. En sådan resa, låt vara att det endast var en permissionsresa, gestaltade sig till en fullkomlig pina. Detta redan vintern 1916, och förhållandena blevo ännu sämre allt eftersom kriget fortskred — man kan alltså mycket väl tänka sig hurudant kommunikationseländet var efter revolutionen samt vid tiden för Rigas intagning. Medan tyskarna under sin framryckning i Kurland byggde tusentals km järnväg jämte kolossala anläggningar, av vilka t.ex. järnvägsbron vid Schavli — "Hindenburg-bron" — obetingat är ett av de största tekniska byggen, som finnas i Europa, lade ryssarna icke två strån i kors för att förbättra sina kommunikationer, utan tvärtom till och med förstörde de på sina ställen det lilla, som ännu fungerade. Det tyska folket skapar och organiserar, det ryska river ned och förstör; båda äro lika stora mästare, var i sin bransch.
Efter slutfört arbete vid 7. Sib. armékåren överflyttades jag på vårvintern 1916 tillbaka till staben för 43. armékåren, vilken numera, då kåren blivit insatt vid fronten, befann sig på ett litet lantställe "Annenhof" 7 km väster om Riga. Vår armékår hade fått sig tilldelad fronten Riga-viken — södra stranden av det stora Tirul-kärret, ett avsnitt på närmare 30 km Om den ryska fronten var gles och svagt besatt, var den tyska nog 3 à 4 gånger svagare, men i stället möjliggjorde järnvägen Mitau—Tukkum med sina förgreningar en snabb omgruppering av de tyska trupperna, något som på den motsatta sidan fordrade dagar och veckor. Kärret Tiruls svårtillgänglighet omöjliggjorde dess effektiva bevakning, på grund varav snart en livlig "trafik" härstädes uppstod mellan fronterna. Överlöpare, förrymda fångar och spioner anlitade denna väg med förkärlek, och det förgick knappt en dag, utan att man hade nöjet förhöra någon bakom fronten knipen individ, tillhörande något av de ovannämnda slagen. Det var för resten denna väg, som de bästa och säkraste uppgifterna erhöllos om fiendens ställningar, omgrupperingar m.m.
Pulsuz fraqment bitdi.
